Bostadscirkus, del II

Mjaha. Alla som tror att jag lever på att göra livet svårt för mig själv, räck upp en hand...

Som jag tidigare skrev har jag efter mer än tre månader äntligen lyckats hitta en lägenhet. Den ligger i ett bra område och är billig, men tyvärr är den väldigt mörk, dåligt planerad och delvis tämligen sliten. För att inte ens tala om att hyresvärden är senil och född strax innan första världskriget. Nåväl. Jag har skrivit på kontraktet, och de flesta kloka människor hade nöjt sig med detta. Icke jag. Imorgon ska jag gå och titta på en annan lägenhet nämligen.

Denna andra lägenhet ligger även den här i krokarna, men i ett avsevärt mycket mysigare hus. Den är inte bara större; den är även efter vad jag har förstått välsignad med fönster och enligt hörsägen ljus och luftig. Att ha katt där är inget problem, och hyresvärdarna ska vara helrara. Den låter perfekt. Naturligtvis kostar den avsevärt mycket mer än den jag har skrivit på kontrakt för, men ändå inte mer än vad jag klarar av att betala, även om det blir lite på håret. Och jag verkar ligga bra till att få hyra den, om jag vill.

*Suckar*. Jag gör det verkligen inte lätt för mig själv. Jag hade ju kunnat nöja mig med det jag har, men det ligger som inte för mig. Jag vill alltid ha mer, vill alltid ha bättre. Ponera nu att jag skulle få hyra lägenhet nr 2. Då sitter jag där med två lägenheter, båda med inflyttning i juli. Förvisso borde det inte vara omöjligt att hyra ut den billiga vindskupan. Jag lägger i vart fall allt mitt hopp till att det kommer gå, för tre månaders dubbelhyra är uteslutet.

Det kommer kännas jävligt dumt att säga till hyresvärden att jag ska säga upp kontraktet innan jag ens flyttat in där. Men det är fan ett senare problem. Det får lösa sig, skulle det hela visa sig vara aktuellt. Just nu finns inte det problemet än. Just nu finns bara en lägenhet, och en väldigt korkad flicka som vägrar att låta sig nöjas.

Uppsatsskrivande. Eller inte...

Vet du hur lätt det är att skriva utan att vara inspirerad, eller ens motiverad? Mm, jag antar att de flesta av er mycket väl vet det. Det suger sälar genom krympslang. Så istället för att skriva sitter jag och stickar (jupp, hur bisarrt det än kan låta så gillar jag att sticka) eller letar efter soffor på Blocket. Vilken dag som helst nu kommer jag uppnå gudomliga nivåer av improduktivitet och få horder med dyrkare. Jag är inte helt säker på om detta är en bra sak.

Jag håller dessutom på att ladda ner första säsongen av Lost, därför att någon har bedrivit en (tydligen lyckad) kampanj därför. Och nu när sista avsnittet av House har sänts för denna säsong, så behövde jag någonting annat att slötitta på när min hjärna vill göra den mentala ekvivalensen av att tugga tuggummi.

Gårdagens uppsatsseminarium lämnade mig med blandade känslor. Till att börja med hade jag oturen att få opponera på två uppsatser som var så dåliga att det saknar mänskligt motstycke. Nåja, kanske inte så illa som det fasansfulla verk om Pactum Turpe jag tvingades ta i till c-uppsatsen, men ändå.

Den ena av uppsatserna var helt enkelt inte tillräckligt färdigställd. Den saknade syfte, metod, analys och annat sådant som man kanske kan förvänta sig ska finnas i ett arbete. Så där var opponeringen klurig för det fanns som inget att opponera på. Den andra uppsatsen var en gedigen lunta av referat från slumpvis utvald doktrin på det skatterättsliga området. Jag har bara bra saker att säga om den massiva mängd grundmaterial som författaren hade samlat ihop. Men jag hade lika gärna kunnat läsa en telefonkatalog, som även den består av en gedigen samling fakta. Den nämnda uppsatsen saknade helt egna reflektioner, eller ens återgivna slutsatser av den fakta som presenterades. Dear god in heaven...

Till saken hör att denna random samling av information fick ta emot mindre kritik än min uppsats. Förvisso erkänner jag villigt att det jag skrivit är så förvirrat att det är läskigt. Men samtidigt finns det en hel del bra stuff bakom den där förvirringen och sett i sin helhet tycker även jag att det jag presterat hittills är milsvida bättre än de andra uppsatser som presenterades igår.

