Bryssel, dag 3

Eftersom det visade sig att MS äntligen lyckats skaffa sig en internetuppkoppling, hade min tanke varit att skriva blogg varje dag härifrån. Och jag har onekligen massor med saker att återberätta, för helgen har varit ytterst händelserik.

Samtidigt är det lite utav problemet; jag har knappt setat still en stund sen jag klev av flygplanet. Hela tiden har det hänt saker, jag har varit på väg någonstans.

Och det är aldrig tyst här. Nog för att man inte kan förvänta sig så mycket av tysthet och lugn i en europeisk storstad, men Bryssel toppar bullerlistan med god marginal. Det är väldigt metropolitanskt alltihops, men det gör mig trött.

Jag far hem ikväll och på sätt och vis ska det bli väldigt skönt. Ser fram emot att stänga in mig i arbetsrummet med datorn och en säsong av Futurama. Kanske prata med någon enstaka via IM, men i övrigt vara asocial, i fred, för mig själv.

Naturligtvis vet jag att det är lite av en drömbild dock. Hemma väntar P med nya saker att gnissla om, där finns jobb och inte minst en oerhört stressande uppsats. Och så klart människor som vill mig saker hela tiden.

Och jag är så himla trött. På något sätt hade jag trott att det skulle kännas bättre efter att jag rymt ett tag, men så verkar nu inte ha blivit fallet. Det var varit för umgängesintensivt. Trevligt, roligt, intellektuellt stimulerande, men just därför även krävande och uttröttande.

Så just nu är det jag mest av allt vill, att få spela lite WoW, hjärnslött mörda monster, kanske se någon film och snacka skit på avstånd. Jag tror inte jag ska gå ut på en vecka. Länge leve bunkern.

Bryssel, dag 1

Jag överlevde, jag kom fram. Men jag började karaktärsmässigt med att missa anslutningsbussen mellan flygplatsen och Bryssel, och fortsatte lika karaktärsmässigt med att lifta in till stan med två libanesiskor som jag träffat på flyget. Efter att ha blivit förmanad (på libanesiska) av deras morbror att hålla i min väska, gå rakt in på tågstationen, fråga någon om vägen direkt och allmänt ta vara på mig själv blev jag så avsläppt på Brussel Midi, där jag skulle träffa MS.

På plats fick jag springa runt på lite bakgator innan jag till slut hittade en entré som faktiskt var öppen mitt i natten, och kunde sedermera bli uppmött och vallad till tunnelbanan. Fick till och med ett tunnelbanekort av MS, som känner mig och ibland faktiskt är snäll nog att försöka bespara mig en bunt med runtirrande.

Hur som helst, nu sitter jag här; mer eller mindre på väg ut för att upptäcka stan. Public transport-systemet är kanske det sämsta jag sett någonsin, så det har tagit mig runt två timmar att, på en karta, hitta den stadsdel som jag tänkte besöka. Och lyckades gjorde jag först efter att jag gett upp att samtidigt försöka klura ut vilken tunnelbanestation som ligger närmast, eller ens åt rätt håll. Det får lösa sig. Jag får fråga runt. Engelska verkar åtminstone vara ett gångbart språk här omkring.

Vad som tydligen inte är gångbart dock, är utländska Visa-kort. Fantastiskt… Jag har på tidigare reseor tagit ut pengar från bankomater som fraktats runt av åsnor mellan karga bergstopper, på stigar som en ensam get har trampat upp. Men i Bryssel, denna på intet sätt internationella stad, gäller först och främst inhemska kort. Go figure.

Nåväl. Jag har ett pendelkort, jag har en karta och jag är i desperat behov av nya skor. Detta är kanske den bästa möjliga kombination av incitament att framgångsrikt hitta cash. Och ikväll ska jag hänga med MS jet-settade arbetskamrater (använder man föresten det uttrycket fortfarande?) Det ska, om något, bli ett intressant socialt experiment. So of I go.

Säkerhetsrisk

Jag sitter här och undersöker hur många behållare med mascara, linser och annat uppenbart explosivt material jag kan få ner i en 1-liters plastpåse. Packar och funderar på hur vettiga dessa säkerhetsåtgärder är. "Ett kraftfullt slag i luften" hörde jag någon säga om det hela idag.

Det ska bli intressant att se hur många saker säkerhetspersonalen anmärker på denna gång. De senaste gångerna jag har flugit har jag fått kommentarer ang. mitt efternamn, mina kängor och mina strumpor. Det sistnämnda var det enda som inte klagades på med i alla fall lite humor i rösten.

Men jag kan alltid trösta mig med att jag i vilket fall som helst inte bor i USA.
Culture of Fear: Poetry Professor Becomes Terror Suspect
Det enda jag kan komma på att säga om det hela, är att det är så himla sorgligt.

Rymmningsförsök

Jag fick inte rymma dit jag hade velat i helgen och hela Sverige verkade upptaget med någonting just i dagarna så nu har jag bokat en resa till Bryssel istället. Reser imorgon och är tillbaka på söndag igen. Det hela är ganska hastigt påkommet, milt sagt, men jag orkar helt enkelt inte vara kvar här i stan ännu en helg.

Problemet är bara att jag tycker det är otroligt otäckt att resa. Att flyga i sig gör mig inget, men jag vet precis hur bra jag är på att tappa bort mig på stora, internationella flygplatser, så det brukar krävas lite mentala förberedelser innan jag bokar flygbiljetter i vanliga fall. Inte denna gång dock. Från att jag fick iden att åka och hälsa på MS, tills biljetterna var bokade tog det kanske en timme. Och det är mindre än 24h kvar till avgång.

Så nu sitter jag här och våndas över att jag kommer att tappa bort mig, att det är dyrt och att jag egentligen bör skriva på uppsatsen. Tyvärr erbjuder det faktum att jag alltid kan fråga om vägen, att det är billigare att flyga till Bryssel än att åka tåg till tex. Malmö och att jag faktiskt kommer ha tid att skriva medan MS är på jobbet, föga tröst. Jag är fånig, fånig och reserädd.

Men flygbiljetterna är bokade, liksom flygbussarna på alla upptänkliga sträckor. Återstår bara att packa, och kanske att våndas lite, lite i smyg. Återkommer på måndag med en fullskalig reseskildring!

