Inganmansland, och mitt galna jobb... igen...

Lajvet? Jo tack, vi blev flygbombade.

Nu är jag hemma igen efter en vecka i solen. Och då menar jag inte att jag legat på en plaja på någon semesterort och sörplat i mig söta drinkar hela dagarna. Jag har snarare hackat potatis i ett grustag, omgivet av plundrare, beskjutet dag som natt och befolkat av moderna cow boys (bildbevis). Ah, bliss!

Jag lämnar den organisatoriska delen av lajvet därhän, för den ger ingen spännande läsning. Stämningen däremot; intrigerna och människorna i grävarlägret kunde knappt ha varit härligare. Vi blev utsatta för flygbombningar, landminor, bensinbomber och beskjutning på ett sätt som lajvsverige knappast sett förut, och det var Helt Jävla Skithäftigt. Och för en gångs skull lyste alla Jävla Lajvare med sin frånvaro, så de vi umgicks med var riktigt härliga råbarkade, oborstade skithögar av rang.

Som vanligt involverade jag mig inte ens hälften så mycket i alla intriger, som jag så här i efterhand önskar att jag hade gjort. Det var för jobbigt att ha människor så nära inpå sig som det hade krävts, så jag höll mig kring vår lilla bar och slängde käft därifrån, snarare än att springa på äventyr annorstädes. Det gick det med. Genom komradion i köket fick vi höra mycket spännande från både bosättningen och Zonen och grävarlägret var en härlig plats att hänga på, även om det mesta som hände i intrigväg hände i bosättningen.

Jag blev snudd på gift efter att ha friat till en pojk utan att egentligen mena det, och jag ångrar lite att jag inte ides engagera mig mer i det hela för det hade kunnat bli ett riktigt kul projekt. Nu blev det mest lite kaxande fram och tillbaka som rann ut i sanden till slut, men det var ju kul ett tag i vart fall. Annars stod radion för majoriteten av mina garv. Folks radiodisciplin var magisk, liksom vilka saker som de kunde säga när de trodde att radion inte var på…

Så sammantaget hade jag mycket kul, även om jag inte interagerade så mycket som jag hade velat att jag hade orkat. Nu skedde den mesta av interaktionen med gruppen istället, och det var förvisso mycket trevligt det med. Vi är ett härligt gäng, vi jobbar bra ihop och trots att inte alla umgås privat så är nivån av intern humor mycket hög.

Några gånger surnade folk till på varandra, men det var inte mycket att göra åt. Människor är inte särdeles kloka under stress och i 30-gradig värme, så det var bara att ta att man tabbade sig ibland, att andra blev sura och att man blev sur för egen del med. Men ingenting blev riktigt dåligt, och det tar jag som ett gott betyg för oss. Det krävs en del förtroende för att man ska orka vara sur på någon man tycker om och orka att de är sura på en. Det kändes skönt att kunna ta sig igenom det med.

Men mest var det bara lek, skoj, sjuk intern humor (booquaaak-bam-fssss anyone..?) och ett riktigt bra samarbete. Och det fungerade över förväntan att lajva med M. Trots allt turbulent som hänt, gled vi in i en skön lunk med ömsom jobb, ömsom bus, som kändes helt rätt. Jag saknade honom utav bara helvette en kväll där ute, men det gick att bita ner och på morgonen kändes det bra igen. Jag kan till och med kosta på honom att han stukade min lilltå med en frisbee. Det ni! Generositeten bara flödar idag!

Men lite märkligheter lyckades han med ändå. Jag ville inte säga någonting om sättet han betedde sig på, var inte alls säker på om det kanske var jag som var överkänslig, men till slut hintade jag lite om det till T och hon fullkomligen exploderade i medhåll. Hon hade också tänkt på det. Varje gång en pojke där ute skämtade med mig lite flörtigt och jag flörtade tillbaka, varje gång jag fått några rejäla leenden och ögonkast från grabbarna i lägret och jag slängt drypande blick och ett talande leende tillbaka, var han där och ville leka med mig, busa, ha uppmärksamhet. Det var klockren träffsäkerhet på det hela.

Jag tror inte ens han var medveten om det, inte det minsta, men till slut gick det liksom inte att bortse ifrån för min del. Dessutom stod det i så stark kontrast till det gånga året, då jag allt för ofta känt att jag var den som fick minst uppmärksamhet vilket socialt sammanhang det än rörde sig om. Så jag tycker att det hela var oerhört charmigt; lite småpojksaktigt uppmärksamhetssökande men utan det där oket av commitment. Så vi lekte och busade och han flinade sådär att det hade kunnat lysa upp en månlös natt. Det gjorde mig riktigt glad, för jag tror att han trivdes då.

---

Och så mitt jobb igen:

Jag kom hem, läste av mina mail, och insåg att jag numera har ett styrelseuppdrag. Det kom lite som en chock, måste jag säga. Jag har aldrig ens på allvar funderat över att vara med i styrelsen på jobbet, hade ingen aning om hur man blir invald eller på vilka meriter. Hade verkligen ingen aning om att jag var en kandidat!

Men det hade tydligen andra, för väl hemma insåg jag att jag hade tre mail från min chef i mailboxen. Det första frågade vänligt om jag skulle vara intresserad av sagda styrelseuppdrag, där han trodde att jag skulle kunna göra mycket gott. Det andra var en inbjudan, inkl möteshandlingar, till en två dagar lång styrelsekonferens d. 26-27:e. Och det tredje mailet gick till hela styrelsen och hälsade mig välkommen som ny medlem.

