Flyttstädning, del 2

Nästan klar med mina saker nu. Folk kommer om en timme och hjälper till att bära. Ute spöregnar det, och jag dristas till att tänka "såklart" om det hela. I vilket fall så suger det. Jag har ett öppet släp till min förfogan, och flyttkartonger är inte vattentäta.

P's nya tjej är här idag med och någonstans nu börjar mitt tålamod tryta. Hon är fortfarande trevlig och så, men Fröken 1 börjar ta över och känna att för fan, kan jag inte vara utan henne idag när saker är stressiga och besvärliga ändå? Men det är inte nog vad jag känner, för flickan behövs här. Hennes hjälp behövs, och P behöver henne. Så jag håller käften och låter det vara.

Det som känns träligast nu är att allt det här inte kommer vara över i och med flytten. Det finns fortfarande massor med småsaker som måste redas ut, prylar som kommer hamna fel och ska återgäldas... Och jag vill verkligen inte vara en del av det här längre. Jag vill stänga in mig och bara slippa.

Flyttstädning

P’s nya tjej är här och hjälper till att flyttstäda. Jag är inte överförtjust. Eller; hon är för all del snäll och trevlig och fan ska veta att vi behöver hjälpen. Men det känns på något sätt ändå lite bittert att hon hjälper oss packa ihop det sista och städa upp efter vårt gemensamma liv.

Själv har jag varit ett under av social kompetens idag. Jag har varit trevlig, lyssnat intresserat och ställt relevanta frågor som fört vår diskussion framåt. Jag har lett mycket. Nu börjar det hela ta ut sin rätt. Nu är jag bara så obeskrivligt trött.

Man skulle kunna ställa sig frågan varför jag inte säger ifrån, varför jag alls låter henne vara här och så glatt tolererar denna bisarra situation. Men allvarligt talat tycker jag inte att jag har så mycket att opponera mig mot, rent logiskt. Hon är trevligt sällskap och hon städar bra. Hon motiverar P så att han faktiskt gör det han ska. Mina stressnivåer sjunker för jag känner att jag inte är ansvarig för allt själv. Jag har inget att klaga på. Fröken 2 har det hon behöver. Det är bara Fröken 1 som är gnällig igen. Jag behöver göra någonting av henne, för jag känner att hon mest är i vägen just nu.

Det ska i vilket fall bli oändligt skönt att lämna allt det här bakom mig imorgon. Jag önskar bara att jag hade haft nät direkt i nya lägenheten. Det kommer vara jobbigt att leva utan. Och jag menar det verkligen. Så mycket av mitt umgänge finns på nätet, att första tiden i nya lägenheten kommer kännetecknas av tysthet och enskildhet.

Vet inte om jag kommer orka rymma någonstans. Kanske laddar jag bara upp med en oändlig massa filmer istället, och gräver ner mig framför skärmen. Det visar sig. Men slå mig gärna en pling då och då. Jag kanske inte är så pratsugen alltid, men jag uppskattar det ändå.

Packar

Det är mycket packande nu, och trots att det ska bli skönt att inte behöva samsas med P längre så ser jag egentligen inte fram emot att flytta. Det har nog huvudsakligen att göra med att den här flytten är så framtvingad, tror jag. Bortsett från när P och jag flyttade ihop i den här lägenheten så har alla mina flyttar de senaste åren varit sådär framtvingade, framhastade av en eller annan anledning. Det suger. Jag vill som bli kvar någonstans. No such luck though. Och jag tror inte jag kommer bli kvar i nästa lägenhet mer än dryga året heller. Inte av någon särskild anledning; det är mest bara en känsla jag får.

I vart fall blir jag utan nät fram till början på augusti eller däromkring, så vill man få tag på mig är det telefon som gäller. Men jag ska se om jag inte kan hitta ett lämpligt trådlöst nätverk i min närhet under tiden. En månad utan nät är inte att föredra. Jag tror att jag kommer krypa på väggarna efter en vecka. TB; jag tar P’s lapptop och hälsar på dig snarast så att vi kan spela, bara så att du vet!

Nu ska jag dock återgå till att packa ner mitt liv. Bläh. Jag behöver verkligen göra något roligt snart...

