Vilse

Jag är dålig på att hantera mig själv när saker gör så här ont. Jag går från att vara så lugn och samlad att jag får mig själv att tro att det här egentligen inte spelar så stor roll, till att inte kunna tänka alls, till att bara vara så vansinnigt trasig att jag ingenting kan göra. Att ha så ont att det blir ett generellt tillstånd snarare än en specifik känsla. Att ha så ont att det blir allt som finns. Och så tillbaka igen; rationellt tänkandes, koherent analyserandes situationen.

Jag är helt vilse i mitt huvud. Jag behöver verkligen en del svar nu. Och jag behöver tröst. Fan i helvette vad det tar emot att erkänna det, men jag behöver tröst för att kunna komma upp en bit och bara hantera en sak i taget. Och jag kan inte få den förr än jag får mina svar. Och det dröjer än. Så jag är förvisad till den här världen där jag jag är alldeles vilse, och inte alls mig själv. Och trasig. Och rädd.

Limbo

Jag har funderat en del på varför jag så lättvindigt funnit mig i en behandling som tillfört så mycket osäkerhet till mitt liv. För krasst sätt har ingenting i den här relationen varit säkert, varken på det stora eller på det lilla planet. Varje helg som bokats, har haft ett digert avbokningsskydd. Det har känts som ”Vi kan ses då, om jag inte får något annat för mig eller kommer på att jag inte vill”. Det är svårt att inte alltid vara lite rädd i det läget.

Jag förstår i och för sig resonemangen bakom tankesättet. Om man inte lovar någonting, gör man inte heller någon besviken. Att prioritera saker som arbete är i stor utsträckning rationellt och acceptabelt, och ger mycket lite utrymme för motparten att hoppas på saker man inte känner att man kan eller vill leva upp till.

Förutom att det inte funkar så.

I situationer där jag inte har tillräckligt mycket information kan jag inget annat än att bilda mig en uppfattning utifrån det jag rimligen kan anta. Och rimligen är ett begrepp som går att sträcka långt… Den bygger upp mycket hopp, som sedermera grusas när en träff blåses av. I det läget spelar det ingen roll att anledningen därtill var god, besvikelsen blir lika stor för det.

Och så jävla svårt är det inte att bestämma sig för saker och sedan genomföra dem. Det är klart att planer måste ändras ibland, men de flesta verkar ändå kunna ordna sina liv kring en hel serie av löften som inte bryts. Det kallas prioritering, och är en medveten process. Att ingenting lova för att man inte vet vad man kommer kunna eller vilja hålla är att placera sin motpart i limbo.

Och det är nyttigt att binda upp sig för saker. Det är nyttigt för ens relationer, av vilket slag de än må vara, och för ens självbild. Att inte lova för att inte såra fungerar inte, för all mellanmänsklig kommunikation kräver någon typ av antaganden, en viss konsensus, och vissa löften. Att alltid sitta där med ett avbokningsskydd skyddar ingen från besvikelser, det genererar dem. Då är det långt, långt mycket bättre att säga nej ibland och ja ibland och verkligen stå fast vid båda. Ett nej är inte en lika stor besvikelse.

Och att säga att man vill men inte vet vad, om, när man kan, är att gömma sig bakom det där avbokningsskyddet igen. För vad hindrar en _egentligen_ från att säga ”Jag vill, därför gör jag så”? Prioriteringar? Rädslan att såra igen? Rädslan att väcka förhoppningar som är i vägen nästa gång man vill säga nej?

Men information är inte sårande. Blir det ja ibland och nej ibland så är det som det är. Det går att hantera. Det ger mottagaren trygghet att veta vart han eller hon har folk. Det ger en kontroll över sina egna val. Och om folk inte vet var de har sig själva då? Nå, den diskussionen har jag haft många gånger med människor som sagt ”Jag vet inte vad jag vill”. Det enda svaret jag har kunnat ge är ”Pröva”.

Funkar det inte? Prova igen. Prova något annat. Diskutera det du kände och tänkte med någon. Sluta vara så där tyst tills du hittat det enda rätta svaret, för du kommer inte hitta det i ditt huvud alena. Släpa fram saker och prova dem mot andras argumentation. Och de kommer se konstiga ut när du säger dem. Få saker är likadana utanför som inuti ens huvud. Vissa saker vet man inte ens att man har tänkt innan man hört hur dumma de låter när de sägs högt. Och det är bra! Det är vad all vetenskap, all utveckling, bygger på; att bygga upp och bryta ner sina egna hypoteser, föresatser, fördomar. Att vara tyst för att man inte vet, tills man magiskt hittar rätt, är inte utveckling. Det är religion.

Och om jag nu låter väl hård i min bedömning, so what? Det är min blogg, mitt forum för tankar, min spegel där jag granskar det jag tror att jag tror på för att se om det håller en dag till. Det kanske inte alltid är så himmlarns objektivt men det är i vart fall högt tänkt. Det kan angripas, både av mig och av andra. Man behöver inte veta vart man ska för att ändra sig. Men man behöver veta vart man är.

