Stagefigting, dag 2 - Wooho!

Shit vad roligt jag har haft idag! Helt otroligt roligt faktiskt. Efter att de snygga pojkarna fått visa upp sina muskler för de unga flickorna igår, blev stämningen klart mycket mer pretentionslös. Vi jobbade mycket i par och de flesta verkade anstränga sig för att bli så samspelta som möjligt. Var jag lite långsam väntades jag in. Hade jag bra koll på en övning kunde jag visa hur man skulle göra och få ett tack tillbaka. Bara det var väldigt drivande.

Men det riktigt häftiga var striderna i sig. Har hållit på med både handgemäng, värja och bredsvärd idag. Att slåss med händerna var i och för sig inte riktigt min grej. Jag är inte snabb och smidig nog för att fixa ett så koreografiskt slagsmål som vi jobbade på idag. Men lite kul var det i alla fall.

Dagens höjdpunkt var istället värja och svärd. Här har jag lite bakgrundskunskaper (som jag i och för sig fick lära bort fortare än kvickt, för strid anpassad för film och scen skiljer sig märkbart både från lajvstrid och reenactment) och fick känna mig lite kaxig. Det gav en enorm kick att slåss så, träna in tekniker och rörelser som verkligen såg fantastiskt snygga ut. Dessutom fick jag känna mig lite duktig i all tysthet, för även om jag fullkomligt saknar simultanförmåga och kan vara nog så trögfattad ibland, så är jag inte alls rädd. Vad mig anbelangar får folk mer än gärna svinga 150 cm långa ekstavar mot mitt huvud. Och det funkar inte att vara rädd när man slåss. Man måste ha respekt för vapnet och uppsikt över sin omgivning, men är man rädd för att slå sig blir alla rörelser väldigt osäkra, även om man gör dem rätt.

Så nu är jag fullkomlig ledbruten. Inga större blessyrer, men P höll på att sticka ut mitt ena öga med en florett. Han hävdade att det var av misstag, men man kan ju aldrig veta... ;) Däremot är jag, geekgirl som jag inte direkt van vid att träna hårt i 9 timmar, men bara en lunch och en kortare rast att pusta ut på. Morgondagens träningsverk lär vara biblisk, men jag ska spöa den duktigt under de 5 timmar som träningen är imorgon. Sedan ska jag nog sänka ner mig själv i ett badkar och ligga där tills alla muskler slutat skrika. Jag har till och med varit förutseende och bokat floating under nästa vecka. Bliss!

Men så är det i vart fall. Idag var klart mycket roligare än igår och även om det är rätt sent och jag har ont precis överallt så känner jag mig alldeles glad och poingig. Det var inte igår jag var såhär hög på endorfiner. Och jag skulle inte säga nej till att vara det oftare. Det här var verkligen skitkul!

Stagefigting, dag 1

Jag tänkte skriva en massa om min första dag på stagefightingkursen, men sen blev jag bara trött... Det var varit en slitig eftermiddag. Den fysiska biten fungerar förhållandevis bra trots allt, men den psykiska är det sämre med. Jag tycker mycket, mycket illa om att stå på scen. Jag tycker mycket illa om att vara i centrum. Och jo, det gör jag faktiskt. Föreläsningar, lektioner, lajv – allt det funkar skitbra. Men teaterscener suger.

Jag har haft jätteroligt idag, skrattat massor och känner mig alldeles fylld av energi. Men det har samtidigt varit väldigt läskigt. Läskigt och ensamt. Jag är omgiven av människor med teater, kampsport och dans i bagaget. Själv saknar jag... um, nästan allt faktiskt. Jo, det mesta förutom en bunt vilja.

Det blir som inte bättre av att P är med och tycker att jag är oerhört fånig som inte kan slappna av. Det är ju så självklart att man måste göra bort sig och improvisera. Inte lägga någon prestige i det hela. Jo tack... Det är ju jävligt lätt att säga för någon som hållt på med teater i över tio år och som har självförtroende i högar. Själv är jag tre äpplen hög just nu.

Dags att gå och sova; morgondagens schema är milt sagt fullspäckat. Jag ser fram emot det massor. Men jag tror inte det är orimligt att anta att jag kommer drömma mardrömmar inatt. Vi får se. Jag återkommer med en mer detaljerad beskrivning av vad det är vi egentligen gör, imorgon.

Allas jävla morsa

I en grupp människor som ska samverka på något sätt, arbetar tillsammans, har ett projekt ihop, finns ett antal olika roller. Och oavsett gruppens mål och syfte så blir jag obönhörligen Allas Jävla Morsa.