Beating a dead horse

Jag vill så gärna förklara mig, göra mig förstådd. Men det verkar snarast som om alla mina försök att reda ut vad jag egentligen menar snarast leder till att jag snärjer in mig mer, och gör folk ännu mer frustrerade på mig. I slutändan sitter jag där och känner mig värdelös för att jag inte kan förklara. Och konstig, och ensam.

Det känns ibland som om alla jag möter har en åsikt om hur jag är, om vem jag är, som inte stämmer överens med min självbild. Åsikterna varierar hejdlöst från negativa till positiva, men vad hjälper ens det sistnämnda, när jag alls inte kan identifiera mig med dem? Så jag försöker jag förklara. Se därefter föregående stycke...

Jag har fått höra att folk är rädda för mig. Ja, det låter oerhört fånigt, men så är det. Sedan så finns det ju de som ”tycker om mig för att jag är så speciell”, vilket känns som en komplimang, men bara när jag inte är ledsen. Då känns det som ännu en spark i njurtrakten. Jag vill inte vara speciell. Jag vill att folk ska fatta.

Det händer att jag blir föremål för ganska stora konflikter. Jag drar mig inte för dem, vilket verkar vara ännu en sådan där ”speciell” egenskap. Sist det hände slutade två goda vänner till mig bjuda med mig på den bekantskapskretsens aktiviteter, för att jag inte kunde komma överens med den enas flickvän. Han slutade i princip att prata med mig, trots att vi känt varandra i många år. Det sårade mig oerhört att de valde bort mig för att de inte orkade med den konflikten. Det sårade oerhört att de valde bort mig för att det var enklast så, för att de inte orkade göra något för att hjälpa oss att lösa problemet. Det var inte jag som drog igång det hela; åtminstone känner jag det inte så. Men jag var som jag brukar vara – kritisk, pragmatisk. Jag argumenterade kanske lite väl kallt och hade förmodligen inte nog med tålamod. Jag förstår deras val; det var rationellt. Men det sårade likväl.

Jag går på utsidan av glasväggen. För mig är inte ökenstaden konstig; inte heller öknen. Men jag tror att de som ser mig inifrån, genom glaset, ser en förvrängd och konstig bild. Jag har inget behov av att strikt följa normer, jag behöver inte vara på insidan. Men jag blir så ledsen på att människor verkar se mig som någonting så underligt. Så jag försöker förklara, men gör fel, använder fel ord, kanske fel språk. Konsekvensen blir i bästa fall ett helhjärtat försök av motparten att förstå saker som jag knappt kan inse är problematiska. De får en liten rynka i pannan, medan jag snärjer in mig djupare och djupare och bygger på känslan av att inte bli förstådd.

Ändå sitter jag här, precis som i så många situationer tidigare och försöker. Försöker förklara den där vaga känslan av utanförskap som inte härrör sig så mycket ur faktiska omständigheter som ur ... fan vet egentligen. Jag kan inte förklara; det är väl det som är problemet. Men jag försöker likväl, trots att det är så himla meningslöst. Kontraproduktivt. Men jag vill! Åh, vad jag vill förklara vad jag vill, vem jag känner att jag är!

En låda med kattungar

Sådär lagom tills det är dags att flytta isär, kom P och jag på att vi skulle fylla på med några katter hemma. Från början var det ju meningen att vi skulle ta med en varsin katt från hushållet men sen dog Pixel. Tilde ville inte ställa upp och producera några ungar, trots våra ihärdiga förhoppningar, så det var bara till att leta sig utåt. Förra veckan hittade jag en annons och sen tog det oss mindre än en timme att bestämma oss för att vad fan, vi vill ju ändå ha två katter var så det är lika bra att skaffa dem nu. Alla på en gång.

Så nu har vi tre kattungar och en ganska sur Tilde som stryker runt här. Och en outtalad överenskommelse om att hjälpas åt med dessa skilsmässobarn när det behövs. Det kan tyckas vara en märklig lösning, men jag tror att det blir bra. Så länge vi inte behöver vistas i samma lägenhet för mycket är P och jag trots allt rätt bra vänner nu, och bor man ett halvt kvarter från varandra är det nära till hands att agera kattvakt ibland. Dessutom är P en mycket bra kattpappa, i alla fall när han kommer ihåg att vara hemma.

