Fröken hysterisk och världen

Jag har ett varierande jobb. En stor del av det går ut på att vara det enda ansikte folk får att sätta på sina problem med CSN. I mina samtal med studenter får jag ta emot all den ångest, ilska förväntningar och förhoppningar de har, deras vånda över sådant som hänt och deras frustration över att befinna sig i en situation där de ska redogöra för varför de, i CSN’s ögon, inte har hållit måttet.

Jag träffade en sådan student idag. Till saken hör att jag företrädde honom redan förra terminen i ett ärende han sedermera fick avslag på. Nu är hans ärende uppe igen och han kontaktade mig för att få hjälp. Men när vi träffades hade han så många taggar utåt att jag fick göra mitt yttersta för att få samtalet att inte bli ett gräl. I nära nog två timmar satt han och missuppfattade saker jag sa, tolkade dem i sämsta möjliga ljus.

När jag undrade om en fråga av personlig karaktär som han mycket kortfattat återgivit i sitt brev så blev han arg för att han trodde att jag förringade dem. När jag lyssnade på det han berättade hajjade han i ett läge till och frågade om jag skrattade åt honom. Det var så oerhört svårt för mig att veta hur jag alls skulle bemöta honom, hur jag skulle ställa de frågor jag behövde ställa för att få fram relevant information.

Vad ska man göra i ett sådant läge? Killen var uppenbart oerhört frustrerad och kände sig motarbetad från alla håll. Jag fanns där och fick således representera alla som inte förstod honom. Men jag ville förstå och jag ville hjälpa. Som vanligt tror jag dock att han, liksom nästan alla andra studenter jag träffar, hade för höga förväntningar på vad jag egentligen kunde åstadkomma.

Ordet ”ombud” i min titel låter så högtravande och juridiskt, men sanning att säga har jag ingen reell makt. Jag sitter med på CSN’s möten och får säga vad jag tycker. Jag gör mycket nytta, men den ligger främst i att hjälpa studenterna föra fram sin version av vad som hänt. Jag är deras röst på mötet, men jag har ingen detaljkunskap om CSN’s regler som jag kan utnyttja för att svepa undan handläggarnas argument. Jag säger vad jag tycker, utifrån hur studenten själv ser på saken. Blir det sen bifall så anser de flesta att jag inte gjort mer än mitt jobb. Blir det avslag har jag uppenbarligen gjort fel. Men tack då.

Och pudelns kärna? Jag tar åt mig. Jag blir ledsen och frustrerad när människor tror att jag motarbetar dem, försöker jävlas, maskar, skiter i mitt jobb. Jag ser världen genom deras ögon, tar deras frustration och förvaltar den mer än väl. Gör den till min egen. Hur fel jag än tycker att folk kan ha materiellt sätt, kan jag inte låta bli att försöka se saker ur deras perspektiv, och känna med dem. Det är så dumt, så dumt…

Min far brukade ofta säga att jag var hysterisk och ibland funderar jag på om det inte ligger något i det. En människa som hotar ett litet barn som gråter med stryk, i förhoppningen att detta ska få barnet att sluta gråta och därmed per definition bli ett glatt barn kanske inte bör behandlas som expertvittne för vad som är friskt och sunt beteende, men ändå. Han kan ju rent slumpmässigt haft rätt.

Fröken 2 får ibland intrycket att mina känslor skvälper runt i mig för mycket. Att jag reagerar onödigt starkt på saker. Och jag vet ju med mig att jag känner väldigt mycket, har lätt för att känna med andra, att bli arg, frustrerad och ledsen. Ledsen är i och för sig en ganska ny känsla ändå. Jag har nog aldrig tidigare gråtit så mycket som jag gjort de sista månaderna. Jag skyller det på brist på mentala reserver men förklaringen kanske är enklare än så. Jag kanske helt enkelt är sådär lite hysterisk ibland.

Alldeles klart är i vart fall att jag själv är medveten att jag borde hålla en större distans till vissa saker, till exempel till mitt jobb. Men hur fan gör man? Jag har ju de teoretiska resonemangen och alla argument klara för mig. Fröken 2 är rationell och håller en tillbördigt professionell profil. Men sedan då? Hur omsätter man dessa kloka saker till praktik; hur får man den där bunten av rationella argument att vinna över en hög med irrationella känslor? Hur skärmar man av sig?