Dagens dos av dålig karma

Ska jag ta den goda eller den dåliga nyheten först? Tror jag traditionsenligt börjar med den goda: Jag har inte strypt min chef än. Och så den dåliga: Mitt projekt har blivit uppskjutet till tidigast våren 2008. Men tack då. Detta innebär att allt jag gjort hittills läggs på hyllan i väntan på att någon ska ta över det någon gång sedan. Kanske. Om de ids... Fan vad förbannad jag blir! Det har gått ner så mycket resurser i det här, och så skjuter de på det hela igen. Det är så jävla onödigt, och det är ett sanslöst resursslöseri.

Men hur kom strypandet av chefen in i det hela? Jo, han var med på utvecklingsrådets möte där det här bestämdes. Det var i fredags. Sedan dess har jag träffat honom två gånger (låt vara mycket kort) och han har under dessa möten undlåtit att berätta för mig att projektet är uppskjutet. Så jag har fluffat på som vanligt, bokat möten, mailat, förberett presentationer, svarat på frågor och hela tiden upplyst folk om att allt är klart till i höst.

Att jag fick reda på det här alls var dessutom ren slump. Jag skulle träffa en annan person som är involverad i det hela och diskutera utvecklingen med henne idag. Väl där frågade hon mig om jag visste någonting om att projektet skjutits på framtiden. Allt jag kunde prestera till svar var en jävligt förvirrad blick i det läget. Sen berättade hon för mig att hon hört på omvägar från en annan person som var med på utvecklingsmötet vad rådet hade bestämt. Och att min chef hade varit där.

Jag ska träffa honom senare under dagen och det ska bli himla intressant att se vad han har att säga då. Samtidigt ska jag ta och upplysa honom om att jag inte är var i höst, på grund av den ohyggligt mycket bättre anställning jag lyckats skaffa mig istället.

För min del är det egentligen ganska lugnt att projektet skjuts upp. Mitt kontrakt ger mgi rätt till lön till sista juli och efter det är det bara en månad innan min nya anställning börjar. Det funkar. Men jag hade velat vara med och avsluta det här, för jag har jobbat så mycket för det att det verkligen skulle vara kul att även vara ansvarig för slutresultatet. Och det känns inte kul alls att behöva ägna de närmaste två dagarna att försöka få tag på alla som varit involverade ens perifert i det här, och upplysa dem om att allt ligger på is. Det är en ohygglig massa folk det rör sig om, för att inte ens tala om alla möten som ska avbokas. Det är som ingen ide att gå ut med information till institutionerna nu, när de i alla fall inte behöver bekymra sig om det här på ett halvår eller så.

Men åh, det är ett så enormt resursslöseri! Det är så mycket som är klart redan, eller som är under utveckling. Så många saker som äntligen börjat rulla av sig själva, efter mycket slit. Och så skjuter de upp det hela på grund av resursbrist. Resursbrist my ass, säger jag bara. Jag vet hur mycket pengar det pyttsas ut på andra områden. Det handlar, till syvene och sist, om att min ärade, fantastiska chef har bochat projektet inför utvecklingsrådet.

Han har inte lyckas motivera det, han har varit vag, förvirrad. Saker går igenom om man jobbar på det. Kan man argumentera för sig så får man de resurser man behöver. Jag har alltid fått de resurser som jag verkligen har behövt, bara jag kunnat berättiga det hela. Och jag är ganska säker på att projektet inte hade blivit uppskjutet om jag hade fått vara med på utvecklingsmötena. Fan ska veta att ingenting kan bli bra om min chef är ansvarig för att det ska fungera.

Nåja, jag ska återgå till arbetet nu. Det finns mycket information som måste skickas ut idag, men jag kan tyvärr inte säga att min motivation inför det hela har hjälpts upp av dagens händelser. Och man kan ju fundera på vad jag gjort i mina tidigare liv, för att förtjäna en chef som denna.

En föga intressant post

Pratade om förhållanden i allmänhet och om P i synnerlighet med en god vän idag, och nämnde lite skämtsamt att mina och P’s operativsystem var inkompatibla med varandra. På detta svarade hon (något okaraktäristiskt) datornördsvitsigt: Jaa, han är Windows. Ganska mainstream, och med en hel del kända buggar som folk ändå står ut med. Och du är som Linux, och har en hög inlärningströskel innan man förstår dig. Jag skrattade gott åt denna plötsliga insikt.

Jag har haft två helt fungerande dagar i rad nu, och det känns sällsynt gott. Spänningen i ryggen börjar släppa och utbytas mot verk istället, men jag tar hellre det sistnämnda. Och som alltid när världen är helt ok så har jag svårt att förstå vad det var som var så dåligt innan, eller ens att komma ihåg något av det. Någon gång ska jag skriva en bok om mina fantastiska förträngningsmekanismer. Chansen är i och för sig ganska stor att den boken bara kommer bestå av tomma sidor...

Imorgon börjar vardagen igen, med jobb, plugg och det sedvanliga lägenhetsletandet. Men på kvällen ska jag spela, och visa upp min fina mount som jag köpt för mina egna surt förvärvade pengar. Shit vad jag är stolt över det! Nu har jag en förstklassig mecanostrider och dessutom den bästa utrustning som AH kunde erbjuda (om man bortser från de riktigt snordyra sakerna, men låt oss lämna dem utanför det här just idag...) Så jo, idag är världen ganska bra. Jag hoppas det håller i sig en stund.

WoW-drömmar

Inatt drömde jag att jag hittade en helt ny typ av floating wreckage när jag var ute och sprang längs stranden. Jag hade med mig fiskespöet, men mina Aquadynamic Fish Attractor var slut insåg jag när jag kollade i ryggsäcken. Skräp! Men jag hade i alla fall två-tre slottar kvar att stoppa fisk i, vilket ju var tur. Så jag ställee mig på en sten vid vattnet och började fiska.

Och jag fick nästan genast upp en stor och väldigt annorlunda fisk ur vattnet. Jag hade aldrig sett en dylik förut men kom snabbt fram till att den nog var värd massor med pengar, så jag stoppade den i en av mina slottar och sprang hem. Och vaknade med en överväldigande känsla att vilja spela WoW.