För mig är de där små skitungarna knark, terapi och moderslycka, all rolled up in a ball of fur. Det mesta känns bättre med en katt i knät. Tre kattungar sovandes i knät får mig att le fånigt och springa rakt in i en bergsvägg i WoW. Det får i och för sig även en kattunge, om den bestämmer sig för att ligga med den vassa sidan nedåt, vilket händer titt som tätt... Jag är numera kroniskt strimlad och ingen blir längre förvånad om den grönhåriga gnomkrigaren ramlar ner för stup då och då.

Just nu ligger kissarna och sover på diverse ytor runt omkring mig och jag känner att det är dags att gå och begrava näsan i en mycket liten kattmage. För er som kan tänkas vara intresserade av sådant har jag så klart lagt upp bilder på dem i albumet. Enjoy!

Kontaktannons

Jag: En misantropisk, asocial och uppmärksamhetskrävande flicksnärta med seriösa själsliga problem.

Du: En tvärsnygg datornörd. Smart, naturligtvis, och intelligentare än mig, annars kan du glömma det där med respekt. Och starkare än mig; det behövs. Dessutom utgår jag ifrån att du kan hålla mitt intresse uppe, men fråga mig inte hur för ingen har lyckats i längden hittills. Kan du inte föra en allt igenom teoretisk diskussion är det bara att glömma, och har du inte fantasi nog för kinky sex kommer jag skratta åt dig och gå.

Dock sitter jag mest hemma framför datorn, så om vi ska träffas krävs det att du magiskt ska dyka upp utanför min dörr. Troligen kommer jag då be dig gå igen, eftersom det är ytterst sällan jag egentligen har tålamod med folk. Om du är riktigt enträgen, kan det möjligen, möjligen bli något till slut. I vart fall en stund, tills vi gjort varandra så ledsna att det är dax att lägga ner projektet.

Låter jag som tjejen för dig? Svara i så fall till "Höga krav? Jag? Inte då"

P's nya tjej, del 2

Jag pep iväg till jobbet tidigt i morse för att genomföra intervjuer med två töser som är tänkta att ta över min tjänst på universitetet. Eller; en av dem är tänkt att göra det, men i morse visste jag ännu inte vilken; därav intervjuerna. Nåväl. Sa hejdå till P, som ska iväg och tälta över helgen med flickan sin och lite annat löst folk. Kom hem i godan ro någon timme senare, för intervjuerna gick snabbt, och jag har fortfarande ingen dator där nere att arbeta från. Kliver in i lägenheten och där står de båda två, P och flickan, i färd med att packa och tittar förskräckt på mig...

P gör genast en bragdinsats för att bryta isen med den fantastiska inledningsfrasen ”Um, jag trodde du skulle vara på jobbet...” ”Nope” svarar jag glad i hågen ”Jag är klar med intervjuerna nu” *mer förskräckt blick från dem båda* Någonstans här höll jag på att börja fnissa

Men jag och flickan presenterade oss för varandra och jag sade några trivialiteter om kattungarna för hey, något måste man ju säga... De såg så ohyggligt drabbade och framför allt skyldiga ut. Inte kattungarna då, utan P och flickan. Fast nu när jag tänker på det har jag sett liknande miner hos kattungarna med, bland annat den gången Mei-Mei kissade i blomkrukan. Så jag pratade på lite, men vad säger man? Jag är inte direkt bra på small talk och det var verkligen inte lätt att komma på något relevant och intressant att säga, bara så där. Det mesta blev riktat till P, och sades medan jag packade upp maten jag köpt på hemvägen.

Sen gick de ner för att hämta saker i källaren och bara P återkom, slokörad och upprepandes ”Men jag trodde inte du skulle komma hem på ett tag...” Och han hade väl rätt i sina farhågor om att jag skulle kunnat tagit illa upp. Det är inte nödvändigtvis kul att springa in i ens ex’s nya flamma hemma hos sig själv... Dessutom har de (eller mest P iofsg...) som bekant lyckas tabba sig lite förut och såra mig genom att visa tämligen lite hänsyn till mitt revir och mina känslor.

