Malmö

Malmö, dag 1
Min resa började med att jag cyklade på en liten unge när jag, helt utan att se mig för, gjorde en 90-graderssväng in på ett övergångsställe, mot rött ljus. Inte helt bra, skulle man kunna säga. Men jag var redan sen till tåget, så det var inte riktigt läge att stana och förklara mig. Jag stannade till en snabbis, såg att ungen inte verkat ta någon skada (jag cyklade mest in i hans framhjul lite, och han gick i ärlighetens namn in i mig lika mkt som jag cyklade in i honom), ropade ut ett ”Förlåt!” och cyklade vidare.

Jag kom fram till perongen lagom till att se tågdörrarna stängas. Fan. Lyckades desperat slita upp en dörr och komma med på tåget. Utan att dubbelkolla att det faktiskt var rätt tåg det rörde sig om, insåg jag när det sekunderna efter rullade ut från stationen. Eh... Doh! Men jag var tämligen säker på att det hade stått ”Malmö” på dörren jag ryckt upp, så jag tg väl det hela med relativ ro och började leta efter min plats. Som visade sig vara dubbelbokad.

SJ hade lyckats tabba sig, fick jag höra från den trevliga pojk som satt på den plats jag, och så även han, hade bokat. Massor med platser var dubbelbokade och folk verkade sitta lite var de fick plats istället. Men tåget var i vart fall inte överfullt, så jag hittade mig ett bra säte och slog mig ner.

Efter nästan 4h var vi äntligen framme i Malmö. Tåget började rulla in på stationen. Så stannar det. Och står still. Länge. Att tåg står still en stund innan de rillar in oå perongen är i sig inget ovanligt, så först var det hela helt ok, men efter 15 min utan förklaring till varför vi stod still började jag bli irriterad. Efter ytterligare 5 min kom vi fram, jag lyckades hitta min buss och ta mig hela vägen hem till E utan några fler trafikincidenter.

Jag sov fantastiskt den natten; bättre än jag gjort på länge, och vaknade till solsken, fågelsång och nybakat bröd. Och E:s kk som gnällde över att han var bakfull, vilket definitivt fick mig att uppskatta mitt eget välmående ännu mer ;)

Malmö, dag 2:
Vi hade vaknat tidigt och knatade ner på stan lagom till affärerna öppnade. Köpte körsbär på torget och lyxfikade på Bakom Muggen. Jag impulsköpte ett par kängor för 1300kr och skämdes lite över att jag hade råd att göra det. Men de visade sig vara ett otroligt bra köp; bytte genast till dem och hade dem på under de över 5h vi gick runt på stan utan att få ens tillstymmelsen till skoskav. Dessutom är de alldels små och söta. Jag anser köpet vara förlåtet.

Sen gick vi och åt sushi och beställde några fler dreads till mig. Och satt i solen och lyxade och snackade skit i all allmänhet. Det var helt fantastiskt trevligt och någonting jag verkligen behövde. Det var så lätt att bara sitta där och ta det lugnt. Länge sedan jag kände så.

Vi skulle egentligen ha gått iväg och spelat spel med E's kk's kompisar, men E hade förhållandeångest och jag ont i huvudet så vi stannade inne och såg på film istället. Hellboy 2. Det är ganska mycket där vi är nu, så jag återkommer möjligen imorgon med resentioner.

Nattens svammel

Svammlat mellan kl 4.30 och 6 på natten, i ett tillstånd av sömnlöshet, i en alldeles för mjuk konferanslokalssäng.

Här ligger jag och kan absolut inte sova. Klockan är närmare 5, och det är jag i och för sig tacksam för; det innebär att det snart är morgon. Jag är på konferens med studentjävlar och näringslivstoppar. Just studentjävlarna har gått mig lite på nerverna. Skulle man kunna säga…

Vi har en liten ”me-me-me”-flicka här, och jag får uppbåda tålamodet uppbyggt på fyra jobbiga pojkvänner och tio års kattägarskap för att inte be henne hålla käften. Vid middagen idag ägnade hon lätt 30 minuter åt att förklara för mig och alla runtomkring hur illa hon tycker om rökare och hur gärna hon hade velat gå fram till folk på stan och släcka deras cigaretter. För de kunde ju ryka på henne. Och en gång hade hon fått ett astmaanfall. Och hon skulle minsann inte behöva bli utsatt för rök när hon inte ville det. Och hon hade en morfar som dött av rökning, så hon visste vad hon pratade om. Och hade därigenom per automatik rätt att bestämma vad andra skulle ägna sig åt, ty hon Visste (TM).

