Building whine cellar. Cheese much needed.

Jag är förkyld. I min värld är det här ekvivalent med att ligga begravd med huvudet nedåt i en myrstack. I takt med att kroppstemperaturen stiger och näsan öppnar dammluckorna blir jag mindre och mindre självgående. Helt plötsligt suger det (sälar genom krympslang) att vara sin egen, och det jag önskar mig allra mest är någon som ger mig varm choklad och tittar på mig med stora, medlidsamma ögon. Det är synd om mig goddamnit! Vad är det för poäng med att vara ynklig om det inte finns en publik att vara ynklig inför. Tusan.

Jag är förkyld, ska på lajv på onsdag och tro fan att jag dessutom lyckas få mens samtidigt. Yes well, kick me while I’m down, why don’t you? Uäää. Eventuellt är det mest synd om mig i hela världen just nu. Och om ni undrar så är det en pissmyrstack. Och myrorna är arga.

En bra helg

Jag har haft en jättebra helg. Inte för att vi gjorde någonting sådär spektakulärt och otroligt, utan kanske snarare för att vi lät bli. Jag har i princip legat nedkrupen i soffan och i sängen hela helgen. Myst och slappat och pratat massor. Och skrattat; riktigt sådär kiknande så att man har ont i magen efteråt. Bliss! Jag är inte lycklig, men jag är fantastiskt tillfreds med mitt liv and that’s the second best thing. Jag ser redan nu fram emot att få träffa honom igen, men jag har ingenting emot att vänta.

Jag har börjat gå in för att göra och säga saker som gör människorna runt omkring mig glada. Eller; det handlar inte bara om planerade handlingar. På tågstationen i fredags betjänades jag av en kvinna som hade en imponerande håruppsättning; en rejäl stålgrå fläta virad runt huvudet. Hon såg jättevacker ut. Jag talade om för henne att jag tyckte att hon var jättefin i håret och hon blev alldeles förlägen.

De flesta människor jag mött (inklusive undertecknad) är sorgligt dåliga på att ta emot komplimanger. Vi vet inte vad vi ska göra av dem. Vi har ingen vana. Det fina i den här historien var att hon blev förlägen, men också märkbart glad. Och jag blev jätteglad för att det kostade mig så lite att göra henne glad. Jag hade bara sagt det jag ändå tänkte.

Så nu går jag omkring och är alldeles nöjd med mig själv för att jag börjar bli bra på att berätta för folk att jag tycker om dem, att de betyder mycket, att de är vackra och att de gör mig glada. Det är skitsvårt ibland och ibland blir det bara fel, tyvärr. Jag saknar fortfarande vana. Men jag tror att det här blir bra. Om inte annat är det ett kul projekt som jag är övertygad om i vart fall inte kan göra någon skada. Hur jag lyckas förena det här med den inbitna och grundläggande tro på att Alla Människor Är Dumma I Huvudet, det vette’ fan. Men jag försvarar mig med att jag är en komplicerad människa och hoppas att jag kommer undan med det.

För övrigt vände jag just på några av pennorna i burken, bara för att se hur länge jag klarar av att ha det så. Just nu säger mina tankar att det är tämligen meningslöst att några av pennorna står fel – de kan ju lika bra vara år samma håll allihop... Så fånigt att vända dem fel. Vänd dem rätt nu. Och så hör jag repliker från senaste Dexter där den charmige seriemördaren berättar att han har så svårt att se sitt beroende som något annat än rationellt och befogat. Varför skulle han inte göra som han gör? Så tittar jag på pennorna och konstaterar att de får fan stå åt olika håll, annars är det stödgrupp som gäller för mig.

P.S Om jag skulle känna ett behov av att hantera mina neurotiska drifter genom att tröstäta glass på amerikanskt vis, så skulle det vara Ben & Jerry’s som gäller. Fossil Fuel är kanske den godaste glassen någonsin. Mums! Det var dagens skamlösa reklam det. D.S

På allmän begäran

Jag lovade för länge sedan att jag skulle lägga upp min uppsats för allmän beskådning, så här är den nu. Innan ni (och här menar jag framför allt MS...) ger er på att såga den sönder och samman, vill jag gärna få uttrycka lite självinsikt.