Min handledare verkar helt enkelt ställa högre krav på mig än på de andra. Det här är en blandad plåga. Dels så tror jag att han kräver mer av mig för att han är väldigt intresserad av mitt ämne, och vill förmå mig till att göra något riktigt bra av det. Och dels så tror jag att det generellt ställs högre krav på uppsatser som inte är traditionellt rättsutredande.

Det sistnämnda kan jag väl leva med, o det förstnämnda kan nog ses som lite smickrande i ett visst ljus men jag är så himla trött på den här uppsatsen nu och vill bara få det hela överstökat. Men sen så finns ju den där möjligheten att min uppsats är tämligen usel, och att all den där kritiken är ämnad att få upp mig på ett G i vart fall. Så jag ska försöka ändra i den i den mån jag hinner och kan förmå mig själv till. Men åååh, vad det tar emot.

Dessutom har jag hamnat i lite av en konflikt med min kontaktperson på universitetets dataavdelning gällande projektet som jag leder. Vi verkar tydligen ha gått om varandra i information och detta uppdagades först idag, när det är två dagar kvar tills konsulten ska överlämna sin del till oss. Inte bra! Jag kommer att få ägna mig åt lite handpåläggning imorgon, och se om jag kan få datakillarna att möta mig i det här så att jag kan få iväg infon till konsulten så att han i sin tur kan bli klar som tänkt.

Hatar sista-minuten-fixar. Till största del är det här att skylla på min chef, som återigen inte har gjort sitt jobb och ingått de avtal som bara han kan ingå. Men samtidigt så har jag inte varit på honom om det, och inte heller varit tillräckligt vaken och aktiv för att snappa upp att allt inte var som det skulle.

Nåväl. Det blir morgondagens problem. Nu ska jag bygga mig en kanna te och sätta mig och stirra håglöst på uppsatsen igen. Och kanske titta på lite Lost...

Bostadscirkus

Det är dags för korrekturseminarium idag och jag är uppe tidigt för att hinna med att arbeta lite innan jag ska iväg. Igår satt jag uppe till sent och gick och la mig först när jag insåg att jag skrivit över ett opponents-PM som jag författat till uppsats 1, med min opposition på uppsats 2. Det är så skönt att ha hjärnan med sig.

Hade jag bara haft hela dagen på mig hade det varit tämligen lugnt att hinna både med uppsatserna och att svara på konsultens frågor. Som det var nu inledde jag dagen med att tokstäda så att jag kunde fota den jämrans lägenheten och lägga ut en annons. Med tanke på vi inte städat ordentligt här sedan det tog slut mellan oss, samt att P hade haft besök under helgen och producerat ett helt kök med disk så tog detta lite tid.

Så där stod jag och diskade undan hans två vinglas och plockade bort hårspännen som fan inte var mina ur min säng (undrar vad han hade tyckt om jag tagit foton på när jag hade sex, med hans kamera...) och blev bara mer och mer arg på att jag gjorde detta. För mitt huvudsakliga skäl var ändå hans tjat. Jag städade för att kunna fota och lägga ut annonsen, precis som han sa. Jag städade undan hans skit, för att kunna göra som han sa. Och jag avskydde mig själv för det.

Nog ligger det i mitt intresse att få lägenheten uthyrd i relation till min utflytt, precis som han har hävdat. Men till skillnad från P har jag (normalt) en prioriteringsordning där de mest akuta sakerna hamnar överst, oavsett hur länge de har varit närvarande i mitt liv. Att skriva opponents-PM till idag kändes mycket mer akut än att lägga ut lägenhetsannonsen.

Men det blev fotat, annonsen blev utlagd och tio minuter efter att den publicerades på Blocket började jag bli avbruten i mitt uppsatsläsande av folk som ville komma och titta på den. Fyra timmar efter det hade jag redan tre personer i kö som gärna ville hyra den, helst nu med detsamma. Så jag fick inte så mycket jobbat då heller; istället var det på med stora leendet och visa runt folk, sälja in dem på mitt hem. Och så iväg för att skriva på det nya kontraktet. Det var bra att det blev gjort, att alltihopa blev gjort, men det förde med sig att jag fick gå upp i ottan idag för att hinna klart med det jag främst hade behövt göra.

P var så klart inte närvarande. Han hade hunnit försvinna iväg till Göteborg där han jobbar i veckan. Han var dock hemma en sväng innan han for, och bad om ursäkt för sitt beteende efter att jag skickat iväg ett mail med mina åsikter och mina reaktioner på hans uppförande. Och det är alltid något, antar jag. Men han kan känna sig hur ångerfull som helst; det kommer inte påverka honom i längden. P och min framlidne far har en del gemensamt på den punkten; båda två är (var) ena jävla skithögar, i all välmening.