För samtidigt vill jag inte skärma av mig alldeles. I mitt privatliv vill jag ha tillgång till det här spektrat av känslor för det rockar så mycket att kunna älska alldeles sådär fullkomligt och allomslutande som jag kan göra. Det är så jävla häftigt. Å andra sidan vet jag att det har betraktats som besvärande av mer än en människa. Så hur jämkar man? Kan man operera in en termostat någonstans?

Nåja, jag försöker trösta mig med att jag är medveten om problemet och att jag i alla fall är professionell utåt. Att jag går hem och är ledsen senare lider ingen mer än jag av. Och så kanske ni som läser det här och liksom mig inte kan låta bli att bry er ibland. You poor suckers.

Det är sent, jag är trött och jag vet egentligen inte vad meningen med den här posten är längre. Jag hade en fantastisk struktur planerad för den från början, men liksom många andra saker som bor i mitt huvud kom den ut lite som den själv ville. Det är ganska fascinerande hur klok man kan vara inne i sitt huvud, så länge man inte släpper ut något…

Men för att sammanfatta då; jag är för känslosam. I mitt professionella liv behöver jag styra upp detta. Och lite mer distans till världen kan nog även vara bra i privata sammanhang, men där förbehåller jag i vart fall mig rätten att fortsätta vara hejdlös kär om jag nu känner för det. Och på tal om det så saknar jag M massor nu. I alla praktiska avseenden är han inte mer otillgänglig nu än han var för tre dagar sedan, men flyttar någon i utomlands så hamnar de automatiskt Långt Bort, vilket är skäl nog att sakna dem.

I övrigt saknar jag att koppla av med WoW, eller bara att kunna Koppla Av (TM). Och Den Jävla Värderingskursen har blivit omstrukturerad så att vi nu ska skriva en salstenta istället för en hemtenta som det stod i kursplan. Men på det hela taget har idag varit en uppgradering från igår. Så livet är spännande nästan jämt. Fortsättning följer.

I’ll get by…

…with a little help of my friends

Jaa ni. Hur ska jag nu skriva det här så att det inte låter som tacktalet från en Grammis-vinnare?

Jag fixade delseminariet idag, med god marginal dessutom. Men en liten re-cap för er som inte vet vad som hände igår; igår drabbades Jo av existentiell och inte minst akademisk prestationsångest. Jag hade slitit med den vid det här laget många gånger avhandlade skitkursen, och fick ingen ordning på seminarieuppgiften. Det rörde sig om en finansiell och strategisk analys, för er som vet vad en sådan är. Och problemet var att jag inte visste hur jag skulle få fram relevant data. Efter en dags slit med den allra sista delen var jag på väg att ge upp, lägga ner, skita i studierna och föda upp kaniner på Gottland istället.

Som en sista desperat åtgärd ringde jag några människor, lika mycket för att få gråta ut som för att se om jag kunde få någon praktisk hjälp. Det är här tacktalet kommer in ;)

Tack C för att du övertygade mig att inte ge upp! Jag var precis på gränsen till att skita i alltsammans när du övertygade mig om att i vart fall försöka överleva inlämningen. Jag vet fortfarande inte om jag fixar kursen, men det ser oändligt mkt ljusare ut nu!

Tack MS för att du uppbådade ett aldrig tidigare skådat tålamod och lugnt förklarade för mig att mina ambitioner inte riktigt stämmer överens med den faktiska frågan i uppgiften. Du hade så klart helt rätt. Jag är övertygad om att du kommer mobba mig för detta i evig tid, men det är ok.

Och söta E, tack för att du blev alldeles arg å mina vägnar! När man är ledsen är det så skönt när någon kan säga ”nää, gud så orättvist!”. Den förmedlade kontakten till JU var även den super!

P, som förvisso inte läser den här bloggen, ska ha ett stort tack han med. Trött och sliten efter ett lajv dröste han in hos mig sent på kvällen, förklarade lugnt att det skulle lösa sig och tryckte upp en telefon mot mitt öra. Och så fick jag prata med en yrkesverksam ekonom som gav mig högar med tips, medan P gick runt i lägenheten och klappade på katterna. Det var superskönt att ha någon i bakgrunden som såg till att jag inte flippade ur på ren reflex.

Jag pratade med många fler den kvällen, och det går inte att göra samtalen rättvisa här. Det jag slogs av efteråt, när uppgiften var klar och världen lugn igen, var hur otroligt många människor som ställde upp, klappade på mig över telefonen, rotade upp sina avlägsna bekantskaper som kanske skulle kunna vara till hjälp, var medkännande, var rationella, var precis det där jag behövde just då. Jag har fantastiska vänner.