I den här situationen kände jag mig dock tämligen lugnt med det hela och det sa jag också, men han hade redan hunnit chasa bort henne till bilen där hon satt och väntade snällt på han skulle packat klart. Det var riktigt underhållande egentligen. Lite småkomiskt sådär, att se dem slinka runt med låg svansföring.

Och det bästa av allt var att hon verkligen inte var snygg alls! Jag har sett henne på bild förut och fan vet vad det var med ljuset den dagen, för på det fotot var hon toksöt. I verkligenheten däremot var hon lite lätt rundlagd, hade lite väl slapp haka, (tråkigt) permanentat och blonderat hår... Hon var kort sagt as common as muck. Det kändes fantastiskt.

För ett tag sedan diskuterade jag med E om det inte vore värre om flickan vore tämligen trist och alldaglig i utseendet (då trodde jag fortfarande att hon var tämligen vacker). Men det är som inte frågan om att jag blev utbytt mot någon fulare. Det var trots allt jag som tog initiativet till att avsluta det här förhållandet, så jag känner mig knappast dumpad. Snarare känns det som att han må ha gått vidare, men fan inte till något bättre. Nåja, inte utseendemässigt bättre i vart fall och det är jag beredd att hänga upp en hel del på just nu.

Jag misstänker att jag kommer bli lite ledsen sen, ikväll eller så, mest bara för att jag fortfarande tycker det är astråkigt att det tog slut mellan P o mig. Jag saknar honom ibland, honom och de riktigt bra sakerna i vårt förhållande. Men det kommer gå över, och på det hela taget känns det bara skönt att ha träffat flickan och inte minst fått kända att jag var den som hade kontroll på situationen idag!

Blody HTML

På väg hem från jobbet idag kom jag på att jag skulle göra en hemsida åt mig själv. Tanken har funnits i bakhuvudet länge, men idag slog den verkligen ner med full kraft. Snart nog är det dags för mig att ge mig ut i arbetslivet (universitetsjobb räknas inte...) så varför inte ha en snygg presentationssida att slänga på arbetsgivarna? En sida med komplett CV, presentation, lämpliga kontaktuppgifter och framför allt en dräpande snygg design. Mm, why not indeed...

En gång i tiden kunde jag koda html som ett rinnande vatten. Satt till och med och skrev i notpad ibland, mest bara för att jag kunde och för att Dreamweaver kan ta sådan tid att starta upp. Och att göra hemsidor är väl som att cykla; har man en gång lärt sig det så...? Nähä...

Det går så dåligt för mig! Fråga mig inte varför, eller ens vad, men ingenting blir som jag vill! Har setat med sidhelvettet i flera timmar nu och inte ens den minsta, uslaste tabell blir som jag vill ha den. Jag pillar och fixar med de jämmrans funktionerna och får fram någonting som gör och ser ut precis som jag inte vill att det ska göra. Känslan kan liknas vid att ta alla sina färgglada balonger och börja göra ett balongdjur, men i slutändan stå där med en ledsen, använd kondom. Med hål i. Dear god in heaven! Och det värsta är att det känns så himla fånigt, under all den här frustrationen. Jag kan ju det här. Så varför märks det inte?

Sökes: okänd Linuxnörd?

Hmmm... Hur formulerar man det här då? Vem är du som har ip.nr 85.231.215.# och använder Linux som operativsystem? Det låter lite väl rakt på sak kanske..? Men faktum är att jag är oerhört nyfiken på vem den personen kan vara. Han/hon besöker min blogg rätt ofta, och det är inte varje dag man springer på någon som använder Linux. Jag vet nog bara en person som går att placera i den kategorin faktiskt, och sist jag tittade så hade han ett helt annat ip.nr. Så 85.231.215.# förblir ett mysterium. Om du som känner dig träffad inte vill skriva en rad om dig själv i kommentarerna, förståss?

Efter betygsseminariet

Jag fick VG på magisteruppsatsen. Knappt, men ändå. ”Knappt” syns inte på betyget, även om jag måste hålla med om att det är en befogad beskrivning. Hade jag fått opponera på min egen uppsats hade jag sågat den makalöst mycket. Idégodset är väl i sig lovvärt, men jag kan väl inte påstå att den argumentation jag för är direkt vattentät. Skitsamma. Nu är det klart. Eller nästan i vart fall. Det finns fortfarande en del formaliamissar jag ska åtgärda, och samtidigt ska jag se om jag inte kan bättra på min trovärdighet här och där.

