Mörkt

Och i takt med att det blir mörkare ute, blir det svårare att ignorera det svarta hålet i magen.

Det här är såååå karakteristiskt…

Fick följande mail från programadministratören idag:

”Hej, Jo! Nu har jag fått resultatlistan från L ang. hemtentan som ni skrev. Du fick VG, Grattis! Problemet är nu att […]”

Ja, problemet visade sig vara att jag saknar 1,5p i kursen som sådan, efter en omorganisation där två kurser slogs ihop. Kurs A och Kurs B, som tidigare bara hade gemensamma projektarbeten ihop, blev sedermera kurs C. Jag har läst och klarat av kurs A, samt alla de gemensamma arbetena kurs A och B emellan. Tanken var nu att jag skulle läsa kurs C, och få tillgodoräkna mig allt därifrån, inkl de gemensamma arbetena. Och så skulle jag så klart skriva den hemtenta som motsvarade tentan i kurs B. Men då saknades det som sagt dessa organisatoriska 1,5p. Jag gick och pratade med administratören, och fick ett muntligt ok på att de där 1,5p kunde vi gott strunta i. Det var då det.

Detta är nu. Och nu är diverse muntliga löften överspelade. Lösningen som föreslås istället är att jag gör ytterligare en kompletteringsuppgift som tillskrivs mig i kurs B, så att det sedermera på mitt examensbevis står att jag klarat kurs A och B istället för bara kurs C. Och jag är bara så less på alltihopa!

Jag orkar inte tjafsa mer om saken, utan håller god min, kontaktar ansvarig lärare och ber om att få komplettera. Står där med mössan i handen och känner mig jobbig och krånglig och besvärlig för att jag strular så dant och uppenbarligen Inte Har Koll PÅ Vad Som Gäller ™

Bläh och dubbel-bläh! Just nu önskar jag mig mest av allt att mitt liv kunde få vara enkelt en hel vecka i sträck.

Ledsen

Och så sitter man här och gråter för att man känner sig som ett så fullkomligt meningslöst as. Meningslös och fånig och sjåpig. Jag fattar verkligen inte att folk står ut med mig i längden. Hur länge ids man höra på någon annans gnäll innan man lessnar? Borde jag lära mig att hålla käften? Skulle det göra någon nytta? Varför håller jag på så här? Kommer någon orka med mig?

Jag orkar inte bry mig idag

Jag orkar inte bry mig idag. Kom hem och skulle installera Vista för att få ut mesta möjliga ur min uppgraderade dator. Det sket sig redan från start (Skivan vägrar boota i windows-läge och påstår att ”Setup can not run on this version of the Operating System”. Om jag botar från cd vid uppstart får jag bara välja att göra en nyinstalation av windows, inte en uppgradering som jag vill. Anledningen till att jag inte vill göra en nyinstallation är att jag inte vill bli av med all info som ligger i registret. Och på den vägen är det.) och för en gångs skull orkade jag inte jaga rätt på svaren eller försöka lösa problemen. Orkar inte tänka. Orkade som bara inte engagera mig. Jag vet att jag skulle kunna googla på det. Men jag ids inte.

Samma sak gäller AoC. När jag WoW:ade kunde jag knappt bärga mig tills jag kom hem och fick spela efter arbetsdagens slut. Jag kunde slänga i mig en macka framför datorn för att ta bort de värsta av hungerkänslorna bara för att få så lång speltid som möjligt. Och det var verkligen skitkul att spela med folk, att levla, och att upptäcka världen. Jag känner ingenting av det här inför AoC.

Jag inbillar mig lite att det beror på att jag spelat så lite hittills, och att det strulade så mycket för mig innan jag uppgraderade datorn. Men faktum kvarstår; jag tycker inte det verkar särskilt spännande längre. Det är inte snyggt. Det är inte fängslande. Och det är inte socialt på samma sätt som WoW. Inte än iaf. Men det är ju nu det behöver fånga mitt intresse, annars kommer jag aldrig över lvl 20.

Jag vet inte vad det är med mig. Jag blev fast anställd idag, med en klart bättre lön och massor med avtalsrättsliga arbetsuppgifter att se fram emot. Och nog tror jag att jobbet kommer vara spännande, och utvecklande och skitbra att kunna sätta upp på sin CV. Allt det är ju lyx, krasst sätt - jag borde vara skitnöjd. Men det är jag inte. Jag jobbar på, gör det jag ska och mer därtill. Som vanligt. Jag håller god min och ler och har massor med idéer och får massor med beröm, men jag är inte ens lite engagerad. Jag tycker inte illa om det, jag tycker inte bra om det. Jag tycker ingenting.