Flickungen är 21 och i ett svagt ögonblick var jag tvungen att fråga henne om så små ungar kan gå på dass själva. Hon förstod inte vad jag menade. Men i ärlighetens namn är det för all del inte åldern det är fel på här, utan egot. Och möjligen flickungens självförtroende, för jag tror att det primära skälet till varför tösen lyfte upp sig själv så, var att hon nog kände att världen annars skulle trampa ner henne. Men oavsett så var hon jävligt enerverande.

Jag fick otroligt mycket cred. igår, och det känns tyvärr mer betungande än smickrande. Både min chef och ekonomichefen har, oberoende av varandra, sagt att det vore förödande för organisationen om jag slutade. Och jag i min lutherska enfald känner att detta förpliktigar. Jag vill inte göra dem besvikna. Jag vill göra ett bra jobb, som andra är nöjda med. Och jag vill inte jobba kvar här.

Nu har jag sikten så inställd på något kul projektledarjobb med stort tekniskt inslag, att jag har svårt att tänka mig någonting annat. Och jag ser alla dessa saker som skulle kunna förbättras och organiseras upp hemmavid, men det enda jag känner inför dem är att det är _för mycket_. För mycket jobb, för lite möjligheter. För många begränsningar. För mycket tjafs. Jag ids inte styra med det längre, det känns som inte värt det.

Istället drömmer jag mig bort till ett jobb där jag får vara både jurist, ekonom, beteendevetare och datanörd. Och så säger folk att jag gör ett så fantastiskt bra jobb, att de verkligen inte vet vad de skulle göra utan mig… Så in träder det dåliga samvetet. Som om jag inte hade nog med saker att känna mig dålig över.

Men annars är livet förvånansvärt lustfyllt. Jag ligger här i sängen, efter 2 ,5 h sömn (späckad med mardrömmar) och mår rätt bra faktiskt. Fan vet varför. Mitt kärleksliv är… well… förvirrat. Och jag mår dåligt av det ibland. Men mest tycker jag om pojken och hoppas att allt kommer gå bra.

Jag har börjat träna. Det är inte alltid superspännande men jag mår bra av det, så det går an. Jag skrev klart en av mina fyra sista uppgifter i söndags. Nu är det ett PM och två omtentor kvar till examen. Och så har jag börjat spela WoW igen och säga vad man vill om beroenden, men just detta är bara bra för mig. Ja, det har sin beskärda del av ångest och frustration det med, but hey, det är trots allt mitt liv vi pratar om här. Vissa saker måste bara följa mönstret.

Men annars är det bra. Psykiatrin skulle kanske kalla detta en manisk fas, men jag tänker inte skåda given häst i mun. Ska man se det hela krasst är allas glädje ändå bara signalsubstanser och hormoner. Jag råkar bara var lite mer cyklisk. Eller cynisk. Möjligen även hypokondrisk.

De nada. Just nu är livet helt ok. Och om en månad får jag pussa på pojken igen. Wee! Jag hoppas jag mår bra då med, för få förtjänar mig när jag mår dåligt. Men nu svamlar jag mest bara. Ska se om jag inte kan sova 1h nu innan frukost.

God morgon/God natt!

Jaktkatter, jobb och öl

Min stora kisse kom hemdragandes med en fisk igår! Jag såg det inte själv, men min hyresvärd berättade att Tilde hade haft med sig en fisk bortifrån ån, som hon mycket nöjt smaskade i sig i trädgården. Inte undra på att hon är tjock… Jag är iaf världens stoltaste kattmamma nu!

-----

Det har föresten visat sig att jag inte alls ska vara med i någon styrelse, men väl i en ledningsgrupp. Stor förvirring råder. Orsaken till förvirringen är att jag av någon (fortfarande okänd) anledning förväntas vara med på styrelseinternatet, vilket nämndes i samma mailstorm som inbjudan till ledningsgruppen.

Nåväl, den kära kollegan T ska inte vara med på styrelseinternatet så jag anser att han är ägd ändå!

------

Ikväll är det ölfest. Imorgon är det jobb som vanligt. En gång i tiden hade detta knappast varit ett problem, men jag känner att jag håller på att bli gammal eller i vart fall inte längre förmögen att sova 3h efter en hel natts drickande och sedan prestera som vanligt. Whoe is me! Och alla nya studenter är så små. Nåja, ska bli skitkul iaf. Men förvänta er ingen vettig konversation från mig imorgon.