En dag ska jag lägga på det hela; inte mer, har jag lovat mig själv. 8-10 timmar borde vara mer än nog för att ordna de mest skriande bristerna. Min handledare föreslog i och för sig att jag, om jag ville, kunde ta några veckor på mig att ”göra klart” uppsatsen även efter att betyget var satt men jag känner att jag inte riktigt ids med den ansträngningen. Visst vore det kul att kunna vara stolt över det jag har producerat, men jag har inte riktigt ork att vara stolt, även om jag skulle ha skäl därtill. Så en dag; sen får det vara. Nu är jag mest bara ohyggligt trött.

Där?

Vem pratar man med mitt i natten, när man behöver få bekräftat att världen finns kvar?

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här. Allting gör så ont att det är svårt att... finnas. Och ändå är ingenting på riktigt. Jag tror att om jag skulle försöka ta på saker så skulle de flimmra till och ge vika för min hand, som hologram. Fröken 2 säger att det inte är så, att allt är som vanligt. Jag sitter ju här och skriver, så uppenbarligen finnsa saker kvar. Men jag tror henne inte, för när jag tittar på världen, verkligen tittar, så är den inte riktigt där. Fast det kanske är mitt önsketänkande som spökar.

Jag orkar inte riktigt, så jag stänger ner. Jag vet att jag egentligen fryser nu. Det blir så ibland; kroppen stänger av sådant som inte är riktigt viktigt, som värmehållning. Men även det är långt borta. Jag undrar varför jag sitter här och skriver, jag undrar om det är ett sätt att försöka hålla sig kvar. Jag undrar om det spelar någon roll. Imorgon kanske det gör det, men imorgon är så långt borta att det är meningslöst att tänka på det. Det är så långt borta att det inte finns, det heller.

Någon, vaken, vettig, levande del av mig lyssnar efter ljud utifrån, hoppas på att få höra någonting, från någon. Någon annan del sitter här och skriver. Själv vet jag inte riktigt vart jag är. Men det känns i alla fall lite bättre nu. Jag känner att jag är hungrig. Det är bra. Men jag vågar inte riktigt gå ut i köket. Jag tänker inte berätta varför, för jag skäms lite. Fröken 2 skäms. Hon vill inte att jag ska vara sådan. Men jag är som jag är, det är vi alla. Vi gör så mycket, vi föröker och vi tror. Men det förändrar ingenting. Världen finns inte här för någon av oss, inte alltid.

Jag vill kunna bestämma mig nu...

Angst och mer angst. Har precis varit och tittat på den andra lägenheten jag talade om i Bostadscirkus, del II. Och ja, den var tvärfin. Ganska liten förvisso, men i vart fall en tvåa. Och den hade fönster med bra ljusinsläpp. Tycker om ljus. Dessutom var jag den första som hade varit och tittat på den, så enligt den nuvarande hyresgästen så skulle det inte vara några problem att få den.

Så varför har jag ångest över det hela?

Det finns ett antal skäl som jag kan komma på så där på rak arm, men frågan är om något av dem egentligen är giltigt. För det första rör det sig om ett mycket litet hyreshus, med endast fyra lägenheter. Hyresvärdarna är ett äldre par som bor på bottenvåningen och sköter om trädgården som hör till huset.

Det jag ställer mig frågande till nu, är hur det funkar att vara ett störande moment i en sådan miljö? Vad händer om jag vill ha en stor fest? Vad händer om min katt visar sig från sin sämsta sida och gräver upp rabatten? Allt det där är frågor som är mindre problematiska om man bor i ett större hyreshus. Där hänger inte husfriden på att fyra hushåll ska komma överens, utan människor sköter i högre grad sig själva.

Jag vill bli lämnad i fred. Jag behöver det. Jag orkar inte utsätta mig själv för konflikter med grannar. Självklart finns det ingenting som på förhand säger att det kommer bli slitningar i gransämjan, men jag vågar nog påstå att risken som sagt är störe när man lever inpå varandra. Och just nu, med tanke på hur jag har mått och känt, så vill jag gärna minimera antalet problem i mitt liv.