På väg att ge upp

Jag är precis på gränsen till att lägga ner den här utbildningen, skita i examen, skita i att bli jurist. Skita i den akademiska världen och i personlig utveckling och intellektuell stimulans. Jag kan jobba med vad jobb jag nu kan tänkas få, nöja mig med det, kanske försöka ha en meningsfull fritid istället.

Jag sitter här och sliter mitt hår över den jävla uppgiften i företagsvärdering, och det har gått så långt nu att jag inte kan räkna ut räntekostnaden i procent. Låt mig återge uppgiften som jag nyss insåg att jag setat med i 20 min: räntekostnaden är 1497 'kr och skulden är 18711'kr. Vad är räntan, angiven i %? Min hjärna har frusit. Jag vet inte hur man räknar ut detta…

Jag satt på föreläsning här om dagen och reflekterade över klassens flickor. De var långa, slanka, blonda. Det Naturliga Utseendet hade en given plats. Svallande lockar. Pärlörhängen. Sidensjalar och knappnäsor. Det rådde en överrepresentation av knappnäsor i klassrummet. Hur bär de sig åt?

Shit, jag känner mig så lat. Känner att om jag vara Tog Tag i den här uppgiften så skulle jag fixa det. Men jag vet inte ens i vilken ende jag ska börja. För varje enskilt tal jag skriver in i värderingsmodellen översköljs jag av tvivel. Borde det vara så här? Vad har jag missat? Fan, så här kan det inte vara…

Jag känner mig misslyckad, för här sitter jag med en massa års studier bakom mig och inte en jävla examen att visa upp. Två nästan-examina räknas som inte. Jag hade så jävla gärna velat fixa den här kursen så att jag kunde bli klar sen, men det går inte och jag hatar att det inte går för det borde gå! Det borde gå. En gång i tiden kunde jag diskutera juridiska spörsmål långt, långt över kursnivån. Vad fan hände med mig?

Meningslös

Igår kväll blev jag sittandes framför datorn, gråtandes av ingen anledning alls. Eller kanske av alla anledningar; det är svårt att veta om det var den kvantitativa- eller den kvalitativa faktorn som spelade störst roll.

Men vissa dagar är sådana att det inte duger med att inget speciellt ondskefullt händer. Istället räcker det med att inget uttalat bra inträffar för att allt ska vara skit. Det är liksom inte övermåttet av pikar som gör att jag känner mig hopplös, värdelös, meningslös. Det är bristen på uppskattning.

Den förbaskade kursen

Nåja, då var det klart i vart fall. Jag får läsa kursen som jag angstat så mycket över, och som det har varit så många turer kring. Så klart finns det ett krux dock. Jag ska göra gruppuppgifterna själv. Det blir fem personers jobbinsats, efter ordinarie arbetstid, och med tre dagars försening. Mmm, det enda jag kan säga är att det hela kommer bli spännande... Men om någon av er där ute känner att ni har koll på företagsvärdering så tar jag ytterst tacksamt emot all hjälp jag kan få!

Wee!

Jag måste skaffa mig ett Wii! *helt fast*

When it rains, it pours

Jag är så himla förbannad! Nyligen fick jag möjlighet att haka på en kurs på min utbildning, trots att jag jobbar heltid och därmed har varierande chanser att delta på föreläsningar. Det är den sista kursen jag har kvar innan examen, så jag trixade med min chef, hörde mig för med studievägledaren om det gick bra och lyckades bli registrerad en vecka efter kursstart. Kursen är på 15hp och spänner över både det juridiska och ekonomiska området. Förutom föreläsningar ingår ett antal obligatoriska seminarier, grupparbeten samt ett enskilt PM.

Så fort jag kunde efter registrering hörde jag av mig till kursansvarig lärare och bad om den information som de andra fått under de inledande föreläsningarna. Då meddelade jag även att jag arbetar och bara kommer kunna närvara på de obligatoriska momenten. Samtidigt bad jag även att bli tilldelad en grupp. Svaret jag fick var inte mycket mer än ”Hej och välkommen, det ska nog gå bra för dig att läsa, men grupp får du ordna med själv.”

Jaha. Mailade igen och påtalade lite vänligt att det är rätt svårt för mig att gissa vilka studenter som läser den här kursen, så någon typ av mailinglista eller så vore bra att ha. And incidently, hur ser grupparbetet ut? När drar det igång? Behöver jag något material inför det? Sen gick tiden.