Bilder på mig i dreads

Det har framkommit önskemål om att jag ska posta bilder på mig själv i dreads. De här är inte särskilt smickrande, men det är de jag har. Tykna kommentarer tas förslagsvis på IM (o det gäller särskilt MG, som jag bara vet kommer säga någonting drygt nu ;P)

Drama, drama

Jag har funderat (mm, igen…) på varifrån all denna drama i mitt liv kommer ifrån egentligen. De senaste veckorna har innehållit oproportionellt mycket angst och gråtande. Jag är inte sån här egentligen. Så vad har hänt?

Struliga relationer har säkert gjort sitt till, men seriöst, det är mig vi pratar om här. När hade jag senast en inte strulig relation? Och ja, den här betyder exceptionellt mycket för mig. But still. Så slog det mig att den här relationen nog har fått ta en oförtjänt stor andel angstande och avreagerande. Jag har så tydligt känt att just på den punkten har jag ingen kontroll, att andra problemområden hamnat i skymundan.

Men faktum är att den där känslan av maktlöshet, eller i vart fall frustration över att saker inte riktigt flyter på, finns i alla centrala delar av mitt liv. Mitt jobb suger. Det var supertrevligt förut, innan jag bytte tjänst, men nu suger det. Jag har otydliga ansvarsområden, otydliga arbetsuppgifter och får otydliga direktiv. Har massor med otydliga krav på mig från alla håll och fler blir det varje dag, utan att jag egentligen bereds möjlighet att lösa någonting.

Jag har huvudet fullt av saker jag vill göra, saker som verkligen behöver göras, men det finns bara tid till ad-hoclösningar och kan den kära kollegan T sätta sig på tvären på något sätt så gör han det mer än gärna. Vänligt och insmickrande sådär så att man inte ska märka hur han motarbetar en. Fy vad jag inte gillar honom!

Mina studier ligger nere helt, och jag är vansinnigt frustrerad på mig själv för det! Jag har så jävla nära till examen nu och det är fånigt destruktivt av mig att inte göra klart mina få uppgifter. Likt förbannat blir det inte av. Jag är för trött på kvällarna, eller vill unna mig att inte jobba hela tiden, eller så har jag bara inte lust (TM). Inte tillräckligt bra ursäkter…

Ändå går jag bara runt här och känner att jag inte kommer någonvart i mitt liv, att jag tröskar runt på det här jämrans lärosätet år efter år på nya utbildningar, med nya jobb, utan att aldrig riktigt bli klar med någonting. Och jag kan säga att det inte gör någonting positivt med min självbild.

Nåja, jag har i vart fall nått någon typ av insikt nu, och det inte bara rent intellektuellt utan den verkar ha rotat sig tillräckligt djupt för att jag faktiskt ska få tummen ur. Jag ska ha en examen denna termin. Fan ta mig om det inte blir av. Så fort sista tentan är godkänd ska jag söka nytt jobb. Och jag tänker inte söka det här i stan. Jag behöver göra någonting helt nytt. De här hjulspåren jag går i nu börjar se ut som krondiken…

Och sen? Sen får vi väl se. Körkort vore bra. Många saker vore bra. Men examen och nytt jobb har prioritet. Och så får vi se hur det går med pojken. Jag hoppas det går bra. Ska försöka att inte angsta så mycket. Och lyssna bättre på alla de bra saker som faktiskt sägs. Jag har allt för lätt för att få tunnelseende av all denna drama, vilket är typiskt dumt. Och kontraproduktivt. Jag ska försöka komma ihåg hur man bara låter saker va.

Men i väntan på denna livsvisdom är jag oändligt sugen på att resa bort någonstans. Egentligen skulle jag vilja åka på spa i en vecka men i brist på alla dessa penar jag inte vet vad jag ska göra av, får det kanske bli en weekend-resa till lämplig europeisk stad. Någon som är sugen på att följa med? Men det ska vara en lugn resa. Jag har fått nog av drama för ett tag!

Dejt #2

Det var en annorlunda dejt; vi målade hans nya lägenhet. Och spelade lite PS3 på kvällen, innan jag stupade i säng av trötthet. Det var härligt att gå runt och pyssla och småprata lite, men… well. Nu är jag ledsen igen.

