Angel of Murphy

Det går inge vidare för mig.

Det hela började igår natt. Jag hade gett mig fan på att jag skulle skaffa en snygg akvarium-skärmsläckare. Efter mycket letande och avfärdande av otroligt fula alternativ (det finns så mycket skräp där ute!) hittade jag till slut Goldfish Aquarium. Trevlig, enkel, bra. Laddade ner. Installerade. Fick ett meddelande från Avast! som vänligt sade att det inte fanns någon anledning till oro, men jag hade nu en Trojan på min dator.

Jaha. Då tar vi väl bort den tänkte jag. Ha! Fyra timmar senare satt jag fortfarande och slet mitt hår. Avast! hittade filen men kunde inte ta bort den. Inget annat antivirusprogram kunde hitta något fel. Jag började seriöst fundera på om mitt kära virusskydd hade knarkat. Jag letade på nätet (åh vad det inte kändes bra att behöva vara uppkopplad med ett aktivt virus på datorn) och hittade flera personer som upplevt precis samma sak, liksom diverse lösnings-strategier. Tillämpade dem och drog igång Avast! igen. Medan scanen kördes gick jag ner i källaren för att hämta upp min tvätt. I tvättstugan stod maskinen, bräddfylld med vatten, och blinkade ilsket med ett felmeddelande åt mig.

Det var bara till att sucka djupt, räkna till tio och ägna sig åt kreativ felsökning. Jag tömde maskinen på vatten; som tur fungerade den funktion fortfarande. Trodde jag. Sedan så tog jag mig för att skruva ut filtret. Generisk anledning no 1 till varför tvättmaskiner avlider brukar vara igensatta filter. Det visade sig dock att den automatiska tömningen inte hade gjort sig av med riktigt allt vatten; den resterande mängden spolades istället ut över mina fötter när jag tog ut pluggen.

Andas lugnt.

Pyssla, fixa, ge upp. Springa upp till hyresvärden och påtala felet. Springa till grannfastigheten och slänga in tvätten i maskinen där. Springa upp och kolla om mina senaste antivirusåtgärder hade fungerat. Det hade de inte. Fan. Börja om med info.letandet igen.

JC kom förbi efter ett tag och började klura på problemet med den ihärdiga trojanen. Vi hittade vart den gömde sig. Någonstans här började Microsoft visa sig från sin bästa sida. Det räcker nämligen inte att vara admin för att ha åtkomst till System Volume Information. Man hade annars lätt kunna tro att administratör var den högsta privilegiegraden, men icke. System services ska det vara. Där får random virus vara inne och pilla, men inte jag som bara är administratör på min egen jävla dator. Men tack då.

Så där satt jag med ett system som bestämt påtalade för mig att jag ingenting skulle ha. Nåja, efter jävligt mycket pillande så lyckades vi till slut misshandla foldern into submission och bli av med viruset. Det var en intressant och lärorik historia. Men nu, kära Microsoft, önskar jag mig en tredje hanteringsnivå på mitt operativsystem.

Som det är nu kan man lite förenklat säga att det finns två åtkomstnivåer; administrator och limited. Jag önskar mig dessutom God. Jag vill ha den faktiska möjligheten att rövknulla mitt eget system bäst fan jag vill. Om jag förstör någonting så är det mitt eget fel och jag vill ha just den rätten att göra fel! Jag vill ha meddelanden som säger ”Do you want to smite this application with your divine wrath?” -> “Yes” and “Bring out the bolts!” Jag vill ha kontrollen här, tack så hemskt mycket.

Nu när det nattas dristas jag till att göra en summering av vad jag har uppnått idag. Jag har fortfarande inget akvarium. Faktum är att jag börjar fundera på om riktiga, levande fiskar kräver en mindre arbetsinsats en vad en skärmsläckare gör... Jag har inte heller några rena kläder. Jag börjar misstänka att jag inte har mer kontroll över min dator än vad jag har över mina katter. Vad jag har, är jävligt lite flyt. You may now call me the angel of Murphy.