Pojkar och fiskar

Var iväg och umgicks med några vänner ikväll, och blev sådär lagom melankolisk igen. Fan vet varför egentligen. Vi hade det jättetrevligt, snackade skit, skrattade mycket och tittade på film. Men någonting i lägenheten gjorde mig rastlös och nedstämd. Jag längtade hem till min egen trygga lägenhet, som inte är så fylld av tvåsamhet. Jag önskar T och AA allt gott, men ibland går deras perfekta tvåsamhet mig på nerverna. Den är som provocerande tillrättalagd. Och så har jag ju ingenting att matcha den med.

Jag tillbringade dagen med P; kanske var det därför som andras liv tillsammans blev lite för färgstarkt för mig på kvällen. Han ringde och undrade om jag ville hjälpa honom ställa i ordning hans lägenhet. Den ser fortfarande likadan ut som när han flyttade in där för... ja hur många månader sen blir det nu? Tre? Lång tid är det iaf. Lång tid som känns som en evighet.

Så vi satt och planerade, for iväg till IKEA, gick på bygghandel och klurade på lösningar. Det var en trevlig dag och vi hade kul ihop, men jag fick även ett antal påminnelser om varför jag inte vill vara tillsammans med honom. Som tur var är hans speciella sidor fullt hanterbara om man vet att man kan gå ifrån dem, stänga in sig hemma hos sig och slippa dem när man vill.

Men jag kunde inte låta bli att undra lite. När jag och T satt i bilen på väg hem från lajvet i förra veckan hann P med att ringa två gånger och fråga om trivialiteter. T fick en liten rynka i pannan och undrade om det kunde vara så att han fortfarande var kär i mig. Jag avslog helt idén. Visst ringer han stup i ett (i genomsnitt sådär varannan dag), men jag får aldrig något intryck av att han är efterhängsen eller vill vara mig nära. Snarare att han är lat. Han ringer och frågar om saker för att han vet att jag vet. Och för att det är så mycket enklare att ringa mig än att tänka själv.

När jag berättade det här och lite till för folk idag så utbrister HK, en i övrigt ganska timid och diplomatisk person ”Men fan nu är du bra jävla dum Jo. Om man är lat så ringer man inte. Jag är lat, och det blir nästan aldrig av att jag ringer folk även om agj vill umgås med dem. Man ringer folk när man är kär”.

Själv är jag fortfarande skeptisk. Efter att ha levt med P i några år vore det väl själva fan om jag inte kunde känna igen hans olater. Men det är klart att jag ändå blir lite fundersam. Det vore förjävla puckat av honom att gå och få för sig saker nu. Puckat, obetänksamt, och ganska elakt. Han är en så bra vän att ha; jag vill inte att det med kraschar. Har haft min dos av krascher med den pojken som det är. Och jag har annat som jag investerar i nu.

Och så för att randomly gå från ett ämne till ett helt annat; jag vill ha ett akvarium! Goddamnit! T och AA har gått och skaffat sig ett jättefint akvarium. Bara sådär. Och jag som gått och funderat och resonerat med mig själv om detta projekt som fiskägarskap är i kanske 2-3 år. Har jag fått tummen ur? Icke. Gud i himlen; hur svårt ska det vara? Jag måste ta och ta tag i saken nu. Eller i vart fall undersöka möjligheten. Any day now... Eller så slutar det hela med att jag letar rätt på en akvarieskärmsläckare igen. Man kan som inte vara handlingskraftig jämt ;)