Jag saknar att se fram emot saker! Fan, jag saknar det där suget i magen som jag fick när jag spelade WoW och jag saknar att umgås med folk online. Jag saknar de små nördpojkarna på servern. Jag saknar att bli fånigt lycklig över småsaker. Men jag saknar det bara intelektuellt. Det finns ingen känsla i det. Det enda jag i någon mån verkligen vill, är att den här kvällen ska gå så att jag kan få gå till jobbet imorgon och vara upptagen med saker och slippa tänka.

Det är så här att vara bipolär, men jag hatar verkligen de här mellanlägena. När jag mår riktigt kasst är världen svart, eller inte riktigt riktig. Men någonstans inom mig finns Fröken 2 kvar, och säger att det är ok att må kasst ett tag och att det går över. Som läget är nu däremot känner jag inte att jag mår tillräckligt dåligt för att få må dåligt. ”Har du då inte allt, ditt vita, välnärda, as?” som Jan Berglin uttryckte det.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska komma ur det här. Jag vet inte hur jag ska lyckas få tillbaka känslan bakom mina handlingar. Vet inte hur jag ska få tillgång till några känslor alls just nu. Antagligen är det väl bara frågan om att vänta ut den här perioden, men det alternativet suger. Allt roligt som händer springer om mig, och jag ids bara inte haka på.

Stanford-Binet is no help at all

Ibland undrar jag hur osmart man kan vara med en IQ på 120+. Svaret är naturligtvis ”Nästan hur osmart som helst” vilket säger en del både om IQ-måttet och om mig.

It’s been one of those days. Allt möjligt har blivit fel från början till slut och när Det Jävla Skitspelet satte sig på tvären höll jag seriöst på att börja gråta i ren frustration. Och så har jag så klart Fröken Två i bakgrunden, med korslagda armar och snörpande mun, som säger ”Och hur intelligent är det att bli ledsen över att ett datorspel inte gör som du vill?”

Men tack då. För det handlar ju naturligtvis inte om att det är ett datorspel. Det hade kunnat vara en bil eller ett mattetal eller vad som helst annars som inte funkade hur jag än vände och vred på det. Fast samtidigt så tror jag att jag har mycket mindre tålamod med mig själv än vad som är strikt nödvändigt när datorer är involverade. Och så handlar det så klart om att jag vill umgås med M för jag saknar honom så det är fånigt. Och jag kan inte. Och då blir jag frustrerad. Och så blir jag ledsen. Och sen spelar det ingen roll hur intelligent jag är för datorn är fortfarande Dum.

Man skulle kunna tro att det liksom var läge att lägga ner där. Kanske krypa ner i soffan, se en film, klappa katterna osv. Eh, nej. Nej, det hade ju kunnat skänka mig någon typ av själsro – gud förbjuder! Nej, istället tackade jag ja till P’s inbjudan att se på film hemma hos honom. Let me re-cap; jag är alltså arg och frustrerad och på gränsen till ledsen, och jag bestämmer mig för att det är en bra ide att umgås med mitt ex…

Jag vet hönsägg som är smartare än såhär.

I vilket fall; jag går dit, får lite kvällsmat, och så börjar vi snacka. Och någonstans nämner jag att jag är frustrerad över saker i mitt liv, bl. a över att jag inte kan avgöra om jag är lat eller om jag bara inbillar mig att jag är det.

Att säga något sådant till P är som att vifta med ett rött skynke framför den redan uppretade tjuren. Naturligtvis följde en diskussion som hämtad från vår sista tid tillsammans, där båda två gjorde sitt yttersta för att provocera den andra. Och naturligtvis vann jag, för P har inte en argumentativ susning mot mig. Vilket han vet, vilket gör honom extra irriterad.

Och det spelar ingen roll att han drog det här lika mycket som jag, för jag borde ändå haft vett att säga nej och bara hålla käften. Det är en erkänt dålig ide att försöka ha någon form av teoretisk diskussion med P. Särskilt en som handlar om hur man ser på ens liv. Jag vet det här mycket, mycket väl. Jag har hjärnkapaciteten till att dra långtgående slutsatser om ett paradigms inflytande på gängse rättsnormer, men placerad i ett rum med någon jag känner utan och innan beter jag mig fortfarande mer än nådigt hjärnstört.

