Första dagen på nya jobbet. Det började med att jag fick en sur kommentar om att jag inte var här förra veckan, när min anställning började. Kollegan M hade tydligen missat att jag börjat med att ta ut semester för att kunna åka på lajv. Missat, eller förträngt. Hon var syrlig i vart fall och jag, som redan från början var rätt nervös över att börja jobba här, gick således glatt och tabbade mig med småsaker hela förmiddagen, bara för att göra saken bättre.
Det andra jag fick höra var att det nog inte kunde vara så lätt för mig, jag som skulle ta över efter kollegan B. Men tack då. Han har gjort sig ett jävligt bra rykte här och allvarligt talat kommer jag aldrig komma i närheten av det. Det må vara hänt att jag är otroligt mycket kompetentare på det jag gör men jag ligger i lä när det gäller att vara en peoples person, och det verkar ranka oändligt mycket högre än ren sakkunnighet här. Kollegan B pratar med bred, lokal dialekt och bryr sig om folks barn. Kollegans B’s flickvän (som av en ren slump visade sig vara en person som jag länge avskytt innerligt) jobbar en våning upp och är ytterst populär här. Hon tittade in idag och pinkade in sitt revir framför mig. Shit vad jag känner mig välkommen.
Det kommer säkert bli bättre när jag får börja syssla med saker som jag vet att jag är bra på. Jag behöver känna att jag gör nytta. Men just nu är jag tämligen liten, vet inte hur rutinerna går, har fått en inskolning som blåste förbi som en höststorm och längtar så otroligt mycket efter ett jobb där jag är min egen.
Även den intellektuella stimulansen lyser för tillfället med sin frånvaro. Snart nog får jag börja jobba med ombudsbiten men just nu går mina arbetsuppgifter mest ut på att svara på standardfrågor och klistra igen kuvert. Och försöka komma på ngt att prata med kollegan M om. Vi delar rum. Hon driver vid sidan om sin deltidstjänst här en kiosk och en städfirma. Även hon pratar med bred, lokal dialekt. Ja, jag har fördomar mot folk som tycker det finns ngt fint i att låta som bönder, klä sig som white trash och leva ett liv som fylls upp av villan, vovven och Volvon. Det arbetar även en bunt med unga akademiker på det här bygget, men de sitter i andra rum och har helt andra arbetsuppgifter. Uäää.
Usch vad jag är gnällig nu. Det är inte meningen, men jag känner mig så himla nedslagen efter den här första arbetsdagen. Jag tror fortfarande att en hel del av arbetsuppgifterna kommer vara roliga, men det är aldrig kul att börja någonstans där ens närmaste medarbetare glatt proklamerar att man nog kommer få svårt att leva upp till ens föregångare, och dessutom noga (och lite småsyrligt) påpekar alla fel man gör så att man av ren nervositet fortsätter att göra om dem. Jag känner mig skitliten.
Jag antar att jag hade hanterat allt det här bättre om jag inte hade varit skittrött och skitsliten efter lajvet som jag kom hem från igår. Tyvärr är väggarna tunna nu, och det mesta går in. Jag har i vart fall inte så ont längre och det är jag tacksam för. I morse var det svårt att röra sig. Hela kroppen sa ifrån. Nu är jag mest förkyld, sliten och jävlig men sådant går att sova bort.
Lajvet i sig skulle kanske kräva en egen bloggpost, men den får i så fall komma senare. Sammanfattningsvis kan väl sägas att det var både bra och dåligt. Men mest bra. Definitivt mest bra. De minnena som dröjer sig kvar särskilt är de från sena kvällar med mycket gos, ömma ord och en sällsynt närhet. Fast jag kan inte riktigt skriva om det, inte än i vart fall. Det är lite för stort i mitt huvud; jag kommer helt enkelt inte på vad jag ska säga, blir bara alldeles varm och gossig när jag tänker på det. Nej, därom kan jag inte säga rätt saker så jag ska låta bli att säga någonting alls. Kanske förutom; han gör mig lycklig. Just det går nog inte att säga bättre.