Random tankar

Jag vaknade kl fem i morse för att sömnen tog slut. Och jag visste att jag hade drömt om honom, även om jag inte visste vad. Det fåniga är att jag drömt om honom flera gånger förra veckan med; sexiga, porriga drömmar. Och nu känns det så… fel. Som om jag lurats till något (även om jag vet att jag ju inte har det, men känslan är liksom densamma).

----

Vi har en gemensam bekant, han och jag. Hans bästa vän sedan länge. Mitt gamla strul, och en kille jag verkligen hoppats kunna bli ordentligt kompis med, för han är rar i mycket, och tanken var ju som att vi skulle komma att umgås en del i framtiden. Jag undrar om han är nöjd nu…

Jag är bra jävla förbannad på honom, och jag inser mer än väl att det egentligen är oförtjänt, men det hjälps inte. Sen allt det här började har han varit mer än lite negativ till min och Ms relation, till den milda grad att han flera gånger sagt åt mig att släppa alltsammans och låta M hitta en riktig flickvän. Herre jävlar vad det gjorde ont att höra… Jag ville ju vara just den flickan. Och jag ville inte höra sånna saker från någon jag tyckte om och ville vara kompis med.

Ju längre tiden gick, desto svårare blev det att undgå hur ogillande J var till alltsammans och det kändes så himla trist. Jag kände mig i vägen, och som om jag inte dög riktigt och samtidigt var jag ju så jäkla stolt över denna pojke jag kände att jag hade, som jag gjorde så bra saker med och som jag trodde jag kunde göra lycklig. Som sagt att han tyckte om mig så mycket att jag trodde på det. Som jag älskade tillbaka.

Jag undrar hur mycket J visste om hur saker låg till egentligen. Om han visste mer än mig. Om han är nöjd nu.

----

Det finns så mycket i det här jag inte förstår. Vi skulle på lajv tillsammans, bo ute i sommarstugan (gud så jag hade sett fram emot det…), vi skulle leka orcher i höst och sitta vid lägerelden och allt, _allt_ var hans förslag! Jag förstår det inte… Jag förstår inte alla de saker han gjorde veckorna innan, alla de saker som till slut fick mig att tro att allt det här, det var rätt lugnt. Att vi var för involverade båda två för att någonting skulle kunna gå åt helvette på allvar.

Jag förstår inte bilderna, eller varför han kom hitkörandes mitt i natten bara för att se mig, eller varför han satt uppe vis MSN och pratade med mig tills långt efter att han borde ha sovit. Han funderade på att bjuda mig på en resa i 30-årspresent och hans ögon glittrade verkligen när han frågade om någonting sådant kanske vore intressant. Det är seriösa planer mer än ett år framöver. Försökte han lura in sig själv i något han ville stå för, men inte kunde? Försökte han lura mig? Var det bara jag som lurade mig själv? Fanns inte allt det här egentligen?

Han ringde, och min värld försvann

Han ringde och sa att han tyckte om mig, men att vi måste lägga ner det här som vi har haft så länge nu. Att det inte funkar. Att han inte känner det kan skulle vilja, det han har försökt få sig själv att känna. Och att han mår dåligt av att inte känna nog, och att det behöver få ett slut.

Jag vill bara skrika, jag vill vara så arg på honom! Men jag kan inte. Jag förstår honom, och jag hatar det. Jag förstår inte bakgrunden, jag förstår inte riktigt varför han känner, eller inte känner, som han gör. Men jag förstår resonemanget. Fan ta honom för det!

Om och om i mitt huvud ältas om jag var så kär att jag blev helt blind, att jag trodde att jag såg en massa saker som aldrig fanns där för att jag så desperat behövde se dem. Jag kan inte tro att det är så, men är det bara en ursäkt det med?

Helvette, det gör så jäkla ont och ändå har det inte gått in helt än. Jag är så rädd för hur det kommer kännas när det når fram.

Fan heller! Jag är bra på att se saker hos människor, jag är bra på att förstå dem. Och jag har sett hur han har lett mot mig och hur det har gistrat i hans ögon när han kommit på upptåg. Jag har sett hur han har ansträngt sig för ansträngandet skull med, även om jag inte alltid velat erkänna det. Jag har sett hur han har försökt, och hur det inte riktigt har funkat för honom. Men jag har också sätt hur det har glimtat till, hur det har känts oss emellan när inga pretentioner, inga krav, inget annat skit har varit i vägen.

Jag har tänkt släppa det här många gånger, för fan så ont det har gjort ibland att inte veta vad, om något, jag har att hoppas på. Men hur skulle jag kunna göra det? Du kan lika gärna be mig att sluta andas. Det går, visst gör det, men jag är inte beredd att göra det än.

Det börjar gå in nu, allt eftersom jag skriver, det han sa på telefon, det vi pratade om, och det allt betyder. Och jag känner mig så vilse.