Eftersom seminariet är på fredag började jag få lite panik igår och ringde den berörda läraren. Meddelade att det var lite svårt för mig att hitta en seminariegrupp. Fick förslaget att maila på kurskoden. Svarade att det kan jag inte, eftersom den behörigheten bara tilldelas lärare på universitetet. Blev uppmanad att prova ändå och återkomma om det inte fungerad.

Mailade. Det fungerade inte. Återkom. Kom överens med läraren att han skulle maila ut till klassen istället. Mailet gick iväg. Jag väntade.

Idag insåg jag att jag fan inte kan vänta längre och gick upp till institutionen. Den kursansvarige läraren var hemma just idag, så jag högg vår programadministratör, som på många sätt är en fantastisk människa. Hon ringde läraren och här följde en hel bunt med meningsutbyten om vilken information som fanns och inte fanns tillgänglig för mig, där kontentan i vart fall var att den kursansvarige hade tabbat sig och faktiskt inte lagt ut den info han trott på kursens hemsida. Vi skulle således höra oss av till en av de andra lärarna som var involverad i det här och höra vad han hade att säga. Sagt och gjort.

Och vad hade då lärare nummer två att säga? Jo, att det var stört omöjligt för mig att vara med på den här kursen, eftersom jag inte hade hittat någon seminariegrupp. Det kom även fram att dessa grupper redan hade jobbat med sagda grupparbete i nästan två veckor nu, att det låg ett jättejobb bakom och att det inte fanns en chans för mig att ta igen det.

Jag blev så himla, himla arg. Kunde någon kanske sagt det här till mig för en vecka sedan? Kanske redan när jag frågade studievägledaren om jag alls kunde hoppa på kursen så här sent? Fanns det kanske någon särskild anledning till varför den kursansvarige läraren tyckte att det inte var viktigt att upplysa mig om grupparbetets natur alls, varesig i sina mail eller under våra telefonsamtal? Tro fan att ingen av de övriga studenterna var särskilt pigga på att bjuda in mig till sin grupp, när de i princip redan var klara med det här momentet, som de dessutom slitit med rätt länge.

Helvette.

Nå, min snälla programadministratör talade i vart fall med sträng röst till den ansvarige läraren, som lovade att titta på det här och se om jag inte kunde få hoppa på till nästa moment i vart fall och kanske göra en egen kompletterande uppgift för moment ett. Men kontentan nu är i vilket fall som helst att jag inte vet ett skit och fullkomligt saknar möjlighet att planera in den ledighet som jag inte vet om jag kommer behöva ta från mitt jobb, där jag har tusen saker att göra. Och missar jag den här kursen nu, så finns inga chanser att läsa in den igen förr än om ett år. Men tack då.

Fy fan vad jag hatar att se andra sitta med tåtarna som styr mitt liv, men inte veta vilken de kommer rycka i, när, eller om de tänker göra det alls.

Och som ett skönt tillägg till det hela så blev jag inkommenderad att närvara på mitt jobbs planeringsdag, som flyttats fram till fredag. Fredag eftermiddag. Med placering i en stad 5 mil bort. Nu råkar det vara så att jag hade hoppats hinna se premiären på en kompis föreställning på Kulturhuset i Stockholm. Och med ”hoppats” menar jag köpt "biljetter, kollat upp tåg, planerat in hela helgen i Stockholm" och så vidare. Där hade jag också förutsatt att jag kunde ta ledigt en och en halv timme på fredag eftermiddag, vilket har varit möjligt varenda jävla fredag hela terminen. Det finns normalt inte en enda person här efter klockan tre på fredagar ändå. Förutom jag då. Som har jobb att göra.

Fan vet hur jag ska lösa det här nu, men på något sätt ska jag försöka ta mig till Stockholm i tid i vart fall. Detta kommer troligen få göras samtidigt som jag jobbar och skriver ett individuellt grupparbete, som jag inte vet om jag får tillgodoräkna mig. Men det är lugnt. Förvärvsanalyser är ju så jävla roliga att göra, så det har jag inget emot att slösa min tid på.

Skitliv.

Stop

Jag har vaknat för många mornar i rad nu med en lista över alla saker som jag måste, måste göra ringandes i huvudet. Jag blir nästan uppslukad av alla dessa saker som hänger över mig, tappar bort vad som är viktigt och svårt och drar istället vartenda lass som om det vore lika tungt. Gömmer mig i WoW och försöker förklara för mig själv att jag kan ta hand om saker sen. Får dåligt samvete när jag spelar, för alla saker som ligger ogjorda och skriker efter min uppmärksamhet. Får dåligt samvete när jag inte spelar för jag vill inte hamna på efterkälke där heller.