Jag satt på tåget hem, lyssnade på Lisa Miskovsky och aktade mig noga från att gråta tills jag kommit hem. Jag vet faktiskt inte om jag fixar det här. Trodde det skulle funka så bra när vi bestämde oss för att dejta, trodde det var det som behövdes och att jag kunde låta det ta den tid det behövde. Första gången var också fantastisk; bättre än jag kunde föreställt mig. Men strax efter att han åkt hem så drabbade rädslan mig, och jag har levt med den sedan dess.

Det är som att knäböja med huvudet på stupstocken, hoppandes på nåd men väntande på hugget. Och nu börjar jag undra om jag inte ska göra slut på de här själv, för man kan gråta hur mycket som helst över ett hopp som gått åt helvette, men det går över. Det finns ett slut på den gråten. Man blir ytterligare lite mer trasig, men man kan gå vidare. Medan det här… jag vet inte när den här gråten kommer ta slut, och det skrämmer mig.

You ripped me apart and I ran for my life cause I had to

My heart won't stop bleeding and I'm no longer sure if I want it to

Jag har fått rådet att sätta press på honom, men jag ser inte vad det skulle tillföra. Kan knappas tro att någon känner mera under press, eller kan tänka bättre. Men fan, jag skulle vilja! Jag skulle vilja var arg och ställa ultimatum och kräva svar. Och jag vet att det kan jag inte, för han kan inte hjälpa den situation som är, och skulle knappast bli mer säker på vad han känner av mina krav. Jag kan rimligen inte motivera ultimatum, men ungen i mig tjurar ihop och vill. Vill ha kontroll. Vill få tillbaka sitt liv.

I've got a hole in my heart. I see darkness ahead

I've got a whole lot of living to do before I'm dead

There's a hole in my heart, it was something you said

You've got a whole lot of nothing in that pretty little head...

Han vet inte, och det är det jag har att hänga upp mitt hopp på. Jag klandrar honom inte, men det är tunt, tunt bröd att leva på. Men hade det bara känts helt hopplöst… hade det känts helt hopplöst hade inte det här valet varit så jävla svårt.

Ibland säger han dessa sweet, sweet nothings som jag inte vet vad jag ska göra av. Söta, känsloladdade fraser, halvt på skämt. Eller mer än halvt. Men inte helt. Han sa inget liknande förut och de slinker bara ut sent om kvällen, eller när han har druckit. Jag tror att det ligger lite av hans hopp i dem. Jag tror inte han har tänkt på det. Fast jag har redan allt för väl bevisat att jag inte kan vara kär och klok samtidigt, så vem är jag att göra den här tolkningen egentligen..?

I feel so much greater than you

I see so much more than you do

And I'm here eating it all

then I leave quietly

Ändå är jag här nu. Tålamodigt tänkandes och analyserandes vad jag ska göra, i en situation som jag inte förstår, gällande ett förhållande jag inte kan avgöra om det skulle funka, med en pojke som jag inte vet vad han känner. Som inte vet det själv. Jag skulle vilja ha en magkänsla att gå på, men min magkänsla är per definition svart, svart. Så det enda som återstår är rationaliteten, som inte tar mig någonvart.

I know it’s silence that will kill us in the end.

Shadows on the wall keeps dancing ‘round my bed.

This paper moon, the silence I can not mend.

Jag behöver information för att vara trygg, och jag kan inte få den. Inte nu, för det finns ingen att ge. Jag behöver prata men han vet inte vad han ska säga och jag vet inte vad jag ska fråga efter. Rosorna jag fick förra helgen slokar helt. Och jag önskar att jag kunde känna att jag skulle orka med någon av de två alternativ jag har nu.

Jag är beredd att gå över lik för att få det här att fungera, men ett av de liken kommer inte vara jag själv. Paradoxalt nog känns det skönt att stå här och tveka, för för första gången på länge känner jag att jag har återtagit lite av kontrollen över mitt liv. Jag är beredd, jävligt som det känns, att själv välja vart jag vill gå. Jag hatar limbo. Men jag har en väg ut. Jag är beredd att ta den, och konsekvenserna därav. Jag tänker inte ha sönder mig själv mer, inte ens för det här.

Help me to understand why I need you oh so bad

Senare

Här tvekade jag länge innan jag fortsatte att skriva. Jag var tvungen att låta alla tankar sjunka in, få tid att formulera vad jag vill. Och det jag vill är att älska den där människan tills världen går under. Även om det innebär att jag måste börja med att behöva blotta mina känslor ibland, känna mig utsatt och i underläge. Och bita ihop, och vänta. Och jag tänker göra det, men bara tills jag riskerar att tappa bort mig själv, för längre än så kan jag inte gå. Ibland hjälper inte all kärlek i världen. Det är bittert, och skönt, att inse det.