Mitt ex och jag

P och jag har en spännande relation till varandra numera. Den kan sammanfattas i att vi har kvar alla dåliga saker från när vi var ihop, men har frånsagt oss alla de bra. Hans stora grej är att behandla mig som om jag vore ett ansvarslöst barn, i behov av en fast hand och ett vakande öga. Och ja, det här är alltså samma kille som inte kan hitta sina egna kalsonger hemma, utan att först fråga mig.

Jag var bortrest i helgen. Jag har tagit det lugnt, gjort vad jag velat och haft det helt underbart på många sätt. Mitt i det här ringer P. Minns inte vad hans huvudskäl för samtalet var, men han hann i vart fall få med lite välmenta förebråelser för att jag inte fått tag på min nya hyresvärd ännu. Det är som att lyssna på sin tandläkare som vänligt förmanar om att man måste borsta tänderna annars får man hål, lilla vän.

JAG VET!

Och idag hann jag precis kliva in genom dörren innan det satte igång igen. Jag borde fota den här lägenheten för att öka chanserna att få den uthyrd snart. Jo, jag vet... Jag borde verkligen göra det nu, med detsamma. Detta har han tjatat om i snart en vecka nu. Och jag vet att jag borde fota den. Men jag vet också att för att jag ska kunna fota så behöver jag först storstäda. Och jag känner inte för att städa ikväll. Jag känner för att sitta vid datorn och ta det lugnt och inte göra någonting vettigt, för nästa vecka kommer vara ett stressigt helvete. Jag behöver dessa luckor i världen där jag får krypa ihop och ta igen mig. Där jag kan njuta lite, och inte tänka på allt som måste göras.

Men P, kära, välvilliga P är en mästare på att rycka tillbaka mig till världen med sina åsikter om att jag borde skriva uppsats, jag borde lägga ut annonsen, jag borde gå till läkaren.

OCH JAG VET!!

Jag vet att jag borde, jag behöver alls inte få dessa monologer levererade. Jag vet precis vad jag borde göra och det äter på mig varje dag. Jag är inte en imbecill. Jag inser allt detta. Jag gör undan saker i den takt jag hinner och kan. Jag gör det så mycket att jag nästan tappar mig själv, så mycket att jag nästan skurit bort allt som är roligt i mitt liv för att jag inte orkar med det.

Det finns så mycket jag saknar. Alla vilda diskussioner jag brukade ha med människor exempelvis. Den intellektuella stimulansen är nästan helt borta nu, dels för att jag inte har tid att träffa mina vänner lika ofta och dels för att när jag tar mig tid att komma iväg och ge någon min odelade uppmärksamhet är jag så trött att hjärna stänger ner allt utöver de allra viktigaste funktionerna.

När jag är ledig, när jag så att säga inte behöver tänka för att överleva, så känner jag mig så oerhört ointelligent. Det är som om jag behöver ladda upp batterierna innan jag kan sätta igång och fungera igen, men jag hinner inte få dem fulladdade innan det är dags att återgå till allt det som kräver saker av mig igen. Jag har aldrig batterier nog för att fungera om jag inte verkligen måste. Det stör mig. Jag avskyr att känna mig dum.

Det blir väl bättre snart, antar jag. Snart har jag flyttat och snart har jag blivit av med uppsatsen, i vart fall för denna gång. Men det hjälper mig inte nu. Nu skulle jag behöva att människan som jag bott med i två år har vett nog att låta mig vara glad när jag kommer hem.

Cream-cheese error

Min hjärna har omvandlats till mjukost. Jag skopade nyss upp den i en burk och la in den i kylskåpet för vidare förvaring. Jag har också precis skickat in min uppsats för läsning och offentlig utskämning, s.k korrekturseminarium. Nu följer fyra lugna dagar där jag inte behöver göra ett dyft, och sedan en oändligt häktisk måndag när jag inser att jag har tre uppsatser att korrekturläsa och opponera på. Men det blir då det.

Nu ska jag ta det lugnt. Jag ska stirra på en ospecifik vit yta. Möjligen ska jag drägla lite stillsamt samtidigt. Sen ska jag fly och gömma mig och ha det bra hela helgen. Jag ska helt definitivt inte tänka på hur jävla usel (Usel! Usel!) min prestation i samband med detta uppsatsskrivande har varit. Det blir tid nog att skämmas, att rannsaka sig själv och att göra bot och bättring efter seminariet. Inte för att jag kommer utnyttja den tiden effektivt, but hey. Har väl ändå gett upp att få någonting annat än godkänt på den här uppsatsen.