• Detta är inte en bra uppsats. Den ger utryck för vissa sunda tankar och intressanta resonemang, men den bär inte hela vägen. Många av resonemangen jag använder mig av är undermåligt underbyggda. Hell: de flesta är det.
• Om du känner igen det du läser beror det antagligen på att du läst min och MS uppsats tidigare. Ja, mycket är lika. Resonemangen är till stod del desamma, även om jag driver dem lite längre denna gång. Om någonting är för likt så beror det i första hand på att jag är ett klantarsle.
• Uppsatsen saknar i det närmaste vetenskapligt värde. Ingen på magisternivå verkar bry sig om sådant, men jag gör tyvärr det. Det här är inte forskning – det är vad jag halvhjärtat slängde ihop för att få ett betyg.
• Den främsta anledningen till att jag fick VG var att ingen av mina klasskamrater förstod vad jag skrev om, och som medlemmar i bedömarkollegiet ville de inte riktigt låta det märkas. I de fall ni hittar avsnitt som tycks vara skrivna med förskoleungar som tänkt målgrupp så är det för att jag ansträngt mig att nå min faktiska läsarkrets.

Nåja. Jag är inte ens lite stolt över detta, men jag är glad att jag har det bakom mig och betyget var onekligen en trevlig överraskning. Om någon känner för att kritisera det här arbetet, så vet jag en liten ö i stilla havet där det eventuellt bor folk som bryr sig. Skamlöst smicker kan jag dock tänka mig att ta emot, på rent generella grunder.

Här är den i vart fall. Enjoy.

Vardagsneuroser

Fick en släng av vardagsångest igår. Igen, bör det kanske tilläggas, för det är väl kanske inte så ovanligt i min värld. Och så klart skulle mina rara vänner fråga hur det var med mig. Vilket var jättergulligt av dem var och en för sig, men den tionde gången jag förklarade att jag inte kände för att hitta på någonting just ikväll började jag känna mig rätt irriterad. Inte på dem egentligen. Om någon som står mig nära säger att de mår kasst så frågar även jag om det finns någonting jag kan göra. Men på situationen i sig, där jag gång på gång, med lugnande röst, måste upprepa att nej jag har inte lust att träffa någon idag men det är ok med mig. Jag reder mig. Tyvärr är irritation en av kryddningarna på min vardagsångest. Jag blir otroligt lättirriterad, rastlös och får synnerligen kort tålamod. Allt annat oaktat känns bara dessa som skäl nog att vara utan folk just då.

Fast saken försvåras naturligtvis av att det oftast finns någon som jag kan tänkas mig att umgås med, även vid de tillfällen när jag vill vara ifred. P brukar vara en av dessa. Han är (trots allt och fortfarande) lite av min fasta punkt i tillvaron. A och H hör också dit. Så jag kan mycket väl finna mig i en situation där jag förklarar noga för några att jag inte alls ids hitta på någonting, och sen ringer H och frågar om vi ska ta en fika. Vid tillfällen när detta har kommit ut har väl folk varit mindre glada. Fast igår kände jag inte för att umgås ens med dem, trots vissa påtryckningar.

Jag är egentligen imponerad över att folk står ut med mig fortfarande. Känns inte direkt som om jag gör mig förtjänt av det men så länge de håller tänker jag inte klaga. Inte på att de vill umgås med mig i vart fall; att klaga rent generellt, på mitt liv och mig själv kommer jag nog inte ifrån.

Det konstiga är att jag trots denna vardagsångest är ganska glad. Kaos och hopp. Ju mer jag ser mig omkring, desto fler exempel hittar jag på hur kaos och hopp bygger upp våra liv. I mitt fall så tror jag att det är Fröken 1 som är ganska glad just nu, medan Fröken 2 har låst in sig på sitt kontor igen. Jag önskar att de där flickorna tog och pratade ordentligt med varandra någon gång. Sist det hände var väl när min pappa dog. Skulle föredra om de var överens vid mindre traumatiska tillfällen också dock.