”Det började helt anspråkslöst, som en vanlig engångsgrej. Vi var liksom aldrig ute efter mer. Han var en trevlig kille, jag en helt sympatisk tjej. Men våra kravlösa samlag blev fler och fler” Och sen..? Fan vet. Någonstans gick jag ifrån att sätta mig själv främst, från att vara en no noncens girl, till att känna att jag aldrig någonsin vill vara utan honom.

Och jag visste att det skulle bli svårt, och att det skulle kräva sjujävlarns mycket av mig. Och jag bestämde mig ändå för att det var värt det. Det var ett helt medvetet, noga övervägt beslut, som resulterade i att jag började älska honom så som jag gör nu. Jag gav upp en del av min identitet, och det var värt det. Hur jag än rannsakar mig så själv, så är det fortfarande värt det.

Gud, jag är så ledsen! Jag är så ledsen, och Fröken 2 kliver in och tvingar mig att hålla distansen, att inte tappa taget, inte gråta, inte känna, tänka rationellt, hantera situationen. Och jag vill inte!!! Helvette, jag vill bara skrika rakt ut att världen är så jävla orättvis och att allting gör så ont nu att jag inte vill vara med längre! Jag vill inte ha en sån här värld! Jag vill inte veta av den!
Jag vill göra allting bra, jag vill laga det här, jag vill bygga upp allting som det ska vara. Jag vill inte tänka på hur osannolikt det är att han ska komma på att han älskar mig nu, om han inte gjort det hittills. Jag vill inte ens tänka tanken. Jag vill inte skriva den, men jag måste för jag måste se på den! Ändå går den inte in.

Man kan inte tvinga någon att känna någonting. Man kan inte tvinga sig själv heller, även om jag tror att man absolut kan övertala sig själv om ganska mycket. Skit samma. För till saken hör att jag aldrig riktigt tänkt mig att han ska älska mig.

Och ja, det är oerhört grymt att tänka så. Mot honom, inte mot mig. För samtidigt vill jag ju att han ska kunna känna för någon så som jag känner för honom. Jag vill inte beröva honom den möjligheten, oavsett vad jag själv känner. Det är han för viktig för.

Men han är trasig, så trasig den där pojken. Och det kommer ta många år att laga honom. Han kan inte gå den vägen helt själv, det är inte rimligt, även om jag vet att han gärna vill det. Jag vill vara med där. Jag vill göra allt jag kan för att bygga upp honom så gott det går. Jag är övertygad om att jag behövs i det. Och efteråt? Efteråt kanske han kan bli kär igen. Om han blir det i någon annan kommer jag gå hem och gråta ur mig mitt hjärta, men jag kommer också vara glad för hans skull.

Men fan heller att jag kan tänka mig den här tiden utan att få vara nära honom, utan att få ligga nära och känna hur han luktar och hur han känns och hur han får mig att känna. Jag vill vara hans bästa vän och hans bästa älskare och jag vet att jag kan vara båda. Jag vill ligga ihopkrupen och känna mig så där otroligt omtyckt och rätt som han har fått mig att känna. Jag vill känna mig så otroligt sexig som han har fått mig att känna. Och så trygg, så på rätt plats.

Har det verkligen bara varit min egen blinda, blinda kärlek som visat allt det där för mig? Eller har det funnits något mer med? Och i så fall; vad?

Det gör så ont i mig att han hela tiden försökt att känna äkta kärlek, och inte lyckats. Det gör så ont, för det måste ha varit så jävla jobbigt för honom. Så obeskrivligt energistjälande. Frustrerande. Skuldsättande.

Och det gör så ont att tänka på att hade denna detalj, denna enda helt avgörande detalj inte funnits där, så hade vi det senaste året haft det bästa förhållandet jag fått uppleva. För fan vad bra det har varit . Inte bara, självklart. Jag har varit otroligt ledsen, och jag har varit nära att ge upp och lägga ner och hitta någonting som inte är lika jävla svårt att hantera. Men inte ens nu, inte ens med all ilska och all rationalitet och alla känslor som trasar sönder mig så mycket kan jag rimligen se hur det hela skulle vara kört, olösbart, hopplöst.

Jag tror att förhållanden är mycket som bolag, och jag tror att de drabbas av lågkonjunkturer. Jag tror på att det man gör, givet att man känner att man funkar ihop bra i övrigt, är att lösa problem tillsammans bäst man kan. Jag tror på att allt går att prata om, och att allt går att hantera. Jag tror inte man kan prata sig till att bli kär, men jag tror att man kan prata sig till att vara lycklig tillsammans.

Jag önskar jag kunde skilja på kärleksförblindat önsketänkande och en rationell och hållbar syn på allt det här.

Jävla, jävla skithög. Jävla jävla skitvärld som inte låter saker bli bra någon gång. Som inte låter två människor som skulle kunna ta hand om varandra så bra, göra det. Jävla jävla skitvärld som inte låter mig ha kvar den här pojken som… som är som mig.