Men en sak har jag lärt mig på den här övningen i vart fall, och det är att helt oavsett hur otroligt intresserad jag är av juridisk metod så ska jag lägga alla mina eventuella forskningsplaner i en stor säck tillsammans med en klump bly stor som en gödgris, och dumpa alltsammans i den djupaste av vattentäkter. Och sen cementera över alltsammans.

Fyllerpost

Hur klokt är det egentligen att skriva saker på fyllan? Troligen inte särskilt. Men jag är inte så full som jag hade velat vara, inte alls så full som jag hade behövt bli för att ingenting skulle spela någon roll längre. Och jag är hemma tidigare än jag hade velat, för alla andra var trötta och bestämde sig för att gå hem och sova. Vi ska förvisso iväg till festivalområdet imorgon igen, men ändå. Jag hade kunnat hålla igång lite till. Jag hade gärna däckat någonstans. Som det var nu fick jag cykla hem i godan ro. Menmen. Fram till hemgången får nog kvällen ändå anses vara lyckad. Det var skittrevligt att grilla och förfesta med folk. Det var minst lika kul att hänga på festivalområdet, dricka studentbillig cider, lyssna på jazz och dansa charleston med okända pojkar. Det var kul att skutta omkring, vara fånig och kaotisk och ansvarslös. Och det var inte minst roligt med all uppmärksamhet.

Godishalsband visade sig vara kvällens mest lyckade investering; tack vare det bekantade sig runt fyra pojkar och två flickor med min hals. Ingen dålig bodycount. Ingen intressant nog att faktiskt strula med, men det var trevligt att få mjuka kyssar i nacken och på halsen då och då. Så det blir nog till att skaffa godishalsband till imorgon också. Det är en bekväm isbrytare om inte annat ;)

Imorgon ska jag även mobba Å för att hon inte vågade kyssa mig. Mycket snack från den flickan och inte tillräckligt mycket huvudlös fylla tycker jag. Har hört mycket om hennes fyllereskapader, men inte lyckats bevittna någon av dem själv. Kanske kan jag se till att få i henne lite mer alkohol imorgon. Morgondagens plan nummer två är att ducka tvillingarna (inte lajvtvillingarna utan helt andra tvillingar), som mer än någon annan knaprade in på mitt halsband och min hals. Lite underhållande är det att jag dissade den ena av dem redan för två år sedan, på samma festival. Och nu försökte alltså han och hans bror... Folk är underliga. Men det är kul med uppmärksamheten och det är naturligtvis kul att retas med pojkarna, och att till slut neka dem. Ja, jag är ond. Det är en del av min charm.

Skumt sömnig

Det här är rätt speciellt även för min standard; jag har precis gått upp. Igår kväll gick jag och la mig någon gång innan midnatt. Jag hade inte druckit. Jag hade inte gjort någonting särskilt alls, vad jag kan komma ihåg. Och så idag gick det bara inte att komma upp. Jag har vaknat fler gånger under dagen, till och med varit vaken i kanske 2 timmar i sträck som mest, men hur jag än försökte gick det inte att inte somna om.

Det var som om hjärnan helt och hållet stängde av rösten som sa ”du måste jobba” och istället ställde in ”jag ska bara sova lite till” på repeat. Helt bisarrt faktiskt. Nu när jag är någorlunda vaken kan jag titta tillbaka på de få vakna stunder jag har haft idag och inse att de nog inte var så vakna som jag inbillade mig. Hade någon ropat att det brann hade jag antagligen tagit min filt och gått och lagt mig på gräsmattan istället...

Kan väl inte påstå att jag är så särskilt vaken nu heller egentligen, för jag kan knappt fokusera blicken och jag hör fortfarande den där honungslena rösten som talar om för mig att jag nog skulle kunna fortsätta sova. Men jag är i vart fall tillräckligt vaken för att inse att det kanske inte vore så klokt. Min hjärna känns som om den har utsatts för det polska köket (”koka det tills det är dött”) och jag tror inte detta skulle bli bättre om jag föll för fräselsen nu.

Så nu ska jag tvinga mig själv att gå ut i köket och göra mig en kopp kaffe. Var i och för sig ute i köket alldeles nyss, men då glömde jag vad det var jag skulle ha. Så himla skumt... Nåja. Kaffe, macka och ett avsnitt av Bones. Och sen blir det nog WoW, för det finns inte en chans i helvetet att jag är klar nog i huvudet för att skriva uppsats nu. Ligger en vecka efter schemat med den. Men stress ska vara bra för fantasin har jag hört.