Det är skönt att ha den här bloggen, och jag är tacksam mot M som fick mig att börja skriva här. ”Kära dagbok...” indeed... Det känns skönt att få prata av sig så här, utan att genast bli ifrågasatt, vilket jag vet att jag hade blivit, hade jag tagit upp den här frågan med någon. ”Äh, det löser sig” och ”Ta den lägenhet som känns bäst” hade troligen varit vanligt förekommande fraser. Men jag vill inte att det ska behöva lösa sig, och jag har ingen aning om vilken lägenhet som känns bäst. Däremot har jag ett stort behov av att få prata av mig mina farhågor så att jag kan få bli färdig med dem och kunna lägga dem åt sidan. Kanske vet jag mer vad jag vill efter det.

Men ändå; jag saknar lite någon att faktiskt prata med. Någon som inte dömer och bedömer i första hand, någon som inte (likt P) är främst inriktad på att lösa problem, utan som kan tänkas sig att lyssna även på den banala skit som jag ibland har att säga. Det känns bra att bli lyssnad på.

Den goda debatten är död och begraven

Dagens debattartikel i DN, "Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel" lämnar mig riktigt illa berörd. Att artikelförfattarna helhjärtat argumenterar för en ståndpunkt som jag på intet sätt kan ställa mig bakom må vara hänt. Jag har trots allt ingenting emot att åsikter av alla de slag tas upp till debatt; utan en sådant utbyte tror jag att en positiv samhällig utveckling skulle vara omöjlig. Nej, det jag reagerar på är främst det skrämmande sättet som dessa åsikter förs fram på.

Man framhåller exempelvis att äktenskapet

"inte bara är ett kontraktsmässigt erkännande av kärleken mellan två personer. Det är ett förpliktigande ramverk av rättigheter och skyldigheter som är utformat för att kunna ta emot ett barn och ge det en harmonisk uppväxt".

Jag frågar mig nu: hur får man det här till att äktenskap emellan samkönade par inte skulle kunna utgöra detta ramverk? Vilken typ av tolkning gör man för att härur få fram argument för att samkönade par inte kan vare sig uppbära rättigheter eller skyldigheter på ett sådant sätt att det tillgodoser ett barns bäst?

Vidare:

[Utredningen] slår istället fast att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion. Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön - detta som ett biologiskt faktum samt som en förpliktelse för både mamman och pappan.

Jag älskar formuleringen "måste avse", eller "måste anses" som det ibland också heter. Det förekommer frekvent även inom juridiken och ger onekligen upphov till vissa frågor. "Är den nödvändighet som här uttrycks av logisk karaktär, till den grad att den som inte håller med uttalandet uttrycker en kontradiktion? Eller är det måhända frågan om en naturlagsbunden nödvändighet? Fallet kanske är att "måste" används synonymt med "bör". [...] Det ligger vidare något minst sagt okonventionellt i att hävda att någon måste ha en viss uppfattning eller ståndpunkt. Genom att passivformen används hamnar det egentliga subjektet i det fördolda och jag frågar mig: Vem måste anse? Alla? Alla som godtar resonemangets (mer eller mindre uttalade) premisser?" skriver min vän MS i ett tidigare arbete och han har en god poäng i det, pojken.

För att konkretisera: Att utredningen slår fast att äktenskapet är en institution som syftar till reproduktion är föga förvånande. Detta har i huvudsak religiösa och historiska orsaker och är tämligen okontroversiellt. Artikeln implicerar dock att det snarare är ett naturbundet faktum än en social konvention det rör sig om. Därur drar även artikelförfattarna slutsatsen att faktumet inte bara föreligger utan även bör eller till och med måste föreligga. Att det här rör sig om slutsatser som pekar mot att äktenskapet skulle vara ett biologiskt faktum torde väl i vart fall ge en fingervisning om att någonting är fel i slutledningen?

Ytterligare ett exempel på denna märkliga logik återfinns längre ner i samma artikel.