Undet hela drömmens förlopp var det verkligen jag som fiskade, sprang, rotade runt i 16-slottsryggsäcken, var iförd rustning och så vidare. Och omgivningen var som vanligt i dessa drömmar ett mellanting mellan animerat och riktigt. Alla färger var lite skarpare, detaljerna något färre, miljöerna påminde misstänkt mycket om Stranglthorn Vale. Hmmm... Är det här (ytterligare) ett tecken på att jag kanske borde skära ner?

On another note så känns mitt liv inte lika jävlig idag som det har varit i någon vecka nu. Har fortfarande ingen lägenhet, måste fortfarande skriva ihop en uppsats till nästa helg och saker suger väl rätt mycket generellt sätt, men jag fick prata med P igår och det gjorde livet lite lättare.

Vi inledde med att bråkade en himla massa, ägnade oss åt välbehövlig pajkastning och laddade nog ur en hel del skräp som vi inte har vågat ge uttryck för tidigare, av allmän hänsyn till varandra. Shit vad det behövdes! För när allt det var ute, kunde vi börja prata på riktigt, om de saker som var viktiga och som låg och gjorde ont.

Det var bra att prata. Vi löste inga problem, kom inte på några bra strategier men för min del innebar i alla fall samtalet att jag fick se att han inte bara är en egocentrisk skithög som inte bryr sig ett dyft om hur det går för mig längre. Han gläntade lite på masken, and that ment the world to me.

Så nu är han iväg och spenderar en trevlig helg med sin tös, jag är hemma och spenderar en trevlig helg med WoW och kanske lite sömnad (och helt säkert en massa uppsatsskrivande men det vill jag inte tänka på just nu för det är inte lika roligt), och världen är ganska bra.

Lägenhetselendet

Fan. Fan, fan fan. Varför kan det aldrig gå bra, inte ens en liten stund? Jag skulle titta på en lägenhet ikväll, den verkade inge vidare men den fanns i alla fall. Trodde jag. Jag hade pratat med hyresvärden förut och fått intrycket av att den inte skulle bli uthyrd förrän jag sett den. Och så skulle jag ringa dem idag och lämna mitt svar. Men eftersom jag inte lyckades ordna tid för visning tidigare än ikväll så ringde jag nu nyss och sa detta och frågade om jag kunde återkomma imorgon med ett svar; bara för att få höra att lägenheten redan var uthyrd.

Fan. Jag är så trött på det här. Jag är så jävla och så innerligt trött på att kämpa i motvind hela tiden. Av ca två timmars lägenhetsletande och runtringande per dag får jag – ingenting. Kanske något enstaka skiterbjudande på lägenheters som ligger för långt ut för att det ska vara vettigt att bo där om man inte har bil. En och annan möblerad skrubb som uthyres i 2:a-hand i tre månader.

Fan. Fan, fan, fan. Jag är less. Jag vill inte längre.

Skräp.

Tillbringade en stor del av natten med att gråta över alla drömmar som inte blev av. Och tro mig, det finns roligare anledningar att vara vaken.

P's nya tjej

P har skaffat sig ett strul. Jag misstänkte det när han inte kom hem i fredags natt, eller i lördags morse för den delen heller. Han berättade det nyss, och jag är glad att han sa det för jag uppskattar att veta.

Hade vi fortfarande varit tillsammans hade det här inte bekymrat mig. (Ja, jag är jävligt konstig osv, osv. Låt oss skippa den biten för idag.) Skillnaden nu ligger i att det alltid är tråkigt att bli utbytt. Det är en liten, men väsentlig, skillnad.

Jag är glad för hans skull, för det är bra med strul och han behöver någon vars humör inte är permanent inställt på dyster. Samtidigt är jag lite ledsen för min skull, just för att jag har blivit utbytt. Nåja, inte helt utbytt eftersom han hävdar att han inte tänker ge sig in på något seriöst med henne. Men mitt ego har fått sig en spark i alla fall. Det är besvärligt med monogama människor; bara för att de hittar någon annan så är man automatiskt dissad. Och nej, jag hade inte velat bli ihop med P igen, har inga som helst tankar på någon relation med honom, inte ens på ett fyllerhångel. Den dörren stängde jag när jag gjorde slut.

Så det är väl egentligen bara en egofråga. Och nu när jag har hunnit tänka på det hela så är det inte principen med att han har ett hångel som gjorde mig en smula ledsen, utan kanske snarare minnen som kom upp, som rörde hur vi blev ihop, och alla dessa drömmar som inte blev av. Men jag vadar fram i krossade drömmar här och de jag blev påmind om idag är knappast nya, så jag överlever. Jag grät en kort skvätt över alla saker som inte blev av och allt som gick åt helvette, och sen tyckte jag att det var väl kul för honom med en trevlig tös. Och nu känner jag mig fel för att jag inte tar mer illa upp. Go figure.

Ironiskt nog är jag själv fantastiskt ointresserad av att strula runt. Jag har dissat varenda förslag (det finns ett undantag här, men det lämnar jag därhän) jag fått sen... Fan vet. Ett år tillbaka? Har metodiskt avfärdat en beundrare sedan i somras, vänligt men bestämt tackat nej till alla ströförslag, till och med undvikit fester för att jag bara inte orkat med spelet. Det är ju minst sagt inte likt mig. Men jag är trött, fysiskt och känslomässigt trött, och jag orkar inte investera energi i strul. Det undantag jag har är fullt tillräckligt.

Nåväl, detta är ännu en anledning som jag kan lägga till på listan över skäl att hitta en egen lägenhet fort som fan. Som om jag inte haft nog med motivation innan... Vilket påminner mig om att jag ska ta och ringa på en lägenhet nu. Den är inget att skryta med på något sätt, men allt är väl värt ett försök vid det här laget. Önska mig lycka till!

Just jag

Orkar jag dra dagens händelser här egentligen? Är någon intresserad av att läsa om mitt aldrig sinande angstande? Kanske kan jag sammanfatta dagen med att allt jag företagit mig idag och en hel del av de saker som jag jobbat med under lång tid och som skulle ge resultat idag, har gått åt helvete.

