Poly explaned

En snabb koll av min besöksstatistik avslöjar att de allra flesta som hittar hit gör det genom sökorden poly eller polyamori . Jag har även uppmärksammat att jag blivit citerad och länkad till från flera poly-siter. Det är smickrande, men känns lite missriktat eftersom jag själv upplever att jag inte skrivit någonting om polyamori i sig här, bara lösa trådar om mina egna bryderier i en värld som innehåller mycket förvirring och ibland inte helt heteronormativa antaganden.

För att leva upp till min läsarkrets helt outtalade behov, erbjuder jag därför nu lite information om polyamori. Jag har själv inte kunnat hitta några riktigt bra svensk poly-infosidor (men tipsa mig gärna om länkar i kommentarerna!) men det finns en engelskspråkig sida som jag kunde närmast utantill ett tag. Här har ni länken. När jag snubblade över den för något år sedan var det lite som att komma hem, hur corny det än låter. Helt plötsligt var det inte bara jag som var knäpp och hemsk och dålig. Helt plötsligt finns det någon som hade satt ord på precis allt det där jag känt, och på ett avslappnat, humoristiskt och rakt sätt förklarat att det är ok; man får känna så. Bliss!

What, like, two girlfriends? är bra för alla, vågar jag nog påstå. Den har något för er som är kvar i garderoben (jag är bara här för att hänga in kavajen, jag lovar…) för er som kommit ut och insett att det är skitsvårt att få relationsrådgivning utanför mono-normen, och för er som undrar vad fan det är för fel på er partner egentligen, som tycker att det inte duger med bara dig. Sidan rekommenderas även för alla andra som är nyfikna, eller bara gillar att läsa välformulerade, lagom sarkastiska, härligt humoristiska betraktelser om folk som inte riktigt är som de andra barnen.

Sedan jag upptäckte den där sidan har jag hunnit med en hel del i mitt liv. Jag har varit förälskad i känslan, bejakat den, blivit självkritisk och tvivlat, demonstrerat och manifesterat för allt vad hjärtat orkade, och kommit till ro med en och annan insikt i bagaget. Därför tänkte jag bjuda på en FAQ sammanställd av de vanligaste frågor (eller påståenden…) jag fått under min resa, och svaren som jag ibland önskat att jag varit odiplomatisk nog att ge.

Q: Erkänn; du vill ju bara knulla runt!

A: Eh, nej. Nej, hade jag velat knulla runt så hade det varit lättare att lösa. Man involverar inte sig själv i flera förhållanden för att man vill knulla runt. Möjligen gör man det för att man lider av svårartade organisationsbehov, men det är en annan fråga.

Q: Det handlar om att du inte kan bestämma dig!

A: Vet du, det är inte lätt att tala om för världen att man vill bryta mot en av de mest grundläggande normerna; den monogama familjekonstelationen. Är man velig så ställer man sig inte i skottlinjen med en färgglad måltavla på t-shirten.

Q: Fast det måste ändå bero på att du inte vågar binda dig. Hade du en otrygg barndom?

A: Jo, jag hade en otrygg barndom. Faktum är att jag har haft ett otryggt liv. Men vilken del av jag har flera förhållanden som jag lägger ner tid, kärlek och energi i för att få att fungera var det du kopplade till ovilja att binda sig, sa du att du sa..?

Q: Men hur kan du vara kär i flera personer?

A: Hur kan du inte vara det? I min värld är kärlek inte som pengar; det är inte en finit källa som liksom blir mindre om man portionerar ut den. Och föräldrar som skaffar ett andra barn ger inte bort den första ungen med argumentet "vi kan bara älska en åt gången". Vissa menar på att det där inte är en giltig liknelse, eftersom det rör sig om väsentligen skilda typer av kärlek. Och jag kan hålla med om att det finns skillnader i form, men inte i sak. Inte för mig i alla fall.

Q: Hur blir man poly?

A: Fan vet. Jag ser det som en sexuell orientering, ungefär som homo- eller bisexualitet. Och jag tror inte att någondera är hårdkodade i hjärnan från födseln. Jag tror generellt rätt lite på biologi som något orubbligt. Men jag tror inte att vi kan välja vår sexualitet för det. Vi är vad vi är; hur vi blev det är mindre intressant.

Q: Hur får man det hela att funka?

A: Man behöver inte vara knäpp, men det hjälper..? Som mest har jag haft ett primärt och ett sekundärt förhållande, en fast älskare och diverse strul samtidigt. Ingen av mina partners såg sig själv som poly, även om pojken i det sekundära förhållandet i vart fall var klart serie-monogam. Klarar man det utan att någon känner sig bortglömd, förbisedd, oälskad eller otrygg, så finns det ungefär ingenting man inte klarar av att organisera. För mig var det ett slitgöra och ett kärt besvär.

Men det är verkligen inget för the fainthearted. Ett förhållande är svårt. Två förhållanden kan, iaf periodvis, vara exponentiellt svårare. Man måste vara ödmjuk, man måste kunna lyssna på andra och man måste ha skin på näsan. Är dina partners också poly så hjälper det naturligtvis. Är de själva monogama (men vet om dina andra förhållanden och accepterar dem, naturligtvis, inget annat är acceptabelt!) kommer era liv bli klart klurigare. Men, som med alla andra förhållanden så går problem att lösa. Och efteråt kan du söka jobb som jonglör.

Q: Nu har du sikten inställd på en person allena. Så skönt att du kommit över det där med poly äntligen! (Jodå, jag har fått höra den där…)

A: Vad vi är förmögna att känna och vad vi sedermera väljer åt oss själva ligger inte nödvändigtvis i linje med varandra. Jag är bi, men har aldrig haft sex med en tjej. Det finns många anledningar till det, vissa tristare än andra, men oavsett vilka de är så ändrar de inte min sexuella orientering. Att jag känner väldigt mycket för en person och väljer den personen framför en polyamorös livsstil gör mig inte till mindre poly.

Alla förhållanden innehåller ett visst element av uppoffringar. Det enda vi kan göra, oavsett förhållandeslag, är en cost-benefit-analys. Jag är noga med att fråga mig själv, ofta, ofta; ”är det det här jag vill?” Om svaret är ”ja” så bryr jag mig inte så mycket om vilket form det tar sig.

Q: Handen på hjärtat; borde inte alla vara poly? (Ok, I just made that one up)

A: Jo! I min perfekta värld finns ingen svartsjuka och ingen otrygghet, bara massa, massa braiga känslor (och högar med sex). Och storfamiljer där man alltid har en axel att gråta ut på, och alltid någon som är beredd att gå ut med soporna. För att inte tala om en regering som inte är inne och detaljstyr i folks familjer genom skatter och föräldrarätter och allt annat som idag inte bara är monogamt utan så heteronormativt att det är rent fånigt. Men i min näst perfektaste värld är jag ihop med en pojke och lever rätt lycklig så med.

Så på det hela taget, och med handen verkligen på hjärtat, så tycker jag att folk ska fundera över vad som gör att förhållanden fungerar, och göra sitt bästa för att köra på det.