En bra helg

Jag har haft en jättebra helg. Inte för att vi gjorde någonting sådär spektakulärt och otroligt, utan kanske snarare för att vi lät bli. Jag har i princip legat nedkrupen i soffan och i sängen hela helgen. Myst och slappat och pratat massor. Och skrattat; riktigt sådär kiknande så att man har ont i magen efteråt. Bliss! Jag är inte lycklig, men jag är fantastiskt tillfreds med mitt liv and that’s the second best thing. Jag ser redan nu fram emot att få träffa honom igen, men jag har ingenting emot att vänta.

Jag har börjat gå in för att göra och säga saker som gör människorna runt omkring mig glada. Eller; det handlar inte bara om planerade handlingar. På tågstationen i fredags betjänades jag av en kvinna som hade en imponerande håruppsättning; en rejäl stålgrå fläta virad runt huvudet. Hon såg jättevacker ut. Jag talade om för henne att jag tyckte att hon var jättefin i håret och hon blev alldeles förlägen.

De flesta människor jag mött (inklusive undertecknad) är sorgligt dåliga på att ta emot komplimanger. Vi vet inte vad vi ska göra av dem. Vi har ingen vana. Det fina i den här historien var att hon blev förlägen, men också märkbart glad. Och jag blev jätteglad för att det kostade mig så lite att göra henne glad. Jag hade bara sagt det jag ändå tänkte.

Så nu går jag omkring och är alldeles nöjd med mig själv för att jag börjar bli bra på att berätta för folk att jag tycker om dem, att de betyder mycket, att de är vackra och att de gör mig glada. Det är skitsvårt ibland och ibland blir det bara fel, tyvärr. Jag saknar fortfarande vana. Men jag tror att det här blir bra. Om inte annat är det ett kul projekt som jag är övertygad om i vart fall inte kan göra någon skada. Hur jag lyckas förena det här med den inbitna och grundläggande tro på att Alla Människor Är Dumma I Huvudet, det vette’ fan. Men jag försvarar mig med att jag är en komplicerad människa och hoppas att jag kommer undan med det.

För övrigt vände jag just på några av pennorna i burken, bara för att se hur länge jag klarar av att ha det så. Just nu säger mina tankar att det är tämligen meningslöst att några av pennorna står fel – de kan ju lika bra vara år samma håll allihop... Så fånigt att vända dem fel. Vänd dem rätt nu. Och så hör jag repliker från senaste Dexter där den charmige seriemördaren berättar att han har så svårt att se sitt beroende som något annat än rationellt och befogat. Varför skulle han inte göra som han gör? Så tittar jag på pennorna och konstaterar att de får fan stå åt olika håll, annars är det stödgrupp som gäller för mig.

P.S Om jag skulle känna ett behov av att hantera mina neurotiska drifter genom att tröstäta glass på amerikanskt vis, så skulle det vara Ben & Jerry’s som gäller. Fossil Fuel är kanske den godaste glassen någonsin. Mums! Det var dagens skamlösa reklam det. D.S