Val

Jag har just skrivit, och sedermera raderat, en lång och självömkande post om de val jag gjort i mitt liv. Den handlade om pojkar som vart dåliga för mig, om alkoholkonsumtion och om hur jävla synd det är om mig i allmänhet. Det är för lätt att fastna i ömklighetens träsk, och det var inte det jag ville skriva om. Vad jag ville skriva om var hur jag alltid fattat mina egna val, på mina egna grunder. Hur det har gjort mig till den jag är, med allt det bra, och allt det dåliga. Och så ville jag skriva om att jag har bestämt mig för att ta in lite mer kaos i mitt liv.

P har köpt en bostadsrätt, han ska skriva på kontraktet på måndag. Och jag har inte råd att bo kvar har, har försökt att hitta någonstans att bo i nästan tre månader nu med väldigt nedslående resultat. Jag vet inte varför det är så svårt för mig att hitta någonstans att bo nu. Jag har flyttat runt hela mitt liv, har bott på fyra olika adresser på sex år, bara här i stan. Det har alltid gått att hitta lägenhet förut. Dessa historiska fakta är dessvärre inte till mycket hjälp nu.

När P sa att han köpt sin bostadsrätt tänkte jag att jag i vart fall skulle bo kvar här tills jag hittade något bättre, billigare ställe. Men det är inte en ekonomiskt fungerande lösning. Istället ska jag säga upp lägenheten nu. Jag ska fortsätta bo här under uppsägningstiden, så länge som jag kan fortsätta dela hyran med P. Och sen får vi se vart jag hamnar. Jag har också slagit fast mina förut lite dimmiga tankar om hur jag kan tänka mig att bo. Jag ska inte flytta in i ett hål i väggen, jag ska inte hyra någonting i 2:a hand. Jag ska inte behöva pendla. När jag flyttar in någonstans så ska det kännas rätt, annars skiter jag i det.

Just nu känns det lite som att kasta sig ut utan skyddsnät; jag har alls inga garantier för att jag hittar någonstans att bo tills det är dags att flytta. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra om jag inte gör det. Kanske stuvar jag in alla mina saker i ett förråd någonstans och hyr in mig i ett möblerat rum tills vidare. Det skulle innebära att jag fick lämna ifrån mig den återstående kissen till P under tiden, och bara tanken på att göra det gör ont i hjärtat. Men jag vet att jag löser det på något sätt. Jag har överlevt kaos förut; den får mig att agera. Och allt är bättre än denna tunga, gråa melankoli som ligger över mig som en blöt filt.

Jag undra om detta är ett klokt val. Men det kanske spelar mindre roll. Det viktiga är att det är ett val, aktivt och medvetet. Det viktiga är att jag är på väg någonstans igen, och det spelar mindre roll vart.

Även små saker spelar roll

Imorse visade en arbetskamrat mig en tidningsartikel om projektet jag driver. Tydligen hade min chef och någon valfri brutta pratat med pressen. Det var en kort artikel, fullkomligt späckad med sakfel. Nog för att usla lokaltidningar är bra på att missuppfatta och omtolka, men jag tror att min underbara chef inte var så fantastisk på att förmedla information han heller. Intressant nog nämndes jag inte med ett ord någonstans. Inte heller fick jag reda på av sagda chef att han hade blivit intervjuad av tidningen.

Det här sker tre dagar efter att jag fått ett utbrott på honom och i inte helt milda ordalag talat om för honom vad jag tycker om att bli nedprioriterad och förbisedd, att aldrig få mina utlovade resurser och att få slita arslet av mig framför usla datorer, sittandes i kontor som jag lyckats fixa för att jag känner folk.

Han höll med om att det var dåligt att universitetet inte tog bättre hand om sina amanuenser, att det var synd, att han skulle se vad han kunde göra. Och det han gjorde var uppenbarligen att gå och snacka skit i tidningen och undlåta att ge mig någon credit alls för det jobb jag gör.

Det här projektet flyter tack vare mig, det blir jävligt bra tack vare mig. Det vore kul om någon ville uppmärksamma det. Jag är så jäkla trött på att bli behandlad som den lilla flickan som har ritat en teckning som är ovanligt fin för hennes ålder. Alla säger ”Oooh” och ”Oj, så fint!” och går sen iväg för att göra vuxna saker. Men när min chef pratar om det här projektet, när universitetets rektor pratar om det, så är det i termer av en utveckling som är berömvärd och unik. Fast jag orkar knappt bli arg längre, det är fan ingen ide. Människor är idioter.

Mening

Jag vill inte, men kan inte låta bli att tänka i termer av att saker är meningslösa. Som om det fanns en motsats, som om de hade kunnat vara meningsfulla. Det finns ingen mening, jag tror inte på den, men ändå samlas min ilska i det ordet. Jag kan inte förklara vad jag menar riktigt. Du kanske förstår, kanske inte.