Fan. Även jag skulle kunna tänka mig att vara lite happy-crazy onec in a while. Lite lagom bekymmersfri sådär. Men istället så ser jag saker som jag tycker behöver göras och gör dem. Och blir sur på att folk inte kan se sådant själva; blir sur på att jag är den enda som verkar lyfta ett finger; blir sur just för att jag lyfter ett finger, för att jag inte bara kan skita i att städa, fixa, se efter så som alla andra.

Dessutom blir man inte direkt Miss Popular genom att vara Allas Jävla Morsa. Allas Jävla Morsa är snarare en roll som människor älskar att störa sig på. ”Nobody likes a smartass” sa ett gammalt strul en gång till mig. Samtidigt tittar människor så ofta, gud så ofta, på mig med sina stora hundvalpsögon och bara utgår från att jag ju fixar det där; vad det nu än må vara.

Så det är väl bara att skita i det? Mm, om det vore så enkelt. För det är det inte. I slutändan så finns det alltid en massa saker som drabbar mig om jag inte fixar dem, även om de ursprungligen var andras ansvar eller i vart fal hade kunnat göras av andra, hade ansvarsfullhet inte delats ut så snålt vid skapelsen.

Oh well, nu får det bannemig vara slutgnällt för idag. Men i julklapp önskar jag mig möten med människor som ser, hör och förstår. Och som inte dumpar ansvar på andra, så att de kan lägga beslag på hela lekplatsen själva. Jag vill också kunna leka.

Ont

Är riktigt trasig i armarna idag. Fan också. Hade sett fram att få gå upp ännu en lvl, men så blir det alltså inte. Jäkla skitkropp.

Det var förhållandevis länge sedan jag hade ont sist men nu verkar det vara igång igen. Som en dominoeffekt sprider det sig. Någonting litet inträffar; i det här fallet var jag stel i axlarna igår. För mycket tid vid datorn. Egentligen en skitsak. Men så kommer kroppen på att den har ont och då måste den ha ont överallt, bannemig! Jävla satkropp. Det är inget fel på dig; inse det! Jävla felknullade nerver. Fan också.

Angel of Murphy

Det går inge vidare för mig.

Det hela började igår natt. Jag hade gett mig fan på att jag skulle skaffa en snygg akvarium-skärmsläckare. Efter mycket letande och avfärdande av otroligt fula alternativ (det finns så mycket skräp där ute!) hittade jag till slut Goldfish Aquarium. Trevlig, enkel, bra. Laddade ner. Installerade. Fick ett meddelande från Avast! som vänligt sade att det inte fanns någon anledning till oro, men jag hade nu en Trojan på min dator.

Jaha. Då tar vi väl bort den tänkte jag. Ha! Fyra timmar senare satt jag fortfarande och slet mitt hår. Avast! hittade filen men kunde inte ta bort den. Inget annat antivirusprogram kunde hitta något fel. Jag började seriöst fundera på om mitt kära virusskydd hade knarkat. Jag letade på nätet (åh vad det inte kändes bra att behöva vara uppkopplad med ett aktivt virus på datorn) och hittade flera personer som upplevt precis samma sak, liksom diverse lösnings-strategier. Tillämpade dem och drog igång Avast! igen. Medan scanen kördes gick jag ner i källaren för att hämta upp min tvätt. I tvättstugan stod maskinen, bräddfylld med vatten, och blinkade ilsket med ett felmeddelande åt mig.

Det var bara till att sucka djupt, räkna till tio och ägna sig åt kreativ felsökning. Jag tömde maskinen på vatten; som tur fungerade den funktion fortfarande. Trodde jag. Sedan så tog jag mig för att skruva ut filtret. Generisk anledning no 1 till varför tvättmaskiner avlider brukar vara igensatta filter. Det visade sig dock att den automatiska tömningen inte hade gjort sig av med riktigt allt vatten; den resterande mängden spolades istället ut över mina fötter när jag tog ut pluggen.

Andas lugnt.

Pyssla, fixa, ge upp. Springa upp till hyresvärden och påtala felet. Springa till grannfastigheten och slänga in tvätten i maskinen där. Springa upp och kolla om mina senaste antivirusåtgärder hade fungerat. Det hade de inte. Fan. Börja om med info.letandet igen.

JC kom förbi efter ett tag och började klura på problemet med den ihärdiga trojanen. Vi hittade vart den gömde sig. Någonstans här började Microsoft visa sig från sin bästa sida. Det räcker nämligen inte att vara admin för att ha åtkomst till System Volume Information. Man hade annars lätt kunna tro att administratör var den högsta privilegiegraden, men icke. System services ska det vara. Där får random virus vara inne och pilla, men inte jag som bara är administratör på min egen jävla dator. Men tack då.