Ett sömnadsprojekt som hållit min hjärna sysselsatt med annat än mörka tankar sedan några veckor tillbaka blev förstört idag när jag tvättade klänningen. Tyget hade färgats in fel i tillverkningen, så färgen släppte fläckvis. Jag missade två lägenheter idag, för att jag inte var snabb nog att hitta annonserna. Jag jobbade och hade ingen möjlighet att ringa förrän någon timme efter att annonserna dykt upp, och då var det redan för sent. Och så fortsatte det.

Och varje tabbe har känts som ett personligt misslyckande, trots att jag är väl medveten om att jag inte egentligen har haft möjlighet att påverka utfallet. Men inga rationella tankar i världen kan rå på känslan av misslyckande, eller känslan av ”varför drabbar allt mig?”. Jag vet ju så väl att jag inte är ”drabbad”, för det finns ingen som drabbar mig i det här. Världen må vara som den är, men den har inget medvetande, kan varken drabba eller belöna.

Jag lärde mig redan i Bilbo att frågan ”Varför just jag?” är meningslös. Det finns inget ”just” kopplad till mig, finns inga skäl och ingen mening. Det som finns är kaos och slump. Ändå känner jag, där jag rullar fram här på min räls utan möjlighet att påverka eller avvika, utan möjlighet att göra något annat än det jag är programmerad att göra, att livet är orättvist.

Så fånigt egentligen... Rättvisa är ett mänskligt begrepp, och existerar bara i kontexten av mellanmänskliga relationer. Världen är inte rättvis, för den är inte mänsklig. Livet är inte rättvist, för det är en funktion, inte en entitet.

Men så dyker ”just” upp igen. Just jag. Som människa med starka åsikter om individualism är jag fast i tänkandet att jag på något sätt skiljer mig från de miljoner andra processer som varje sekund påverkas av konsekvenserna i sin omgivning. Narcissism igen. Vad vore jag utan den?

Ibland önskar jag att jag vore troende och kunde se mening i det som händer i min värld. Jag vet att det vore enklare; jag kommer från en religiös familj med en mor som slängde alla livets bekymmer på en högre makt som så lägligt kunde göras ansvarig, och som kunde bidra med mening och med hopp. Samtidigt vet jag att jag inte kan tro. Jag vet för mycket.

Varje dag när jag kommer hem går jag förbi en tom lägenhet. Jag vet att den är uthyrd till en ung kille som använder den som övernattningslägenhet ibland, när han är i stan. Jag vet att den vore perfekt för mig, hade den varit vakant. Det känns inte rättvist. Och varje gång jag tänker så, får jag påminna mig själv om att rättvisa inte har någonting med saken att göra. Livet handlar inte om mig, eller om någon annan; att det kan kännas så är en illusion.

Det går inte att påverka irrationella känslor med rationella tankar. Det jag kan göra är att försöka lösa problemen. Färga om klänningen. Fortsätta leta lägenhet. Gå vidare. Inte tänka så mycket. Men jag saknar någonting som får mig att inte tänka så mycket...

Lägenhetsletande

I morse bestämde jag mig för att ta en trea som hade varit ledig i huset bredvid där jag bor nu. Den är egentligen både större än jag behöver och framför allt dyrare än jag skulle klara i längden, men fan, jag behöver någonstans att bo. Hade angstat över den länge, vägt för- och nackdelar. Räknat.

Ringde till slut, med hjärtat fortfarande skälvande efter beslutet att jag fan fick fixa det där med finansieringen på något vis, hyresvärden som upplyste mig om att den hunnit bli uthyrd.

Back to the drawing board.

Tack

Jag lever efter ett par enkla trossatser, och en av dessa är att människor är idioter. Jag tänker inte på något sätt ifrågasätta denna slutsats här och nu, för i allt väsentligt så står jag bakom den helhjärtat. Kom ihåg det när du läser den här posten.

Istället tänker jag skriva lite om dessa människor som nog inte är människor, helt enkelt för att de inte verkar vara idioter. De som inte tackas tillräckligt för att man alltid är på väg bort, eller för att man inte vet vad man ska säga.

Jag har sprungit på några sådana i mitt liv, och jag har tänkt tusen tankar om hur jag skulle kunna få ur mig hur mycket de betytt för mig. Det har inte alltid handlat om stora saker, men även små vänligheter från helt okända ...”människor”... (i brist på bättre ord) som får mig att le år efteråt förtjänar en plats i solen.

Så jag har sammanställt en lista. Den är inte på något sätt fullkomlig, den är inte sorterad och den tar upp smått som stort. Men den är fylld med sådant som har gjort mig glad, som har gjort min dag, ibland förbättrat mitt liv. Läs, och bli bättre på att uttrycka tacksamhet än vad jag är.

*För många år sedan var jag och reste mellan två städer, med en liten katt i bagaget. Små katter tycker inte om reseburar, särskilt om resan är lång och innebär flera byten. Så när jag kom till en mellanstor station där jag hade viss väntetid började jag se mig om efter ett ställe att släppa ut knytet så han fick springa av sig lite. Tyvärr hade jag inget koppel till honom, så jag behövde ett avgränsat utrymme. Inga sådana syntes till.

Det var lugnt på stationen, så jag gick fram till receptionen och frågade om det fanns några vilorum eller dylikt där man kunde få låta en kattunge springa buset av sig. Jag trodde väl egentligen inte att jag skulle få ett positivt svar, men det var värt att försöka. Tjejen i kassan undrade nyfiket om hon fick kika in i buren så jag satte upp den på disken. Hon tittade på knytet och sa sen resolut att hon ändå skulle ha rast snart så hon kunde gärna ta in honom i personalrummet en stund. Hon skulle gärna passa honom ett tag och så kunde jag ta det lugnt på egen hand.

Jag blev tämligen paff. Det var så himla oväntat, och så ovanligt! Och gudarna ska veta att jag behövde äta någonting, men jag hade avskrivit det som omöjligt eftersom katter inte gör sig på matställen. Och här var lösningen på mina problem, bara så där!

När jag kom tillbaka 30 min senare fick jag en lycklig liten katt återlämnad. Han hade dessutom fått några hemmagjorda leksaker med sig i buren.