Pixel blev överkörd på en 30-väg, av en ambulans på väg upp till ett hus. Min svarta kisse var stor och stark, men bilar är större. Han dog direkt, och ambulansföraren tog hand om honom, tog sig tid att ringa oss och säga vad som hänt, var han fanns. Jag och P var och hämtade honom där han låg vid vägkanten. Han var ganska trasig, min älskade, vackra, svarta kisse, men hans päls var lika mjuk som vanligt. Jag klappade lite på honom innan P lyfte över honom till lådan vi hade med oss. Vi ska kremera honom imorgon, när djursjukhuset öppnar. Först tänkte vi begrava honom, men kremering är ett mer praktiskt alternativ. Pragmatism är min starka sida.

Varför händer det här? Vilken meningslös fråga. Ja, här är ordet meningslös äntligen tillämpbart – men först när jag applicerar mänskligt tänkande på världen. Men det är mitt applicerande som är meningslös, inte skeendena i sig. De bara är.

Det här hände för att det hände. Det hände för att han var ute. Men Hastur dog inne, i mitt kök, för knappt ett och ett halvt år sedan. Att hålla kräken inne hjälper dem inte nödvändigtvis att överleva.

Pixel hade allt man behöver som katt här. Han hade skog och trädgårdar och en å att jaga grodor i. Han var en bortskämd katt. Det var värt risken att ge honom det. Jag kommer att fortsätta låta Tilde springa ute som hon vill. Det här var ett beslut jag tog för länge sedan – att begränsa mitt liv med allt vad det innebär att ha djur, att bo där kissarna har bra förutsättningar till att få vara ute, och att inte låta min rädsla för vad som trots allt kan hände dem begränsa deras liv. Jag vet att folk har ifrågasatt det beslutet förut, och de kommer att fortsätta ifrågasätta det nu. They can go fuck themselves.

Det här är i vart fall tillräckligt stort för att jag ska slippa gråta. Äntligen, äntligen inser min trasiga själ att det vore meningslöst. Jag är skitledsen, jag är arg, arg på världen och jag är ännu mer trasig än jag var förut. Och jag får vara det ifred, utan att förstöra allt med gråt. Det är jag tacksam för. Jag får sörja i fred.

Jag vet att de här kommer att göra mig rädd, ännu mer rädd för att de som står mig nära ska dö. Det har varit en rädsla jag inte kunnat skaka av mig sen min pappa dog när jag var 17, och den har inte blivit mindre av att dessa djur jag älskat, som jag investerat så mycket känslor i, har dött ifrån mig. Det kommer att innebära att min fantasi får fritt spelrum med allt som kan tänkas ha hänt om jag inte hör från folk när jag vill.

Jag ber verkligen, verkligen om ursäkt för detta. Jag kommer att vara skiträdd en period för att otäcka saker ska hända med er. Det kommer gå över. Stå ut, snälla. Jag försöker att inte låta den rädslan ta över, men samtidigt har jag lärt mig att se på världen som den ser ut, inte som jag vill att den ska se ut. Och i den verkliga världen blir jag nojig efter att någon som stått mig nära, må det vara djur eller människor, har dött. Det är så här det är men det går över. Jag sörjer. Världen går vidare.

Inte mycket kvar nu

Pixel är död. Jag ska gå och begrava honom nu.

Politiska utspel

Innan jag ens går in på dagens ämne vill jag först komma med en friskrivning. Den här posten handlar inte (så mycket...) om mina personliga, politiska sympatier. Vad jag som individ röstar på spelar mycket liten roll i sammanhanget. För helt oavsett min politiska färg blir jag så himla läss på att politik verkar vara synonymt med retorik.

Den politiska debatten har, allt sedan jag började följa den i vart fall, färgats mer och mer av stora ord, domedagsbilder och överhängande hot om vad som händer om De Andra får råda. SVD’s artikel Den stora omfördelningsbluffen belyser ett litet hörn av den här frågan och sätter i mångt och mycket fingret precis på det jag har retat mig på hos oppositionsregeringen. Jag borde inte läsa den typen av artiklar, för det slutar bara med att jag sitter och är ytterligt förbannad, precis som nu.

För kanske är det så att Sverige kommer gå under efter fyra år med en blå koalitionsregering. Kanske är det i vart fall rimligt att anta att svensken kommer få det sämre. Men då kan väl för i helvete politiker hålla sig till att visa på de fakta som pekar åt det hållet, istället för att slänga ur sig floskler om hur skattepolitiken över en natt förändras till plattskattspolitik, från att ha varit så jävla underbar. Goddamnit! Det är så himla lågt att använda den typen av argument, av inga andra skäl än att de eldar upp en missnöjd befolkning. Politik ska inte handla om den typen av utspel! Politik ska handla om vad som är sant, rimligt, faktiskt.