Men var var jag? Jo; vardagsångest och den tillfälliga bristen av ångest över denna ångest. Metaångest är annars någonting ganska vanligt. Man mår dåligt för att man mår dåligt och känner sig kass för att man är en så uppenbart usel människa. Men så är det alltså inte nu. Jag tror det beror på det där hoppet som hovrar där uppe. (Hopp blev just en grön plasmaklump med ögon för mig. Go figure…) Jag hoppas och ser fram emot flera saker i min omedelbara framtid. Men samtidigt har jag väldigt, väldigt osäker mark under fötterna. Jag vet inte alls vad som kommer att hända. Det gör ont, och det framkallar den där klumpen i magen och det lätta illamåendet som förföljer mig och gör att jag inte kan sova. Jag hatar att vänta; särskilt när jag inte vet med rimlig säkerhet att jag faktiskt har någonting att vänta på. Men vad annat kan jag göra? Ändra världen? Inte idag.

Nedräkning

4 dagar kvar till fredag -> *längtan*

10 dagar kvar till födelsedag -> *skräckblandad förtjusning*

16 dagar kvar till piratlajvet –> *stressblandad längtan*

1½ månad kvar till årets första tenta -> *mest bara skräck*

2½ månad kvar till jul -> *ångest*

Men överlag känns det rätt bra

Drömma II

Jag behöver en maskin som gör någonting kreativt med mina drömmar. Det blir så tråkigt i längden att vakna upp och må skit.

Underhåll mig!

Dear god så tråkigt jag har på jobbet idag! Sitter vid en dator som inte är min. Ingen Miranda, inga serie-länkar. Och nämnde jag att det är en Mac från tidigt 90-tal? Uäää... Underhåll mig!

Dagens reflektioner

En student började just högjutt säga ”Lalalala!” och hålla för öronen när jag försökte förklara för honom hur man gör en adressändring. På fullt allvar. I’m not kidding…

Och on a nother note: Sambandet mellan alkoholkonsumtion och programeringsskills är nu utrett. Det var väl det jag visste! xkdc är en bra, bra webserie.

Klokare med åren my ass

Av alla människor som jag har att göra med på mitt jobb är de som är födda på 50-60-talet de absolut otrevligaste. Alldeles nyss fick jag en redig utskällning av en dam anno 1958 för en olägenhet som jag på intet sätt var orsak till eller ansvarig för. Men hon skällde och jag orkade inte riktigt bråka, så jag hjälpte henne. Men så blev jag lite misstänksam och kollade upp saken närmare efter att jag blivit av med henne, och då kom det såklart fram att hon egentligen inte hade rätt till det jag nu hjälpt till att fixa.

Jävla kärring. Och jävla mig som lät mig hunsas igen. Jag måste, måste bli bättre på att känna igen när folk gör så! Inte för att jag blev ledsen eller så och gick henne till mötes av den anledningen. Nej, jag var bara läss och ville få henne ur håret. Jag kollade igenom lite system, inget såg uppenbart fel ut, så hon fick det hon ville. Och jag fick skäll för att jag ordnade det åt henne, hela vägen enda fram till mitt soliga, ”hejdå!”

Men nu är jag arg. Det första jag ska göra när jag kommer till jobbet imorgon bitti är att ringa administratören och ta bort tanten ur systemet igen. Hon ska fan inte ha några plus. Nåja, med den saken är det som det är men jag tycker att det är oerhört fascinerande att det är just studenter och doktorander i 40-50-årsåldern som beter sig sådär. De är så uppfyllda av sin egen fullkomlighet att de tenderar till att uppfatta allt som går emot dem som någon typ av konspiration. De har naturligt rätt till alla plus och ska få dem levererade hem till dörren. Helst igår.

Nu generaliserar jag naturligtvis. Jag är ganska sur. Men trenden finns där. Det är de och östermalmsbratzen med framgångsfrilla och skor som kostade mer än min dator som är sådär jobbiga. Ibland har jag lust att förklara skillnaden mellan serviceyrke och slaveri för dem, men det är bara på mina bra dagar. På dåliga dagar vill jag göra långt mer lagstridiga saker.

Jag och C diskuterade för ett tag sedan hur man beter sig mot människor som behandlar en som om man just begått folkmord och sedan kissat på deras mamma. Min stående strategi är att le jättemycket och vara urtrevlig hela vägen. Det brukar reta gallfeber på förbannade människor som ingenting hellre vill än att provocera fram ett gräl. Å andra sidan kan jag bara vara si och så trevlig mot någon som kategoriskt vägrar lyssna när jag faktiskt försöker hjälpa dem, och bara slänger ur sig alla möjliga anklagelser om hur hemsk jag är som individ. Ibland har jag bara lust att lägga på telefonluren, eller be folk att gå och inte komma tillbaka förrän de hittat sitt förstånd igen. Men tyvärr känner jag inte att jag bör bemöta någon så; inte ens någon som gjort sig förtjänt av det.