Jag tackade så klart, men jag känner fortfarande att det jag sa inte var tillräckligt för att beskriva hur bra det kändes att en helt okänd människa tog hand om kissen, som betyder så mycket för mig, helt oombedd. Det var så genuint vänligt, och det gör mig fortfarande glad.

*När jag gick på gymnasiet var jag inte världens mest ordnade unge. Jag skolkade en hel del och brydde mig synnerligen lite om vad andra tyckte om mig och mitt beteende. Betygen var så klart därefter. Jag har alltid haft det lätt för mig i skolan så jag klarade proven, men i övrigt gjorde mitt låga engagemang att jag höll mig kring godkänt och inte så mycket mer.

I slutat på första året tog, tämligen oväntat, en lärare som jag tyckte mycket bra om tag i mig och tyckte att jag fan var bättre än det jag presterade. Hon sa att om jag kom på alla resterande lektioner och skrev ett bra sista arbete så skulle hon ge mig MVG i kursen, för hon visste att jag var värd det.

Innan hon sa det hade jag inte ens reflekterat över att jag kunde få så bra betyg. Men det här; att någon faktiskt brydde sig, trodde på mig... Det betydde så oerhört mycket. Jag kan inte säga att det förändrade mitt liv, för jag fortsatte skolka ibland, var bakfull som stryk på lektionerna, pluggade aldrig. Men jag kom på alla hennes lektioner, och jag fick mitt MVG. Fler följde i andra ämnen, när jag väl insåg att jag kunde komma så långt, och att det betydde någonting för någon.

*Den andra läraren vars engagemang och tilltro gjorde min gymnasietid hanterbar var min svensklärare. Hon kommunicerade med mig som om jag vore en riktig, intelligent människa, inte ett barn som skulle lära in. Hon fick mig att läsa fantastiska böcker och hon fick mig att börja skriv. Hon såg till att några av mina texter blev publicerade i den lokala tidningen och hon sporrade mig att kontakta en bokförläggare. Jag gjorde det aldrig, kanske var det steget fortfarande lite för stort.

Men genom hela min gymnasietid stöttade hon upp mitt självförtroende genom sitt genuina intresse och sin uppskattning av det jag producerade. En gång sa hon att hon ibland diskuterade mina arbeten med sin man, för att hon tyckte att de var så bra och tänkvärda. Det tänker jag på fortfarande då och då. Hon betydde oerhört mycket för en flicksnärta som inte visste, och fortfarande inte alltid vet sitt värde.

*Vissa saker som människor gör påverkar en mycket, trots att mötet, kommunikationen är synnerligen kort. Så var fallet med polismannen som ringde en morgon för att berätta att min lilla kisse hade hittats överkörd under natten. Jag kan inte dra mig till minnes vad han sa, för jag var chockad, hade svårt att förstå och svårt att hantera det som hänt. Mina katter har alltid betytt oerhört mycket för mig.

Trots att jag inte minns detaljerna får jag fortfarande, när jag tänker på det, upp en distinkt känsla av medlidande från hans sida. Han gjorde bara sitt jobb när han ringde, men det låg mycket mer bakom det han sa. Han var saklig, men han lät mig ta min tid med att förstå och jag vet att han led med mig. Inte över kissen, utan över den sorg jag kände. Jag är oerhört tacksam mot honom för detta. Han gjorde en väldigt svår stund uthärdlig.

*Ett annat kort, och mycket gladare möte, skedde spontant på ett apotek. Man skulle kunna tro att apotek inte är den mest givna samlingspunkten för tatueringsentusiaster, men det finns utrymme för att bli förvånad, även här.

Jag hade just skaffat min andra tatuering och skulle inhandla Helosan, alla nytatuerades nödproviant. Men, virrig som jag kan vara hade jag glömt namnet på krämen så jag högg kvinnan i info.disken och bad om hjälp. Vi letade runt efter någonting som kunde stämma in på min beskrivning ett tag och när vi inte lyckades hitta det frågade hon mig vad jag skulle ha krämen till.

Jag förklarade att jag behövde smörja min tatuering med något mjukgörande och bakteriedödande nu när den var alldeles ny. Hennes ögon lyste till. Jag var alltså tatuerad! Vartdå? Eh, på axeln fick jag fram och hon nästan kastade ur sig ”Får jag se den?” ”Jamen... Eh... Det är lite svårt att ta av sig tröjan här” hann jag få ur mig innan hon nästan släpade mig till en liiiiten provhytt de lyckats gömma i ett hörn av apotekslokalen. Det riktigt sken av entusiasm om henne, så det var bara till och ta av sig tröjan och visa henne Kit.

Kvinnan var helt begeistrad. Hon tittade och frågade och jag, fortfarande lite chockad över detta oortodoxa beteende, försökte svara så gott jag kunde. Efter en gedigen utfrågning gick jag omtumlad vidare. Men pö om pö började jag le åt hela episoden, för den var så himla söt! Hon var så helhjärtat förtjust i tatueringar, fast kanske lite rädd att testa själv. Men hennes glädje och spontanitet smittade av sig lite på mig den dagen. Det var coolt av henne att ta tag i mig så där, och det hela är en sådan där episod som jag tänker på ibland och ler åt. Jag hoppas hon tatuerade sig efter det!

*Istanbul är en häktisk men underbar stad, full av motsatser. Den är också full av alldeles underbart hjälpsamma människor. Jag pluggade där några veckor en sommar och som förvirrad turist fick jag många gånger hjälp av människor som stannade till och undrade om de kunde vara behjälpliga. Nästan ingen talade engelska, men det hindrade dem inte.

Vid ett av dessa tillfällen hade jag, en kursare och en medföljande doktorand strövat fritt i staden och kommit till marknadskvarteren som turister normalt inte besöker. Det var fullt med folk där, så fullt att det var svårt att uppfatta allt som hände runt omkring. Vi visste inte alls vart vi var, men det bekymrade oss föga. Att hitta tillbaka på något sätt skulle få bli ett senare problem.

Men vi försökte i alla fall hålla ihop någorlunda. Som om det skulle gå.... Rätt som det var försvann kursaren spårlöst i detta hav av människor och marknadsstånd. Jag och doktoranden hann precis stanna upp och se oss förvirrat omkring när någon knackade mig på axeln. Där stod en pytteliten kvinna i nedre medelåldern. Hon tittade upp mot mig, pekade en bit nedåt gatan, log och försvann in i folkhavet igen. Förbryllad tittade jag dit hon pekat och såg ganska snart kursaren vid ett av marknadsstånden.