Om jag nu, trots allt, ska blanda mina egna politiska åsikter i det hela så tycker jag att en regering i så liten mån som möjligt ska blanda sig i människors liv. Jag tycker att människor ska vara fria att fatta sina egna beslut. Naturligtvis är det hela en rosafluffig utopi; människor har sällan nog med information, eller för den delen nog med resurser för att fatta kloka beslut om sig själva. Men ingenting blir bättre av att vi blir så uppenbart ljugna för. Politik är viktigt; jag kan inte förstå hur människorna som har det som sitt levebröd och sitt kall smutsar ner det med fula små trick, med plattityder och tom retorik.

Kanske känns det bättre där man står på sitt stormöte, omgiven av väljare och sympatisörer, om man vet att man fått med sig dessa människor genom det man sagt. Kanske ger det en känsla av achievement, och av betydelsefullhet. En känsla av att man är på väg någonstans med stormsteg. Men jag vill inte vara politikernas snuttefilt och självbekräftelsespegel. Jag vill veta sanningen, i alla dess aspekter. Så sluta ljuga.

Poly

Det är väldigt befriande att läsa saker som DN’s artikel om polyamori, för den bekräftelse för mina egna känslor och funderingar som det ger. Jag är fast övertygad om att människor behöver spegla sig i mänskliga beteenden för att kunna både behålla och utveckla sin identitet. Samtidigt är det trösterikt att läsa om någon som en polyamorös relation fungerar för, att allt det där med osäkerhet och svartsjuka och behov av bekräftelse faktiskt går att lösa.

Jag funderar ibland på om polyamori (eller relationsanarki som ibland används synonymt, men egentligen inte betyder samma sak) kommer att vara lika accepterat som homo- och bisexualitet om några generationer. Eller är det en fluga, lite som ”fri kärlek” var på 60- och 70-talet? En kuriositet som kommer glömmas bort?

Jag hoppas verkligen inte det. Polyamori är den första relationsform som lyckades tillgodose mitt behov av bekräftelse, uppmärksamhet och kärlek. Och det inte i första hand genom mängden relationer, utan att den eller de relationer jag har haft har varit så pass ärliga och kommunikativa. Det måste de vara, annars skulle ingenting fungera. I en monogam relation är det lätt att ta sin andra part för given, men i en polyamorös relation, ens en som för tillfället är singulär, är det mycket svårare att hamna i den fällan. Min erfarenhet av det hela är att människor anstränger sig mycket mer och faktiskt jobbar på sina förhållanden då och då.

I ärlighetens namn ska väl sägas att saker kan och har gått åt helvete ändå, polyamori eller ej. De har gått åt helvete när någon (eller kanske båda...) slutat lyssna, slutat visa förståelse, slutat ge bekräftelse. Ingen relationsform är idiotsäker. Men polyamori har i vart fall en inbyggd checklista för saker man bör tänka på för att inte såra människor gruvligt. Och det ger mig utrymme, utrymme för äventyr och för drömmar och för att vara en egen människa, även mitt i ett förhållande. ”Jag vill varken tvinga någon att stänga dörren till resten av världen eller tvingas till det själv” som Johanna i artikeln uttrycker det.

Tråkigt nog verkar den här synen på förhållanden provocera människor otroligt mycket. Aldrig har jag sett människor så monogama (samma människor som hoppat mellan förhållanden, som varit otrogna utan att blinka...) som när jag, genom min alldeles personliga åsikt om vad jag vill ha ut av mitt liv, stött mig med deras uppfattning om vad som är Rätt och Fel. Fast det är ändå bättre att folk öppet tar en diskussion, än när de liksom låtsas att det är klart att det är ok för mig att känna så, fastän man ser på dem hur mycket de misstycker. Precis som vissa äldre människor, när homosexualitet kommer på tal. Klart de aldrig skulle tala illa om det, meeeen...

Oh well, enough ranting allready. Vad jag ville egentligen var att posta länken till den där artikeln. Se det som den här månandens spridning av evangeliet från min sida ;)

P.S Och så en annan artikel ur samma serie, om en förvånansvärt klok och insiktsfull man. Kan man bygga sig en sådan i provrör, tro? D.S

P.S 2 För er som undrar mer om poly, finns här Poly explaned D.S

Uppsatsmanuset är inlämnat!