Vad fan ska man med de där 120 poängen till egentligen? Kan jag få köpa lite smarthet för mina?

Nåja, nu känns det bättre iaf. Jag mailade P nyss och bad om ursäkt, och även om jag inte vet om jag bad om ursäkt för att jag betedde mig dumt eller om jag gjorde det för att det alltid kan reta folk att man är ödmjuk och insiktsfull innan de hinner vara det, så är jag i vart fall inte lika frustrerad på mig själv längre. (F.ö uppskattar jag att folk säger åt mig när jag beter mig dumt mot dem. Det är lite därför jag skriver det här – om jag gör så här mot någon av er så slå mig!)

Nu ser jag fram emot MS besök nästa helg, för äntligen får jag träffa någon som inte går i taket för att jag egentligen är minst lika intresserad av hur folk säger saker som av vad de säger. Och som vet vad ett cirkelargument är. Och så ser jag fram emot att få bli en bild på en vägg. Jag behöver bli påmind om sånt ibland. Det var bra att jag blev det ikväll. Jag har skygglappar när jag är frustrerad, och allt som finns är det jag ser. När allt jag ser är ett skitlass, well, skit, är det bra om någon vrider mitt huvud i en annan riktning.

Nåja, så är det iaf. Nu är det sovadax! Natti!

Top-top, top-top goes the hedgehog

Jag gick och såg P’s föreställning idag, mest för att jag lovat. Den var riktigt bra, så klart, och jag hade jätteroligt. Men sen så blev det mingel med vin och salta pinnar och när det började dra ihop sig till fest kände jag att jag hade fått nog av de vackra människorna, tackade för mig och bestämde mig för att gå hem till min dator.

Och folk suckade och tyckte att jag var lite fånig som gick min väg så tidigt, för jag borde ju ha varit kvar och varit social och lett åt människor jag inte tycker är särskilt intressanta och allt det där. Och visst kände jag mig lite fånig där jag slank iväg som en skamsen katt med svansen mellan benen.

På vägen hem hittade jag en vilsen igelkott. Den irrade runt på trottoaren bredvid en bilväg och såg ut att ha en mycket kort life expectency i sin nuvarande position. Så jag virade in den i min jacka och tog med den till en trädgård en bit bort, där den kunde få irra runt med lite mindre risk för sitt liv.

Det säger en del om mig att jag föredrar att gå hem framför att gå ut och festa med det vackra folket, och att jag tar hand om vilsna igelkottar. Det säger i och för sig mest att jag är en wet hen. Och en obotlig datornörd. Men sen så säger det en och annan bra sak med, inbillar jag mig.

Nu ska jag se om jag kan övertyga min gamla dator att den visst orkar dra runt AoC om den verkligen vill. Och så ska jag känna mig som en ganska bra människa.

Age of Conan, Murphy, and me

Igår mailade jag Discshop och frågade hur det gick med min beställning av Age of Conan. Den var lagd för länge sedan, jag hade fått en beställningsbekräftelse men sedan rådde tystnad. Inga uppgifter om leveransdatum. Ingenting.

Svaret jag fick var att jodå, det finns en beställning. Men ingen bokning. Spelet kommer, eh, sen. Den beställningen kan ni ta bort, tyckte jag, trött och läs.

Jaja. Jag får väl knata ner på stan imorgon och köpa den i den lokala spelaffären, tänkte jag. (Och tänkte inte så mycket längre, vilket vi snart ska se…) Så i morse knatade jag in på EBGames och sa ”Hej. AoC släptes igår, eller hur? Ha ni någon kvar?”

”Hade du bokat?”

”Nej”

”Nä, då är det nog kört tyvärr. De är slut i hela Europa. Vi vet inte när det kommer fler. Kanske om en vecka…”

”Skit!”

”Men kom tillbaka precis innan vi stänger. Jag har en massa spel undanlagda och om de inte hämtas ut kan jag sälja ett av dem till dig.”

Och så var jag precis på väg ut ur affären när vi liksom började prata. Han frågade vad jag spelat förut och jag svarade WoW. Sen så bara pratade och pratade han passionerat om online-spelens utceckling, om WoWs fördelar och nackdelar och om AoC som skapelsens krona. Efter några minuter var jag bara tvungen att säga ”Vet du, du gör det inte lättare för mig att vänta till stägningsdax…” med ett skevt leende på läpparna.