Så; tips på hur man bemöter otrevliga människor på ett trevligt sätt samtidigt som man får ge utlopp för sin lust att mörda dem noggrant?

Lagom med jobb är för lite jobb!

Bidde inget med min arbetsnarkomani denna gång. Goddamnit, här försöker man nära ett ohälsosamt beroende och vad får man för det? Ett uppriktigt ”Tack för hjälpen, men vi vill inte överbelasta dig så vi anställer någon som kan göra det här så att ingen ska må dåligt och alla blir glada”. Fan också.

Men jag fick i vart fall leka lite spion och snoka runt på den något mer avlägsna delen av vår organisation. Och jisses vad man kan hitta saker om man är en liten, försynt flicka som ställer snälla frågor, nickar och hummar mycket. Ganska snart märkte jag nämligen att om jag ställde en direkt fråga av typen ”Vad tycker du är problemet här?” eller ”Hur skulle du vilja lösa det här?” så var människorna ganska inbundna. Jag tror inte ens de var medvetna om det själva, utan det var snarare någon typ av försvarsreaktion. ”Nej, här är det inte så illa. Vi reder oss”. Ahh, Luther skulle ha varit stolt. Lät man dem prata fritt däremot, kanske ställde lite stöttande frågor, sådär så att de kände sig lyssnade på, så bara forsade saker ur dem.

Det kom faktiskt lite som en chock för mig; denna otroliga frustration och känsla av maktlöshet jag stötte på hos mina medarbetare där borta. Ganska snart uppdagades källan till det hela. Inte för att jag inte hade haft mina misstankar redan innan, men att det var så här illa hade jag aldrig anat. Verksamhetschefen... Allvarligt talat saknar jag ord för hur illa han betedde sig. Låt mig sammanfatta det hela med att han var en extremt egocentrisk person som använde sina anställda på ett otroligt fult sätt för sina egna syften. Dessutom finns det funderingar över huruvida han kanske använder vissa av verksamhetens intäkter för sina egna syften med, men det vågar jag inte uttala mig om just nu. Vi får se.

I vart fall så slängde han en blick på mig och avskrev mig helt uppenbart som Ofarlig ™, vilket gjorde att jag utan problem kunde stå bredvid och lyssna när han betedde sig allmänt svinilla. Sedan var det bara att skriva ner allt och lämna in det till min chef. Själv kände jag mig något rutten för att jag sprang och skvallrade, men samtidigt så måste någon berätta hur det ser ut där borta. De anställda själva skulle inte säga någonting för de ”vill ju inte klaga, och det går ju an, och vi reder oss...” och när storchefen kommer förbi så är allt bara bullar. Så jag tror definitivt det är bra att jag är där och observerar lite.

Däremot kommer jag inte ha något ansvar alls för någon praktisk form av problemlösning, utan det har f.d Kollegan B blivit anställd till att göra. Och jag tror att han kommer göra ett strålande jobb; det är som klippt och skuret för honom. Han är en peoples person och kan vara en bra influens på de anställda där borta, samtidigt som han inte tar skit från någon så han kommer klara av verksamhetschefen. Och bäst av allt; han kommer vara Där Borta. Jag kommer fortfarande behöva stå ut med att folk lovprisar marken han gått på, men det kan jag ta. Kanske. Damnit, min ödmjukhet blir hårt prövad dessa dagar...

Men vad var det jag skulle säga i denna post egentligen? Jo just det; jag ska alltså återgå till att spela WoW på betald arbetstid, och kanske bara ge mig ut för att spionera någon gång då och då. Och det känns faktiskt tråkigt. Jag vill göra mer. Jag vill involvera mig i saker på jobbet. Fan vet varför, men jag vill ha mer ansvar, fler arbetsuppgifter. Jag vill ha en anledning att jobba över, goddamnit! Fast eventuellt har jag lyckats bli invald i en marknadsföringsgrupp som ska startas upp snart. Och så ska jag kika lite på budgetarbetet i veckan, samman med Kollegan M. Det här är någonting som Kollegan M gjort i alla år inför budgetkonferensen, så jag blev lite ställd när både hon och vår ekonomiansvarig tittade sådär förväntansfullt på mig när de tog fram budgetunderlaget och började spåna idag. Det är mystiskt det där; att människor så ofta tycks tro att jag vet fan så mycket mer än jag känner att jag vet.