Vi skrattade en del åt det efteråt, över att folk här hade bättre koll på oss än vad vi själva hade. Och det hela har stannat med mig, som en väldigt rar och ganska rolig situation.

*Sista personen på listan för idag får bli pojken jag såg på torget idag. Han stod på en scen och sjöng med sitt band som spelade en cover på någon av Savage Gardens låtar. Savage Garden hör på intet sätt till mina favoriter inom musiksfären och gudarna ska veta att det inte lät bra när pojkarna spelade.

Men solen sken, de var glada och entusiastiska och jag kom på mig själv med att stå där och lyssna och njuta. Hade velat tala om för dem hur bra de var just då i mina öron. Så klart gjorde jag det inte; det finns någon djupt rotad spärr i mig som säger att man inte går fram till okända människor och uttrycker sin uppskattning.

De lät ganska jävligt men de var underbara att lyssna på och jag hoppas att någon annan talade om det för dem. Jag hoppas någon tackade dem för att de gjorde deras dag bättre.

Meningslösheter

Jag avskyr att gråta. Det är så helt och fullkommligt meningslöst.

Mip, mip

Jag tänkte jobba från universitetet idag för att få någonting gjort, så jag åkte ner i morse. Planerade lite med teknikerna men konstaterade snart att min chef, som jag behövde förankra lite idéer med, hade tagit semester fram till fredag (utan att upplysa mig så klart...). Jaha. Då fanns det inte så mycket mer att göra den dagen, utom att åka hem.

Men jag dröjde mig kvar lite, fikade med T och njöt av vårvädret. Följde med henne till växthuset och planterade lite experiment. Jag älskar växthuset på universitetet, mår alltid bra där, blir alldeles lätt och glad. När jag blir stor ska jag helt klart ha en trädgård!

Sen var det dags att mata fiskarna och cybersköldpaddorna. Fiskarna är tokstora guldfiskar som simmar runt i en tank i väntan på att någon ska komma på vad man kan göra med dem. Cybersköldpaddorna har fått metallimplantat fästa i skalet för att sådan som tycker om att mäta saker på sköldpaddor ska få det lite enklare. Sköldpaddorna själva verkar bekymra sig föga om att de är cyborger. De äter kattmat, simmar omkring, låter sig klappas och har nästan säkert inte salmonella.

Det var en bra dag, helt enkelt. En fluffig dag utan stress. På väg tillbaka till T:s kontor, där jag skulle hämta min jacka för att sedan motvilligt cykla hem, mötte vi en av hennes medarbetare. Medarbetaren bar på en papplåda. Lådan sa ”mip, mip”. Massor.

Flickan som bar den förklarade att lådan innehöll kycklingar som skulle få flytta in i ett studierum där människor som har som jobb att titta på höns skulle få titta på dem. En beteendestudie. No animals harmed in the process. Kycklingarna skulle få växa upp och bli belåtna hönor. Det kändes bra. Jag bad att få titta på dem och hon lyfte försiktigt på locket.

Inuti låg över ett dussin brunfläckiga dunbollar på ett lager spån. De var nykläckta och kanske lite större än golfbollar. Jag klappade försiktigt en med ett finger, och min fingertopp täckte dess huvud. Den blundade och såg rätt nöjd ut. ”Mip, mip” sa de andra där de klev runt. De var så obeskrivligt små, och så otroligt söta.

Mip, mip mip.

Jag cyklade hem, tog tag i jobbet, tog tag i alla små delar av mitt liv som behöver tas tag i varje dag. Och jag log fånigt hela tiden. Det gör jag fortfarande.

Mip, mip.

The d-word

Don´t mention the d-word

Jag når nya höjder i att vara trött på mig själv. Eller nya djup kanske. Det är nu fyra veckor kvar till korrekturseminariet och min d-uppsats är fortfarande inget mer än en litteraturlista och en säck med tankar. Bra tankar förvisso, mycket, mycket bra tankar, men tyvärr flicksnärta, det räcker inte.

Problemet, ett av problemen i alla fall, är att jag blir blockerad av kravet på att skriva. Inte blockerad som i att jag inte kommer på vad jag ska skriva, utan som i att jag inte kan förmå mig själv att öppna det jävla word-dokumentet ens. Det är fascinerande att stå på lite avstånd och se vad för ursäkter min hjärna hittar på. För så fort jag bestämmer mig för att idag ska jag minsann skriva, så glider den tanken iväg som en glad gås i en vattenrutchbana.

Det är en undermedveten process. Det jag märker av den är snarast att jag efter en dag eller två kommer på att jag inte fick någonting skrivet denna gången heller. Har fått rådet att skriva i skolan istället och det är ett alldeles ypperligt råd, med undantag för att jag alltid glömmer bort det. Alla tankar på the d-word försvinner fort ur mitt huvud, och efterlämnar bara en knut i magen och en krypande ångest som tilltar i intensitet för varje dag som inlämningsdatumet närmar sig.

Till och med nu när jag sitter här och skriver är processen igång. Jag tänkte just att jag borde ta med mig laptopen till universitetet idag och skriva lite på förmiddagen, eftersom jag ändå inte har mycket att göra på jobbet. Eller, jo det har jag, men jag har luckor ibland. Se där, nu höll jag på att sväva in på ett annat ämne igen. Jag var så nära att börja skriva om jobbet istället... Shit vad det här är besvärligt. Hmm, jag spaltar upp det. Så här ser det ut:

• Tanke 2: Där är min vattenflaska.
• Tanke 3: Jag borde dricka lite, jag är nog törstig.
• Tanke 4: Ska gå ut i köket och fylla på den. Undrar om jag behöver diska.
• Tanke 5: Hmmm, tänkte jag någonting innan tanke 2?
• Tanke 6: Fan, det gjorde jag nog...
• Tanke 7: Har jag beställt fika till mötet imorgon. Nej, just ja, det ska jag göra idag.
• Tanke 8: Jo, men jag tänkte något innan allt det här...
• Tanke 9: Jag tänkte att jag skulle ta med laptopen till jobbet och skriva! Det var tanke 1!
  