I can feel it, I know you feel it to.

You're stuck with me cause I believe in you

Jag tänker se var det här tar mig en stund till. Nu vet jag i vart fall att jag kan välja.

P.S Alla dessa små fåniga textsnuttar som dyker upp här och där i blogginlägget är bitar av sånger av Lisa Miskovsky som spelade medan jag skrev. Slumpen är ett konstigt djur. Eller så är det bara så att man hör det man behöver ibland. D.S

Jag har varit duktig! Och det var kul!!

Efter en riktigt slitig dag på jobbet blev jag övertalad att göra bruk av mitt nya träningskort och gå på ett pass ”typ styrketräning, fast i grupp”.

”Det blir kul” sa Å ”Vi kan göra bort oss tillsammans”.

”Typ styrketräningen” visade sig vara 60 min Bodypump. (Not till mina mindre bekanta läsare: Jag är inte känd för min styrka. Jag behöver en hävert för att plocka upp tops från golvet. Jag får träningsvärk av tunga tankar. Det är så illa) Och det var inte tal om att Å skulle göra bort sig heller; hon hade varit med förr och visste precis vad som väntade. För mig gick det… så där. Men – det var jävlig troligt!

Jag höll på att kräkas och svimma, led av mjölksyreförgiftning och svårartad prestationsångest och insåg efter ett tag att det digra utbudet av vikter inte riktigt fanns i så små enheter som jag hade behövt för att ha en chans att göra alla övningar fullt ut. Och ändå hade jag tvärkul, även om den kära Å allt ska få en gruvlig hämnd för dessa saker hon utsätter mig för.

Jag var precis slut efteråt, cyklade hem på ostadiga ben och bokade genast in två pass av random aktivitet på de två första luckorna jag kunde hitta i min kalender. Bortsätt från stagefighting har jag aldrig tyckt det var kul med träning förut, så nu är det bara att hoppas att den här entusiasmen håller i sig!

Nu är jag tvärtrött men likt förbannat full av energi, och alldeles glad. Och på lördag är det dags för dejt #2.

Jag kommer sova gott inatt =)

Dejt #1

När jag lutade mitt huvud mot hans på bion visste jag att det här skulle funka. 12 timmar senare hade jag primalångest över alla saker som skulle gå åt helvette. Så; hur tar man sig från det ena till det andra?

Det började supersött, med blommor, choklad och en svamp. Vi åkte ner på stan och gick på bio. Satt längst bak i salongen och höll varandra i handen genom hela filmen. Myste. Gick på restaurang efteråt, åt god mat, delade på en flaska vin och pratade om allt möjligt. Skrattade. Satt kvar tills vi blev utslängda. Gick hem i regnet. Kysstes.

Allt kändes så himla, himla bra. Just då hade jag inte ett tvivel i huvudet, inte bara gällande mig, utan även gällande oss. Så kom vi hem, satt uppe och pratade en stund, hade det helt underbart, och han sov inte alls på soffan så som tänkt.

Morgonen därpå var fortfarande jättetrevlig, men lite av den där känslan vi delat kvällen innan saknades. Någonstans här började den gnagande oron i min mage, och tre-fyra timmar efter att han åkt hem hade den vuxit till sig, skaffat groupies och köpt sin egen tv-kanal… Lika övertygad som jag dagen innan varit att det var peaches and pie hädanefter, var jag nu om att han helt ångrat sig. Usch, hemska känsla!

Detta var vår första dejt, och innan den hade jag inte en tanke på att allt liksom skulle avgöras där. Men det var ju lätt att säga då… Så här efteråt hade jag behövt ett slutgiltigt svar, på papper, i två exemplar, undertecknat i blod och inlämnat till patent -och registreringsverket för slutförvaraing, för att kunna känna mig alls trygg. Och jag inser att det är ett klart fånigt sätt att känna på, men det hjälper ju föga.

Jag vet inte vad han tänker och känner och det är superläskigt. Vi har sagt att vi ska ses igen nästa helg, men jag känner att jag skulle behöva en noggrann och pedagogisk förklaring om det är tänkt att vara dejt #2, eller om vi bara ska träffas, måla om hans lägenhet och spela PS3 sådär i all allmänhet.