”Hmm, vänta ett tag…” tyckte han, tog fram bokningslistan och började ringa. Första samtalet gick till en kund som hade bokat två spel och mitt hopp for upp en stund men dalade så igen när det visade sig att han skulle visst ha båda och han skulle hämta dem snarast. Men så kom nästa samtal, till en gammal EBGames-anställd. Han hade bokat spelet i butiken men, visade det sig, även någon annanstans. Och hade hämtat ut det anda. Och ville bara ha ett. ”Grattis” tyckte killen i kassan. Jag måste ha skinit som en sol just då.

Så det jag har lärt mig idag är

1. Lyssna på folk som pratar med dig på MSN. Ibland har de rätt. (den där är intern. Men jag tror att M förstår…)

2. Prata med killen bakom disken. Och le. Det kan ta dig långt.

Och slutligen

3. Ibland ordnar det sig. Up your’s Murphy!

Sheep among wolves

Jag sitter och lyssnar på Covenants The men. Och ryser, för den är så jävla bra.

Poly explaned

En snabb koll av min besöksstatistik avslöjar att de allra flesta som hittar hit gör det genom sökorden poly eller polyamori . Jag har även uppmärksammat att jag blivit citerad och länkad till från flera poly-siter. Det är smickrande, men känns lite missriktat eftersom jag själv upplever att jag inte skrivit någonting om polyamori i sig här, bara lösa trådar om mina egna bryderier i en värld som innehåller mycket förvirring och ibland inte helt heteronormativa antaganden.

För att leva upp till min läsarkrets helt outtalade behov, erbjuder jag därför nu lite information om polyamori. Jag har själv inte kunnat hitta några riktigt bra svensk poly-infosidor (men tipsa mig gärna om länkar i kommentarerna!) men det finns en engelskspråkig sida som jag kunde närmast utantill ett tag. Här har ni länken. När jag snubblade över den för något år sedan var det lite som att komma hem, hur corny det än låter. Helt plötsligt var det inte bara jag som var knäpp och hemsk och dålig. Helt plötsligt finns det någon som hade satt ord på precis allt det där jag känt, och på ett avslappnat, humoristiskt och rakt sätt förklarat att det är ok; man får känna så. Bliss!

What, like, two girlfriends? är bra för alla, vågar jag nog påstå. Den har något för er som är kvar i garderoben (jag är bara här för att hänga in kavajen, jag lovar…) för er som kommit ut och insett att det är skitsvårt att få relationsrådgivning utanför mono-normen, och för er som undrar vad fan det är för fel på er partner egentligen, som tycker att det inte duger med bara dig. Sidan rekommenderas även för alla andra som är nyfikna, eller bara gillar att läsa välformulerade, lagom sarkastiska, härligt humoristiska betraktelser om folk som inte riktigt är som de andra barnen.

Sedan jag upptäckte den där sidan har jag hunnit med en hel del i mitt liv. Jag har varit förälskad i känslan, bejakat den, blivit självkritisk och tvivlat, demonstrerat och manifesterat för allt vad hjärtat orkade, och kommit till ro med en och annan insikt i bagaget. Därför tänkte jag bjuda på en FAQ sammanställd av de vanligaste frågor (eller påståenden…) jag fått under min resa, och svaren som jag ibland önskat att jag varit odiplomatisk nog att ge.

Q: Erkänn; du vill ju bara knulla runt!

A: Eh, nej. Nej, hade jag velat knulla runt så hade det varit lättare att lösa. Man involverar inte sig själv i flera förhållanden för att man vill knulla runt. Möjligen gör man det för att man lider av svårartade organisationsbehov, men det är en annan fråga.

Q: Det handlar om att du inte kan bestämma dig!

A: Vet du, det är inte lätt att tala om för världen att man vill bryta mot en av de mest grundläggande normerna; den monogama familjekonstelationen. Är man velig så ställer man sig inte i skottlinjen med en färgglad måltavla på t-shirten.

Q: Fast det måste ändå bero på att du inte vågar binda dig. Hade du en otrygg barndom?

A: Jo, jag hade en otrygg barndom. Faktum är att jag har haft ett otryggt liv. Men vilken del av jag har flera förhållanden som jag lägger ner tid, kärlek och energi i för att få att fungera var det du kopplade till ovilja att binda sig, sa du att du sa..?