• Tanke 10: Så fint väder det är idag

Men åh...

En annan favorit är alla ursäkter till varför det inte skulle gå bra att skriva just idag, just där jag tänkt mig. Och till ursäkternas ursäkt hör "Jag har inte nog med material för att börja skriva". Det finns så många sätt att bemöta den på att jag inte ens tänker dra alternative här. Det räcker med att säga att det är kanske den uslaste ursäkten någonsin, tätt följd av "Jag var full" och "God made med do it".

Eller nej vänta, det är nog delad förstaplats mellan "Jag har inte nog med material..." och "Jag behöver inte börja än, det är gott om tid kvar". Man kan inte vara stressad till apstadiet och fortfarande känna att man har gott om tid kvar. Ursäkten är inte bärande, men det skiter den högaktningsfullt i. Om man ska se det hela från den ljusa sidan så håller jag mina förträngningsmekanismer i topptrim. Om man ska se det från den rationella sidan så håller jag på att sumpa min examen.

Så idag, idag ska jag göra någonting, må det vara att skriva eller att samla källmaterial. Fråga mig imorgon om hur det gick...

Konventet

Jag tillbringade påskhelgen på Sveriges äldsta spelkonvent, som spelledare och medarrangör. Tre intensiva dagar av spelledande och improviserande har lämnat min hjärna fullkomligt mosad, men ganska nöjd. Tre intensiva dagar med umgänge med alla andra på konventet har lämnat mig obeskrivligt själatrött, och tämligen ledsen.

I ärlighetens namn ska erkännas att jag inte gjorde det enkelt för mig själv. Jag var nådigt trött redan när jag kom dit, på dåligt humör och utan särskilt mycket tålamod till övers för mina medmänniskor. Samtidigt hade man kunnat hoppas på att åtminstone de som känt mig länge borde ha kunnat visa respekt och kanske, kanske viss förståelse för detta. Istället blev hela konventet en pågående diskussion om varför jag inte ville kramas.

Men jag kan ta att förklara och förklara igen, att om jag är trött och på dåligt humör så är jag inte särskilt kramig. Vad jag har betydligt svårare för är när människor tar detta som en personlig förolämpning. Eller ännu värre; när de, stoiskt och med sårad min, förklarar att de minsann finns här för mig, om jag bara skulle låta dem göra något.

Förlåt mig, men jag vill inte att någon leker socialkontor med mig.

Samtidigt sitter jag här och känner mig som en dålig människa för att jag gör gamla vänner och bekanta besvikna. Särskilt en vet jag är tämligen besviken och grinig på mig nu. Planen var att jag skulle försöka komma ifrån konventet lite, vi skulle ta en fika, gå på stan, snacka skit. Jag kom inte ifrån. Jag hade för mycket att göra, och den lediga tid jag hade ägnade jag åt att sova, för att alls kunna fungera senare. Så i slutet på konventet när vi sågs igen fick jag ett tämligen kyligt mottagande och ett avspisande hej då. Och det sårade en del, men framför allt gjorde det att jag blev ännu mindre sugen på att återkomma nästa år.

Jag är trött på den här världen. Den irriterar mig med sina fåniga intriger bakom scenerna och allt ”vi är allra bästa bästisar fastän vi bara talas vid en gång per år”. Jag är trött på allt jävla kramande. Jag är trött på människors egocentricitet.

En fullkomligt random kille tog sig friheten att pussa mig på kinden för att jag var snäll nog att låta honom hämta sina saker i hans sovsal där jag för tillfället satt och spelledde. Snygg ursäkt kissen... Han tyckte säkert att han var otroligt charmig och djärv. Jag log lite, mumlade något och gick min väg. Jag vill inte förvandlas till personen som stryper random pojkar för deras hormoners skull. Och jag tycker hellre illa om andra än om mig själv, även om gudarna ska veta att jag är rätt less på mitt eget beteende med. Det hade varit enklare att uppskatta den här typen av sociala lekar. Jag tror faktiskt att jag gjorde det en gång. Skit samma. Jag gör det inte längre.

Det var kul att spelleda. Det var kreativt och jag har fått skratta mycket. Men det kostade mig för mycket i energi, och nu vet jag inte riktigt hur jag ska få tillbaka den. Jag känner mig urvriden, och ledsen för att jag inte lever upp till folks förväntningar. Ledsen för att folk inte kan spela efter mina regler med ibland. Istället blir det så att ju mer de pressar på, desto mer backar jag. Och jag vill inte vara den som sitter inlås hemma med datorn som enda sällskap. Inte alltid. Jag vill ut och leka ibland. Men just nu känns världen bara jobbig, jag vet inte hur jag ska hantera den, jag kan inte bli arg och det slutar med att jag sitter här och gråter istället. Gråter och känner mig fånig.

Jag har sagt till berörda personer att jag lägger ner spelledandet på obestämt tid, precis som jag la ner spelandet för ett tag sedan, och lajvandet innan dess. Det känns skittråkigt att avstå, men tills vidare ska jag försöka fylla min tid med en människa i taget, tills jag orkar med världen ordentligt igen.

Fan vad jag är trött på mig själv.

Så passande...

Anledningen till varför min chef missade mötet i tisdags, fick jag reda på idag, var för att han satt och förberedde en uppgift till kursen i kommunikation han skulle på. Så passande... Han berättade fascinerat idag om en kommunikationsmetod som var så populär nu och som gick ut på att man, utan att varken visa aggressivitet eller undergivenhet bara sa till människor vad man tyckte och tänkte. Och sen, dessutom, bad om deras feedback. Det kunde nog vara svårt, men han tyckte i alla fall att principen var väl värd att tänka på. Jag höll tyst.

Han pep iväg på semester direkt efter vårt morgonmöte, den jäkeln. Själv sitter jag på jobbet och försöker få ordning på allt som behöver ordnas innan helgen. Eller, jag försöker få ordning på saker, lessnar och skriver blogg istället. Snart nog infinner sig konventsstressen idag. Jag hoppas att jag hittar en dator att skriva poster på under helgen. Jag kommer behöva det.