Så där satt jag med ett system som bestämt påtalade för mig att jag ingenting skulle ha. Nåja, efter jävligt mycket pillande så lyckades vi till slut misshandla foldern into submission och bli av med viruset. Det var en intressant och lärorik historia. Men nu, kära Microsoft, önskar jag mig en tredje hanteringsnivå på mitt operativsystem.

Som det är nu kan man lite förenklat säga att det finns två åtkomstnivåer; administrator och limited. Jag önskar mig dessutom God. Jag vill ha den faktiska möjligheten att rövknulla mitt eget system bäst fan jag vill. Om jag förstör någonting så är det mitt eget fel och jag vill ha just den rätten att göra fel! Jag vill ha meddelanden som säger ”Do you want to smite this application with your divine wrath?” -> “Yes” and “Bring out the bolts!” Jag vill ha kontrollen här, tack så hemskt mycket.

Nu när det nattas dristas jag till att göra en summering av vad jag har uppnått idag. Jag har fortfarande inget akvarium. Faktum är att jag börjar fundera på om riktiga, levande fiskar kräver en mindre arbetsinsats en vad en skärmsläckare gör... Jag har inte heller några rena kläder. Jag börjar misstänka att jag inte har mer kontroll över min dator än vad jag har över mina katter. Vad jag har, är jävligt lite flyt. You may now call me the angel of Murphy.

Pojkar och fiskar

Var iväg och umgicks med några vänner ikväll, och blev sådär lagom melankolisk igen. Fan vet varför egentligen. Vi hade det jättetrevligt, snackade skit, skrattade mycket och tittade på film. Men någonting i lägenheten gjorde mig rastlös och nedstämd. Jag längtade hem till min egen trygga lägenhet, som inte är så fylld av tvåsamhet. Jag önskar T och AA allt gott, men ibland går deras perfekta tvåsamhet mig på nerverna. Den är som provocerande tillrättalagd. Och så har jag ju ingenting att matcha den med.

Jag tillbringade dagen med P; kanske var det därför som andras liv tillsammans blev lite för färgstarkt för mig på kvällen. Han ringde och undrade om jag ville hjälpa honom ställa i ordning hans lägenhet. Den ser fortfarande likadan ut som när han flyttade in där för... ja hur många månader sen blir det nu? Tre? Lång tid är det iaf. Lång tid som känns som en evighet.

Så vi satt och planerade, for iväg till IKEA, gick på bygghandel och klurade på lösningar. Det var en trevlig dag och vi hade kul ihop, men jag fick även ett antal påminnelser om varför jag inte vill vara tillsammans med honom. Som tur var är hans speciella sidor fullt hanterbara om man vet att man kan gå ifrån dem, stänga in sig hemma hos sig och slippa dem när man vill.

Men jag kunde inte låta bli att undra lite. När jag och T satt i bilen på väg hem från lajvet i förra veckan hann P med att ringa två gånger och fråga om trivialiteter. T fick en liten rynka i pannan och undrade om det kunde vara så att han fortfarande var kär i mig. Jag avslog helt idén. Visst ringer han stup i ett (i genomsnitt sådär varannan dag), men jag får aldrig något intryck av att han är efterhängsen eller vill vara mig nära. Snarare att han är lat. Han ringer och frågar om saker för att han vet att jag vet. Och för att det är så mycket enklare att ringa mig än att tänka själv.

När jag berättade det här och lite till för folk idag så utbrister HK, en i övrigt ganska timid och diplomatisk person ”Men fan nu är du bra jävla dum Jo. Om man är lat så ringer man inte. Jag är lat, och det blir nästan aldrig av att jag ringer folk även om agj vill umgås med dem. Man ringer folk när man är kär”.

Själv är jag fortfarande skeptisk. Efter att ha levt med P i några år vore det väl själva fan om jag inte kunde känna igen hans olater. Men det är klart att jag ändå blir lite fundersam. Det vore förjävla puckat av honom att gå och få för sig saker nu. Puckat, obetänksamt, och ganska elakt. Han är en så bra vän att ha; jag vill inte att det med kraschar. Har haft min dos av krascher med den pojken som det är. Och jag har annat som jag investerar i nu.

Och så för att randomly gå från ett ämne till ett helt annat; jag vill ha ett akvarium! Goddamnit! T och AA har gått och skaffat sig ett jättefint akvarium. Bara sådär. Och jag som gått och funderat och resonerat med mig själv om detta projekt som fiskägarskap är i kanske 2-3 år. Har jag fått tummen ur? Icke. Gud i himlen; hur svårt ska det vara? Jag måste ta och ta tag i saken nu. Eller i vart fall undersöka möjligheten. Any day now... Eller så slutar det hela med att jag letar rätt på en akvarieskärmsläckare igen. Man kan som inte vara handlingskraftig jämt ;)