Q: Men hur kan du vara kär i flera personer?

A: Hur kan du inte vara det? I min värld är kärlek inte som pengar; det är inte en finit källa som liksom blir mindre om man portionerar ut den. Och föräldrar som skaffar ett andra barn ger inte bort den första ungen med argumentet "vi kan bara älska en åt gången". Vissa menar på att det där inte är en giltig liknelse, eftersom det rör sig om väsentligen skilda typer av kärlek. Och jag kan hålla med om att det finns skillnader i form, men inte i sak. Inte för mig i alla fall.

Q: Hur blir man poly?

A: Fan vet. Jag ser det som en sexuell orientering, ungefär som homo- eller bisexualitet. Och jag tror inte att någondera är hårdkodade i hjärnan från födseln. Jag tror generellt rätt lite på biologi som något orubbligt. Men jag tror inte att vi kan välja vår sexualitet för det. Vi är vad vi är; hur vi blev det är mindre intressant.

Q: Hur får man det hela att funka?

A: Man behöver inte vara knäpp, men det hjälper..? Som mest har jag haft ett primärt och ett sekundärt förhållande, en fast älskare och diverse strul samtidigt. Ingen av mina partners såg sig själv som poly, även om pojken i det sekundära förhållandet i vart fall var klart serie-monogam. Klarar man det utan att någon känner sig bortglömd, förbisedd, oälskad eller otrygg, så finns det ungefär ingenting man inte klarar av att organisera. För mig var det ett slitgöra och ett kärt besvär.

Men det är verkligen inget för the fainthearted. Ett förhållande är svårt. Två förhållanden kan, iaf periodvis, vara exponentiellt svårare. Man måste vara ödmjuk, man måste kunna lyssna på andra och man måste ha skin på näsan. Är dina partners också poly så hjälper det naturligtvis. Är de själva monogama (men vet om dina andra förhållanden och accepterar dem, naturligtvis, inget annat är acceptabelt!) kommer era liv bli klart klurigare. Men, som med alla andra förhållanden så går problem att lösa. Och efteråt kan du söka jobb som jonglör.

Q: Nu har du sikten inställd på en person allena. Så skönt att du kommit över det där med poly äntligen! (Jodå, jag har fått höra den där…)

A: Vad vi är förmögna att känna och vad vi sedermera väljer åt oss själva ligger inte nödvändigtvis i linje med varandra. Jag är bi, men har aldrig haft sex med en tjej. Det finns många anledningar till det, vissa tristare än andra, men oavsett vilka de är så ändrar de inte min sexuella orientering. Att jag känner väldigt mycket för en person och väljer den personen framför en polyamorös livsstil gör mig inte till mindre poly.

Alla förhållanden innehåller ett visst element av uppoffringar. Det enda vi kan göra, oavsett förhållandeslag, är en cost-benefit-analys. Jag är noga med att fråga mig själv, ofta, ofta; ”är det det här jag vill?” Om svaret är ”ja” så bryr jag mig inte så mycket om vilket form det tar sig.

Q: Handen på hjärtat; borde inte alla vara poly? (Ok, I just made that one up)

A: Jo! I min perfekta värld finns ingen svartsjuka och ingen otrygghet, bara massa, massa braiga känslor (och högar med sex). Och storfamiljer där man alltid har en axel att gråta ut på, och alltid någon som är beredd att gå ut med soporna. För att inte tala om en regering som inte är inne och detaljstyr i folks familjer genom skatter och föräldrarätter och allt annat som idag inte bara är monogamt utan så heteronormativt att det är rent fånigt. Men i min näst perfektaste värld är jag ihop med en pojke och lever rätt lycklig så med.

Så på det hela taget, och med handen verkligen på hjärtat, så tycker jag att folk ska fundera över vad som gör att förhållanden fungerar, och göra sitt bästa för att köra på det.

Håll om, håll tyst, håll ut

En god vän till mig är stor förespråkare av ”klipp dig och skaffa dig ett jobb”-filosofin vad gäller depressionshantering. Faktum är att hon börjat bli närmast militant i frågan; hon blir genuint upprörd när hon hör om människor som ”inte gör någonting åt sin situation”, en beskrivning som tillämpas både på folk som har en tendens att gnälla för att få uppmärksamhet och på personer som brottats hela sitt liv med kemiska depressioner. Man ska rycka upp sig så blir saker snart bättre; i annat fall går man bara runt där och är en aktiv förolämpning mot världen i allmänhet och henne i synnerlighet.