Tillbaka med mer angst

Det har varit stiltje i postandet ett tag. Jag har haft för mycket att göra och alldeles för lite inspiration att skriva. Många saker har snurrat i huvudet, jag har till och med tänkt hela poster, men det har inte funnits tid, eller lust att få ner dem på pränt. Och nu när jag sitter här känns allting så långt borta. Men jag ska börja smått. Jag börjar med mina tankar om P.

Det har gått ca 50 dagar sedan uppbrottet. Jag håller räkningen, för det är så många köpoäng jag har hos den lokala allmännyttan. 50 dagar och inte en gång under de senaste 40 av dessa har han tagit initiativet till något relevant samtal. Det stör mig.

Jag hade behövt prata av mig med honom, för han stod mig mycket nära under lång tid. Han var en del av det liv jag till slut valde bort och jag har ouppklarade saker kvar där. Lösa endar vars tåtar hänger och dinglar nu. Det stör mig. Men jag är less på att ta initiativ till allt; jag gjorde det genom hela vår relation, gång efter annan. Det var jag som till slut gjorde slut, trots att det var hans känslor och hans engagemang som tröt. Jag tar besluten, jag ser till genomförandet. Jag letar lägenhet nu, och han blir kvar här. Skithög! Han kommer undan varje gång. Och jag låter honom göra det.

Det hade betytt så mycket om han kunde fråga mig hur jag hanterar världen nu, fråga och faktiskt vilja höra svaret. Jag hade velat att han frågade mig vad som gick snett, så att vi fick prata om det nu, när vi kanske har lite mer perspektiv. Men han frågar inte, och det sårar mig. Vad han än har för skäl så är det jag ser att han inte bryr sig.

Jag har smalnat av betänkligt under den här tiden, för köket är ett ingenmansland som jag inte gärna går in i och mat känns ändå i alla avseenden meningslös. Smaken är fadd, och lusten att äta försumbar.

T är avundsjuk och retas på skämt. Jag spelar glad över den fantastiska gåva som en viktnedgång ju rimligen är. Men det sårar mig återigen att människor så ser till det uppenbara, men inte till känslorna bakom. Särskilt om de två är motstridiga. Motstridiga signaler är alltid besvärliga. Best att inte bry sig om den del som är ledsen. För det är kul att vara slank igen, men jag hade föredragit att vara kurvig och inte må skit. Och nu när saker är som de är, är jag ändå förmögen till att vara glad och dyster samtidigt. Är det bara jag som fungerar så?

Det finns en till dimension i det här. Knacka ur en botten i tunnan och du hittar en annan. Fortsätter du knacka kan man aldrig riktigt veta hur djupt du kommer innan du måste blunda och sätta tillbaka en botten igen...

Det är så praktiskt att inte äta. Det ger så mycket kontroll. För på detta enkla sätt kan jag plötslig reglera vad som får mig att må dåligt. Jag kan välja att må dåligt för min egen hand. Det är bättre, mycket bättre än att må dåligt av skäl som man inte kan påverka. Och hungern lägger sig som ett behagligt lock på de flesta andra känslor. Man mår kasst, men inte så dåligt som man skulle kunna om man tänkte efter. Och när världen är bra, när solen lyser och jag har lyckats med något, känt att jag gjort ett bra jobb, kan jag äta och få känna mig mätt och belåten. Dubbel belöning. Det är så oerhört fånigt. Men det är så det fungerar just nu.

Jag låter bli att äta ibland, på pin kiv mot mig själv. Det ligger en viss tillfredsställelse i det, men egentligen inte så mycket som jag ibland tror. Det hela är mer en olat, ett martyrskap som jag inte gillar. En enkel och mycket, mycket temporär lösning. Huvudverkstablett mot hjärntumören. Jag ser det och jag förstår det. Så varför fortsätter jag så här? Det behöver få ett slut nu.

Mycket behöver få ett slut, och det här förhållandet inte minst. För även om vi knappt ses, knappt pratar med varandra kommer jag ändå inte känna att jag är färdig med allt här innan jag flyttat. Om ens då.

Det som gör mig särskilt ledsen mitt i allt det här är att jag trots allt har saker att vara glad över, att uppskatta och att leva i. Jag ser dem genom väggen på min glasbubbla och ibland sticker de in dunster av drömmar. Men det är bara dunster och snart nog är jag ensam här inne igen.

För bra för att vara sant

Så; om något ser ut att vara för bra för att vara sant så finns det generellt sätt två möjligheter:

1. Det är inte så bra
2. Det är inte sant

Cyniskt? Knappast...
Fick ett erbjudande om att hyra en lägenhet igår. Den såg jättebra ut, bra katt-läge, helt rätt storlek, mycket rimlig hyra. Jag blev naturligtvis eld och lågor – det är så svårt att låta bli att hoppas när Fröken 1 sveper iväg med en. Fast jag var lite skeptisk samtidigt; jag är alltid lite skeptisk. Det visade sig, ännu en gång, vara befogat.

Jag kollad upp lägenheten idag, och fick reda på att den ägs av allmännyttan här i stan. Allmännyttan tillämpar ett system med köpoäng för uthyrning av sina lägenheter, och för tillfället har jag ~50 poäng. För att få hyra någonting värt att kallas lägenhet behöver man ha minst 300 poäng. Summa summarum; mina chanser att hyra något genom allmännyttan är mikroskopiska, och enskilda hyresgäster har så klart ingen rätt att överlåta sitt hyreskontrakt på mig.

Och nu är jag så jävla arg! Arg och läss för att hon som vill överlåta lägenheten på mig inte sa något om att det var almännyttan som var den egentliga hyresvärden! Arg och läss för att hon gav sken av att allting var peachy och att det så klart inte var några problem för mig att hyra lägenheten.

Jag behöver inte detta... Jag vill bara hitta ett ställe att bo på, där jag kan gömma mig ett tag. Det är kostsamt att leta, för varje bit av snuvat hopp gör mig mer och mer ledsen och inåtvänd. Jag vill gömma mig någonstans där jag kan få känna att jag har ro att hantera allt det jag nu bara samlar på hög i garderoben. Och jag är lite rädd för att det snart kommer bli så mycket saker i den högen att den välter över mig nästa gång jag öppnar dörren för att stoppa in någonting nytt.