Idag lämnade jag in mitt första uppsatsmanus. Och om jag hade producerat ens hälften så mycket som jag har stressat och angstat hade jag i vart fall haft en gedigen grund. Nu var så inte fallet. Fast just nu spelar det mindre roll; jag är bara så otroligt lättad över att ha kommit förbi detta första steg.

På måndag har jag avstämningsmöte med min handledare och därefter följer ca 20 dagar av ny angst och ny stress med att göra det sorgliga ting jag lämnade in idag till en gedigen vetenskaplig avhandling. För jag kan som inte nöja mig med att skriva någonting halvdant som just så pass tar mig över gränsen för godkänt. Jag vill producera någonting av vetenskaplig vikt, någonting värdefullt, läsvärt och inte minst språkligt vackert. Prestationskrav? Jag?

Jag tänkte lägga upp en länk till uppsatsen här så att den som önskar ska kunna läsa den och kommentera om de så vill. Tanken är att sagda länk ska komma upp under helgen men jag orkar inte offentliggöra det där manuset riktigt ännu. Jag vill få en paus från det innan jag läger upp det. Det är svårt att svara på varför, men det känns så. Just nu vill jag inte ens se filen.

Jag pendlar dock mellan hopp och förtvivlan (min kanske vanligaste sinnesstämningskombination) inför måndagens möte. Å ena sidan kom jag på, strax efter att jag lämnat in manuset, att det inte alls behövde vara så färdigt som jag hade fått för mig till detta första avstämningsmöte. Så den uppsats jag har skrivit är klart mycket mer välstrukturerad än vad som krävs. Å andra sidan är analysen så grund att inte ens en plattmask skulle kunna drunkna i den.

Därför hoppas jag att min handledare kan ge mig lite vägledning i frågan, för jag tror fortfarande på ämnet, brinner för det och vill gärna utveckla det. Tyvärr har min hjärna passligt nog tagit semester just när analysen skulle till. Och sen så försvann ju filen som bekant, så den analys som jag lyckades återskapa lämnar milt sagt en del övrigt att önska.

De senaste dagarna är det alltså Fröken 2 som har gått på högvarv. Hon har tvingat mig att skriva fastän motivationen varit bibliskt låg, och hon har tvingat mig att sluta när jag hållit på att somna framför skärmen. Kanske är det därför föga förvånande att jag, nu när jag tillåtit mig själv att slappna av i fler timmar, hör Fröken 1’s ynkande i bakhuvudet. Hon blev inlåst i garderoben när Fröken 2 for fram, så att hon inte skulle höras och därigenom inte ha möjlighet att ställa till med någonting.

Hur som helst; nu hörs hon. Inte särskilt mkt, minde you, bara som en viskning i bakhuvudet, som enstaka bilder som dyker upp på näthinnan. Hon talar om att lägga huvudet i någons knä, att bli klappad på, att få sig te serverat. Hon viskar om det där solskenet man kan hitta i vissas ögon, om man ler mot dem, när de ler tillbaka. Som tur var hörs hon inte särskilt väl, för jag har varken tid eller möjlighet att ge utlopp för hennes önskemål.

Men när jag ligger nerburrad under mitt duntäcke, sådär precis innan jag ska somna, tar jag mig ändå friheten att drömma lite och minnas lite. Och att sakna den där varma känslan och pojken som fortfarande ger mig den. För att inte ens tala om sexet... Nämnde jag att sexet är jävligt bra? Men det finns inte tid, inte tid och inte heller ork så där fullt ut. Det är väldigt synd. Oh well. Kaos och hopp.

Skitliv

Igår satt jag uppe till sent och skrev på min magisteruppsats. Den ska vara inlämnad imorgon vid lunch, så det är ganska mycket kris med att få första manuset klart. Jag satt och skrev analysen hela dagen och framemot midnatt började jag tycka att jag fick till rätt bra saker ändå. Till slut fick jag i alla fall lägga ner skrivandet och gå och sova. Hjärnan var för mosig och jag hade svårt att fokusera.

När jag slog på datorn i morse var filen borta.

Jag har setat i två timmar nu och försökt hitta åtminstone något fragment av min analys. Men allt, allt är borta. Jag har letat noga, tro mig. Shit, vad jag har letat. Inget av det jag gjorde under hela dagen igår är kvar, och jag vet inte varför.

Jag har så klart kvar äldre versioner, men det är många timmars arbete som har gått förlorade likväl. Jag har ingen aning om vad som hänt med filen, har inte lidit av någon hårddsikkrash, inget annat verkar saknas. Bara just det jag behöver, akut, idag.

Det hela är på något sätt karakteristiskt för mitt liv. Jag är så jävla trött på det.