Jag har mina egna teorier om varför hon reagerar så starkt på det här, men just dessa är inte föremål för dagens blogginlägg. Snarare gäller det min egen syn på hur man bör hantera människor som mår dåligt. Även jag har nämligen varit en stor förespråkare av ”klipp dig och skaffa dig ett jobb”-filosofin. Men det var länge sedan nu. Länge, länge sedan och jag har hunnit fundera sedan dess.

De flesta i min generation är jobbiga jäkla as som inte kan ta vara på sig själva, som har en pappa som betalar allt och en mamma som curlar vägen till framgång åt dem så att de aldrig (gud förbjuder!) ska behöva hantera en endaste motgång på egen hand. Kommer någon av dessa snorungar snyftandes, är min första impuls att ge dem en örfil och sen förklara att deras problem är skit värda. Att de behöver rycka upp sig, inse fakta och möjligen klippa sig och skaffa sig ett jobb.

Sen finns ju den andra änden av spektrat. Människor som står mig mycket nära, som jag tycker om och som jag verkligen inte vill se må dåligt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville ge även dem en örfil och en sax ibland. Jag vill inte se dem må dåligt så jag önskar att de kunde skärpa sig, inse sitt eget bästa och ta till den där snabba fixen, den patenterade lösningen som gör allt bättre. När jag har kommit så här långt i tankekedjan måste jag titta mig i spegeln för att se efter om det inte är P som tittar tillbaka. Han var de patenterade lösningarnas riddare och förkämpe. Jag gjorde slut med honom ganska mycket på grund av det.

Ingen människa, varken intelligent, underbar, trögfattad, bortskämd, tjänar på att höra att de är korkade när de mår dåligt. Man kan skälla lite ibland, och ibland behöver människor som fastnat i trygga mörker en spark i rätt riktning. Men ingen, /ingen/ mår bra av att bli idiotförklarad, att ha någon som skaldrar uppenbara sanningar över ens huvud och fråntar en bestämmanderätten eller insikten över den situation man befinner sig i.

Det är frustrerande med människor som mår dåligt, särskilt om man tycker mycket om dem och vet att de mått dåligt i åratal, och att det inte finns någon ändring i sikte. Men min mycket bestämda åsikt i frågan är att även om man förvisso kan uppnå förändring hos andra genom att vara auktoritativ och styrande, så är det sällan värt det. Kanske består förändringen, kanske inte. Men även om den består; vet du då verkligen vad du har skapat? Eller hur äkta det är, under den välpolerade, blanka ytan?

Människor gör dumheter. Människor kommer fortsätta göra dumheter vare sig jag lägger mig i eller inte. Så jag tror att det bästa jag kan ge någon inte är goda råd, utan tålamod. Jag bryr mig massor; jag bryr mig så mycket att det gör ont i själen ibland, men jag övar mig på att bry mig på respektfullt avstånd och på att inte blanda ihop mitt eget behov av att vara behövd med andras behov av att behöva.

En annan god vän till mig berättade att sjukvårdare får lära sig HHH-metoden som hjälp vid hantering av människor i chock eller kris. HHH står för ”håll om, håll tyst, håll ut”. Som vän eller partner kan man inte göra det i evigheter; man har egna behov, egna mörker, som behöver tillgodoses med. Men jag tror att man kan göra det mycket, mycket mer än vad många gör nu. Jag tror faktiskt att man i många lägen gör gått i att hålla tyst. Det du säger är sällan så viktigt som du tror. Det är att du orkar stå ut som räknas.

Jag insåg just att jag skrivit en post som denna en gång tidigare redan. De nada; vissa saker tål väl att upprepas.

Lycka

Mobilen ringde sent på kvällen. Jag låg och halvsov framför datorn, men tänkte att det kanske är han som ringer och säger god natt, efter festen. Svarade. Det var han.

Hej Plupp. Sover du? sa han

Nästan. Halvsover. Vad gör du?

Jag är gossig.

Så synd att du är så långt bort då.

Mmmm.

*skrattandes* Har du druckit?

Nej. Titta ut genom fönstret så får du se varför.

Han hade kört hit. Skippat andra saker och kört hela vägen hit för att träffa mig.