Nu får det vara bra. Jag lägger ner de sociala bitarna en stund. Koncentrerar mig på mitt jobb och mina studier. Fram till slutet på mars kommer jag plugga på heltid, samtidigt som jag jobbar. Efter det borde det vara lugnt igen, men nu har jag lovat mig själv att inte ta på mig en endaste sak till innan jag är klar med det här.

Det är så himla tråkigt när skitsaker blir stora, när de gör att jag måste dra i den stora, röda bromsen för att få rätsida på livet igen. Jag avskyr när det händer för det känns som en så fantastiskt onödig överreaktion. Jag borde kunna fixa det här och ha ett liv samtidigt. But obviously not.

I vilket fall som helst så försvinner jag ett tag nu. En och annan guest appearance blir det alldeles säkert, men tyngdpunkten ligger på jobb och plugg. På återseende

Min mor

Min mor ringde mig idag. Samtalet inleddes med den numera obligatoriska skitandet av att jag är upptagen (i det här fallet satt jag på jobbet) för hon skulle ”bara fråga mig om en sak”.

Det visade sig att hon träffat en ny man (igen…) och att de planerar att åka till Thailand tillsammans. De har hunnit ses två gånger, vilket föranledde till och med min inte så kloka syster att påstå att mor var dum i huvudet.

Lite bakgrund här: sedan min far dog för tio år sedan har min mor då och då träffat nya män. De har i samtliga fall lurat av henne pengar. Senast det hände, handlade det om hundra tusentals kronor och förorsakade, tillsammans med en god portion annan dumhet från min mors sida, att hon försattes i personlig konkurs. Därefter har jag levt med hennes evinnerliga självömkande, för det är ju så himla hemskt och orättvist att hon nu inte har pengar till det hon vill ha. Staten och kronofogdemyndigheterna är helt klart onda, och ingen förstår henne. Osv, osv.

Den här gången sa dock min syster tydligen ifrån, och krävde att mor skulle ringa mig och höra vad jag tyckte om saken. Så mor börjar förklara för mig vem mannen i frågan är, hans liv och bakgrund, medan jag står här på expeditionen och känner att jag verkligen har annat för mig. Säger till henne att hennes beskrivningar egentligen är ganska meningslösa, för jag kan ju rimligen inte bilda mig en uppfattning om denna människa såhär på några minuter och dessutom är hon vuxen och får bestämma helt själv vad hon vill göra.

Så du har inget emot att jag åker iväg undrar hon? Eh, jag tycker att du är fullkomligt vrickad som åker till Thailand med en man som du träffat två gånger. Vad tänker du med egentligen? Till och med lillasyster P inser att det här är helt vrickat. ”Jaha” svarar mor förnärmat ”Men jag har redan bestämt mig. Och vi har köpt biljetterna” ”Så varför ringde du mig?” undrade jag. ”Jooo, för att lillasyster P ville det…”

Men suck. Jag vet ju att hon ringer för att hon i sin naiva lilla hjärna varje gång tror att jag ska säga ”Åh, vilken fantastiskt ide!” Hon vill så gärna höra från mig att hon gör rätt, men kan inte ta att jag tycker hon gör fel. Har jag invändningar förväntas jag hålla tyst med dem, även om hon faktiskt frågar om råd. Jag är van vid det här bemötandet vid det här laget, så det är väl okay. Men jag blir ändå så trött på min naiva, dumma mor.

Nu är det väl bara att vänta på att svenska ambassaden i Thailand hör av sig om en sorgråtande kvinna som blivit av med alla sina pengar och påstår att jag ska ordna så att hon kommer hem. Det låter helt bisarrt, men är inte alls ett otroligt scenario. Jag ar fått ta hand om min mor och hennes skit många gånger.

Men jag blir även ledsen på att hon bemöter mig så illa, på att hon blir sur för att jag inte tycker att hon och hennes idéer är fantastiska. Trots alla år av avståndstagande kan jag inte bli av med detta dåliga samvete. Jag kan inte göra henne vettig. Jag kan inte göra allt bra. Och jag får leva med att hon alltid kommer vara besviken på mig för att jag inte alls är den dotter hon bestämde att hon skulle ha. Det suger att leva med den vetskapen.