Oh well, nu virrar jag och tappar tråden igen. Skitsamma. Det känns som att jag har skrivit det jag skulle, även om jag inte direkt vet vad det skulle ha varit. Eller är.

Jag är tlöt. Men ganska glad. Antar att det trots allt ger en positiv differens!

Caffein and kisses

Brain tired. Needs caffein and kisses.

Att förstå lämlar

Jag har gjort någonting dumt idag. Tror jag... Så här började det:

Jag jobbar åt en organisation som är knuten till ett universitet med ett tredelat campus. Därför har även vår organisation splitats i tre tämligen självstyrande delar. Den nyaste och geografiskt sätt mest avlägsna delen har haft både organisatoriska och ekonomiska problem i princip sedan start. En närmast total avsaknad av struktur och rutiner har gjort människors jobb mer eller mindre omöjliga och fler nyckelpersoner har slutat under det senaste året. En ny verksamhetschef har haft sedan i våras på sig att styra upp och har väl gjort så i valda delar av verksamheten, men tyvärr har detta skett på bekostnad av andra delar som varit free falling under tiden. I helgen kom så nästa smäll, när driftschefen gick in i väggen och fick skjutsas till psykakuten.

Allt detta och lite till diskuterade vår del av organisationen idag på vårt måndagsmöte. Själva har vi det ganska gott ställt med 20-åriga traditioner som märkligt nog anpassats till verksamheten genom årens lopp. Säga vad man vill om det hela i övrigt, men människor vet vad de förväntas göra, när och hur. Min egen tjänst är förvisso tämligen nytillsatt och därför något flytande, men det finns en organisatorisk struktur att luta sig tillbaka mot. Första veckorna var jävliga, men efter det har arbetssituationen förbättrats samtidigt som arbetsbördan avtagit. Förra veckan hade vi fullkomlig stiltje på arbetsuppgiftsfronten. Jag satt och spelade WoW på betald arbetstid och ingen tyckte det var särskilt märkligt, för vad skulle jag annars göra? Så när som på att skriva om alla pärmetiketter med samma typsnitt fanns noll och intet att ta sig för.

Det hade kunnat sluta så. Jag hade kunnat få en fullt godtagbar månadslön för att levla min gnom. Verksamhetschefen hade kunnat få reda om sitt eget hus. Men nej.

Under måndagsmötet idag frågade vår chef om någon hade några idéer på hur man skulle kunna stödja den del av verksamheten som nu står utan driftschef. Jajjebullar tycker jag, och erbjuder mig för att åka dit och styra upp.

...

Wait, say what?

Låt mig spola tillbaka och titta på mina alternativ igen.

Alt. 1: Glassa, spela WoW på arbetstid och casha in pengar

Alt. 2: Slita arslet av sig i ett försök att bringa struktur åt en organisation som går på knä. I en annan stad. För samma lön och möjligen en klapp på axeln. Samtidigt som jag har hand om mina ordinarie arbetsuppgifter, i den mån de förekommer numera.

Hmmm... Och så väljer jag alltså alternativ två. Hur tänkte jag nu...?

Men fan, jag kan ju inte låta bli! Jag ser en möjlighet att strukturera och organisera, (Kontrollbehov? Jag..?) och Häpp! där är jag med min vilja igen. Det är som med lämlar och stup for goodness sake. ”Ooooh, shiny certin death...” *lämlar vidare*

Men så är det i vart fall, så på torsdag ska jag åka iväg och träffa verksamhetschefen och på snällaste möjliga sätt tala om för honom att han suger. Ska bli intressant att se hur det går.

On another note så är E här i veckan, så jag lär inte få WoW:a mycket alls... Jag är fantastiskt glad att hon är här, men om jag inte får spela lite då och då finns risk för stor abstinens. Ska nog logga in lite, bara för att se hur det går för andra och så. Men nu ska jag få mat av söta E, som har lekt hemmafru idag. Yay mat om andra lagar åt en!