Det är knappt så det har sjunkit in ännu. Jag ser honom så tydligt, nedanför fönstret, med mobilen i handen. Och jag hör honom så tydligt, jag kommer ihåg vartenda ord.

Titta ut

Han kom hit…

Och idag blev det server-strul på jobbet så han blev tvungen att åka hem nu, men han tyckte ändå det var värt att komma hit. För att han var gossig. För att han ville träffa mig.

<3

Lyssnerskan

Vad vill du?

Det där är ingen bra fråga. Jag vill väldigt mycket, men jag behöver väldigt lite.

Jo, du brukar påstå det… Så vad saknar du då?

Är du där nu igen?

Ja, jag är där nu igen.

Jag saknar någon som lyssnar. Människor är så väldigt dåliga på det. Efter en kort stund slutar de att lyssna och börjar reagera istället. Reagera kan jag göra själv. Det jag behöver är någon som lyssnar, som lyssnar på allt, även på det jobbiga, även på det lilla. På alltsammans. Om och om igen, bara lyssnar tills jag berättat så många gånger att jag fått ur mig alltsammans.

Reagera kan du göra själv.

Ja. Jag är också dålig på att lyssna. Jag vill inte veta. Jag vill inte höra när hon beklagar sig, ändlöst, meningslöst.

Allt hon vill är att du lyssnar på henne. Verkligen lyssnar. Du är din mors dotter.

Nej.

Det kommer jag aldrig att vara.

Så vad är skillnaden?

Jag vet inte.

Eller jo, det gör jag visst! Men jag vill inte prata om henne. Hon är perifer.

Du kan skriva allt här. Etern lyssnar.

Mm, jag har funderat på det. Men det vore inte samma sak. Jag har diktat den där textens upplägg i huvudet många gånger och innehållet är rätt. Men publiken är fel, det hela blir fel. Jag vill inte ge bort det jag har att säga så lättvindigt…

Vad är viktigast; mediet eller konsekvensen?

Don’t get smart om me. Det finns flera konsekvenser här.

Den ena är att du får ur dig allt. Det skulle du behöva. Även små oförätter blir bittra genom åren.

Det andra är lyxen och värmen och närheten i att ha en lyssnare.

Du behöver en psykolog.

Jag behöver en människa. De är viktiga, även för mig.

Även för dig? Ha!

Jaja. Jag var retorisk.

Sluta vara retorisk och återgå till att vara rationell.

Vet du, jag ids inte riktigt med det. Rationell kan jag vara sen. Och var har du din syster idag då?

Vet inte. Jag tror att hon är och är kär.

Ah. Lucky bastard.

Berätta för mig hur världen ser ut.

Världen är en stad i öknen. Jag går i utkanten och…

Nej, den andra världen!

Världen är en trädgård fylld med blommande fruktträd. Och röda blommor. Jag antar att det är tulpaner. Jag ser det hela genom mitt köksfönster och så här i skymningen är det helt underbart vackert.

Vad gör dig mest ledsen?

Det vackra. Jag vet inte varför.

Ibland blir jag bara så läss på dig.

Mmm, tack detsamma. Det är rätt mycket ditt fel att jag kan tänka så här.

Och jag är ditt fel.

Förvånansvärt lite är mitt fel. Utöver er då. Men förvånansvärt lite annat. Det är rätt lyxigt.

Och lyssnandet?

Jag vet inte. Kanske klarar jag mig utan. Eller i alla fall med den vanliga vardagsdosen av lyssnande som jag faktiskt får.

Kanske fortsätter du drömma?

Jo.

Jag tror inte jag kan sluta.

Gaaah!

Min mor ringde just och undrade vad jag hade för mig. Umm, inget särskilt svarade jag. Dumma umma jag. Så bra, tyckte mor, då kommer jag och min nya kille förbi och hälsar på!

Gaaah! Mor kommer på besök, med sin nyfunna kärlek (min mor har inte något vidare gott omdömme när det gäller vilka hon faller för. Senaste killen kostade henne en halv miljon med konkurs som följd.) och jag ska sitta här och vara trevlig med dem tills de behagar bege sig hem igen! Och det är inte så att jag kan slänga ut dem efter en stund direkt, för det är ändå en nästan 5h lång bilresa, t o r, de ger sig ut på. Gaaah!

My god; aldrig har jag längtat så mkt efter att få plugga företagsvärdering istället!