I den meningen skulle ett sådant äktenskap inte längre baseras på att handla om två personer - det blir inte längre monogamt. [Angående samkönade pars behov av donation av ägg/sperma från tredje part för att genomföra en befruktning]

Hur tänker de nu...? "Monogam" är ett ord med en tämligen fastslagen betydelse, och ingenstans i denna framgår att monogamiteten skulle förändras av donation. Om jag tar emot ett hjärta från någon annan, blir jag då två personer? Nåja, den liknelsen må ha vissa brister, men jag har svårt att rationellt bemöta argument av ovanstående slag. Hela diskussionen blir så absurd eftersom själva premisserna för den haltar.

Tyvärr har omotiverade uttalanden ofta en större auktoritet än motiverade, för att man inte vet vilka skäl som ligger bakom och därför har full frihet att föreställa sig övertygande grunder. Detta, menar jag, riskerar att försvåra läsarens förståelse av de bakomliggande mekanismerna, liksom möjligheten att ifrågasätta resultaten i forskningen eller argumenten i en debatt. Att utan någon som helst kritisk analys lägga vad som bäst kan kallas för rena trossatser om avvägningar till grund för vad som skulle utgöra analyser må vara etablerat, men är inte särskilt fruktbart.

Bara en sådan sak att artikelförfattarna aktivt advokerar för att faderskapspresumtionen bör bevaras. Oh for the love of god!! Hur rimligt är det att basera en lagstiftning på utgångspunkten att gifta människor lever i trogna förhållanden livet ut? Och på denna grund, genom en logisk loop som jag inte riktigt kan få grepp om, utesluta samkönade par från äktenskapet (med argumentet att att ha papper på vem som donerat sperma i ett lesbiskt äktenskap naturligtvis ger barnet en mindre "rätt att känna till sitt eget genetiska ursprung och arv" än vad en faderskapspresumption i ett tvåkönat äktenskap ger)? Återigen är argumenten så höjda i dunkel att jag blir mörkrädd. Ty det torde vara en sak att argumentera för att barn som kommer till via insemination per se lider av bristen på biologisk förälder. Men här säger man inte detta utan snarare att rätten till att veta vems ens biologiska förälder är inte kan tillgodoses i samkönade äktenskap.

Att det inte finns någon rätt för homosexuella par att ingå äktenskap har såväl en fransk överdomstol som Europadomstolen slagit fast, betonar utredningen.

Återigen ett fantastiskt exempel på när ett "är"-argument framställs som ett "bör"-argument. Att fastställa att det i dagsläget saknas en rätt, är inte samma sak som att säga att denna rätt inte bör finnas. Någonstans bör en debattör luta sig tillbaka mot sina egna antaganden om vad som är önskvärt, men den typen av uttalanden saknas helt i denna artikel, lika mycket som en logisk slutledning i argumentationen.

En könsneutral äktenskapslag i Sverige skulle också kunna öka främlingskapet inför vårt samhälle bland många nyanlända medborgare. [...] Aspekten att integrationen skulle försvåras måste tas på fullaste allvar.

Det här var en tjusig retorisk vinkling. Här används inte "är"-argumentet länge. Istället dristat författarna till att göra en prognos och ur den dra slutsatsen att det är ohållbart att utsätta människor som har valt Sverige som sin framtida bostadsort för värderingar grundade på jämlikhet rörande religion, härkomst eller sexuell läggning. Frågan jag ställer mig är då; hur långt kan det här resonemanget sträckas innan det framtår som så absurt att ingen längre är beredd att köpa det? Finns det exempelvis skäl att dämpa åtgärder för ökad jämställdhet mellan könen, för att vårt sätt att se på människor som jämlika i den aspekten skulle kunna uppfattas som stötande av andra kulturer?

Det är inte min avsikt att argumentera för att äktenskap som institution ska vara tillgängligt för så väl samkönade som tvåkönade par. I själva verket säger jag ingenting om vare sig detta, eller den nuvarande uppställning i äktenskap och partnerskap. Vad jag vill göra är istället att peka på de inkonsekvenser och de pinsamma brister i argumentation som kännetecknar många politiska (och juridiska) debatter.

Artikelförfattarna kritiserar i inledningen Regnérs utredning för att vara medvetet ensidig och inte i tillräckligt hög utsträckning förhålla sig kritisk granskande till sitt område. Om detta säger jag intet. Men jag vill i vart fall uppmana uppsatsförfattarna själv att överväga huruvida de inte är barn av samma argumentationsskola som han vars arbete de ställer sig så kritiska till.