Det kan tänkas att det på något sätt har uttrycks hur saken ska ses, men jag är inte mottaglig för något mindre än en power point-presentation när jag är sån här. Jag behöver klara, tydliga svar om hur läget ligger till just nu, och jag är samtidigt tvärrädd för vilka dessa svar kan tänkas vara.

Dumma, dumma flicka som inte kan vara lycklig ens två dagar i sträck!

Vi

Um… Lite oväntat finns det hopp om ett vi igen. När han fått tid på sig att i lugn och ro skala bort det dåliga och läskiga som låg över honom upptäckte han att det trots allt låg känslor under som han inte hade trott fanns. Eller, det var i vart fall så jag förstod det. Saker är fortfarande lite förvirrade här och där, och jag behöver tid på mig att smälta och behandla det som sas.

Vi hade iaf ett långt och väldigt bra samtal igår och kom fram till att vi ska ge varandra en chans igen. Men denna gång ska vi börja i en helt annan ände, med att gå på bio, äta middag ihop ett par gånger, dricka vin, ”courta” och generellt sätt börja från början istället för som förut någonstans mitt i.

Det är nästan märkligt, men han lyckades pricka in precis de punkter jag kände var viktiga, men inte riktigt visste hur jag skulle ta upp eller formulera. Som dejtandet, som jag tycker är en förutsättning för att alls se vad vi känner för varandra och om det här kan fungera. Jag behöver verkligen börja om från början och lugnt och försiktigt tassa in i det här, utan att känna av en massa krav på en gång. Inte ens krav på mig själv, vilka jag annars är fenomenal på att ställa upp.

Och det är klart att vissa krav liksom kommer inbakade i paketet, särskilt som det uttalade målet med det här är att bygga upp ett förhållande, ett vi. Men jag har inget schema att följa här, inga punkter som måste bockas av, och det finns en väg ut. Jag har, om jag vill, en möjlighet att backa. Inte för att jag just nu känner att jag kommer behöva den, men det är tryggt att veta att den finns där ett tag. Det gör det mindre läskigt att ge sig in i det hela.

Sen är det skitskönt att det hela är officiellt. Vi ägnar oss för första gången någonsin åt officiell dejting och jag behöver inte känna att jag liksom hålls hemlig för att jag inte riktigt är bra nog att visa upp. Just den här officiella stämpeln betyder oerhört mycket för mig och för att jag så småningom ska kunna känna mig trygg i det hela. Jag är inte här på nåder, jag behöver inte smyga med någonting, jag behöver inte förklä det här i bara vänskap. Det är en förutsättning som jag verkligen saknade förut, som gjorde mig osäker i mycket och som jag tror är nödvändig för att det här ska kunna bli bra. Det är så självklart egentligen, sett så här. Ah, hindsight bias…

Och så intentionen; den att det faktiskt ska bli ett förhållande av det hela om vi lyckas. Den ger som både någonting att se fram emot och någonting att diskutera utifrån. Och den känns inte alls som ett krav, utan som ett hopp. Utan den fanns inga mål och inte heller några riktiga gränser. Det var lite som att vara i limbo. Eller som att sväva fritt i rymden utan möjlighet att avgöra om man alls var på väg någonstans eller i så fall vart, därför att området runt omkring en var en evighet stort och saknade referenspunkter.

Men läskigt är det. Jag försöker syna mina känslor i sömmarna för att se om jag verkligen, verkligen känner som jag gjorde förut, men det är hopplöst. Känslorna finns där i någon form, men beter sig som en liten fisk som bubblar runt vid ytan så länge man inte tittar ditåt, men så fort den känner att den får ögonen på sig försvinner den skrämt in bland mörka klippskrevor. Jag har ägnat för mycket energi de senaste veckorna till att vara lugn och sansad och bita ner alla känsloyttringar som var i vägen, och jag kan inte ställa om mig över en natt. Samtidigt tror jag att det är bra, att vi båda behöver gå lite försiktiga och rädda in i det här, så att man inte direkt fastnar i att ta saker för givna. Om allt är lite läskigt och nytt är man försiktigare om det, och månare om att se till det. Så läskigt är det, men jag tänker i vart fall försöka göra den där fisken handtam.

Vi har mycket pratande framför oss, han och jag. Mycket pratande och förklarande och gränssättande och kännande. Det kan bli bra. Det finns fortfarande ett stort mått av osäkerhet med, så jag är alltjämt inställd på att vad som helst kan hända. Men det är ok det med.

Vi bygger våra liv på kaos och hopp.