Det hela luktar faktiskt lite stadskupp i mina ögon. Någon ville rent desperat ha med mig, men skälen är fortfarande oklara. Min kära kollega T är även han med i styrelsen (i hans fall efter uttrycklig önskan och lite aktivt arbete på saken…) och kanske är tanken att jag ska balansera upp honom där, se till att hans maktbas minskar. Dessutom ska organisationen byta bolagsform, så en inte otrolig anledning till att jag så hastigt och lustigt blev invald, var att det behövdes en skeptisk jurist.

I vilket fall som helst ska det bli intressant att se vad som händer när jag återgår till jobbet. Jag tänker ta uppdraget, inte så mycket för att jag känner ett kall inför det, utan mer för att det ser bra ut på mitt CV och för att det är en värdefull möjlighet att networka lite. Men lite läskigt känns det ju att sylta in sig ännu mer i mitt jobb. Det kryper i hela kroppen på mig när jag tänker på det, och jag vill bara bli klar med allt det här, skaffa ett helt annat arbete någon annan stans och fly stan. Jag är så rastlös nu, känner att jag varit på samma plats för länge, gjort samma saker för länge. Jag är uttråkad, och mina leksaker har blivit gamla.

Varje gång jag nämner det här för T, får hon något bistert i blicken och skäller på mig för att jag inte tagit mig till en psykolog med mina problem än. Hon menar på att jag är för rastlös, att jag försöker fly från någonting och att jag borde hantera mina problem så att jag kan bli ordentligt rotad istället. Själv blir jag närmast obstinat under sådana diskussioner, och tycker att alla människors högsta dröm inte nödvändigtvis behöver vara att kedja sig fast i marken och arbeta med samma sak hela sitt liv.

Viss grund att stå på vill även jag ha. Jag vill ha en pojke att krama på, för jag är dålig på att vara singel. Jag vill ha ett hus, men för mig leder ordet ”fastighet” mer till associationer kring ”inga grannar” än ”den fastaste punkten på jorden”. Jag vill ha vissa delar av den där normaliteten, men jag vill inte vara utan min rastlöshet! Jag tycker inte att det handlar om att fly, utan om att vara nyfiken. Och nyfiken tänker jag banne mig fortsätta vara.

Drömmar och lajv och diverse

En av de värsta typ av drömmar jag vet, är de som känns så verkliga och naturliga att det tar ett bra tag, även efter att man vaknat, att skilja dem från verkligheten. Oavsätt innehåll, så vill jag inte att min hjärna ska ha fel om vad som har och inte har hänt. Det är… disconcerting.

Jag drömde att saker var jobbiga och stressiga, så jag gick fram till honom, kramade om honom bakifrån och pussade honom i nacken. Och så stod vi så där ganska länge, myste och tittade på världen som fick vara alldeles förvirrad på egen hand ett tag. Och så kom jag på att det där kanske inte var så bra, att det stred mot vad vi hade kommit överens om, men han bara ryckte på axlarna och sa att det behövdes nu. Så jag pussade honom i nacken igen och så stod vi kvar så tills jag vaknade. Jag vet naturligtvis att det var en dröm, men känslan den skapade är alldeles äkta och det är frustrerande.

Nu ska jag i vart fall iväg på lajv i en vecka. Jag hoppas det blir bra. Har svårt att se fram emot det nu, för allt har varit så stressigt och förvirrat och svårt. Men det blir säkert bra när vi kommer ut. Det brukar det bli. Och jag tror egentligen inte att det kommer bli några problem att lajva med honom heller; det känns inte så i vart fall. Men önska mig lycka till i vilket fall som helst!

In no mood to sleep

Some feelings sink so deep into the heart that only loneliness can help you find them again. Some truths about yourself are so painful that only shame can help you live with them. And some things are just so sad that only your soul can do the crying for you.

Remedy for a not-so-much-broken-as-slightly-dent heart

En sak som fungerar mycket bra mot saknad, är besvikelse och irritation.

Inget mer

Jag saknar honom.

Jag vet inte...

Världen går vidare och jag känner att den mer eller mindre släpar med mig, vare sig jag vill det eller inte. Det är naturligtvis inte bara dåligt, men ibland känns det konstigt. Jag fluffar runt och gör helt normala saker, pratar med människor, går på stan, tittar på serier, och har fantastiskt dåligt samvete för att jag tillåter mig all denna extravagans när jag borde sitta hemma och vara ledsen, alternativt känner mig som en falsk skit för att jag visar upp den fasaden fastän jag egentligen bara vill vara ledsen och grinig.

På väg hem från stan igår började det tvär-regna; ett riktigt varmt sommarregn som hällde ner hinkvis och översvämmade gångvägarna. Efter 5 minuter var jag dränkt utifrån och in, och det fanns inte så mycket annat att göra än att hoppa i alla riktigt stora vattenpölar på vägen hem. Är man redan sjöblöt finns som ingen anledning att göra någonting annat. Vid sjukhuset kunde jag inte låta bli att springa in under ett vattenfall som forsade från en markis tre våningar upp, och sjuksköterskan som stod däruppe såg helt förskräckt ut och ropade någonting till mig som jag inte riktigt hörde. Och jag skrattade för jag var dyngsur, sommarvarm, 28 år gammal och inte vuxen någonstans.

Sen gick jag hem och skämdes lite för att jag mådde bra ända tills det blev kväll och jag började må dåligt istället. Kvällar är skitsvåra, precis som nätter. Oavsett hur dagen har varit blir jag alltid tungsint i takt med att solen går ner. Jag märker det inte ens alltid, förrän jag är nära att börja gråta utan att ha någon aning om vad som just hänt. Förutom att klockan hunnit bli åtta.

Jag föredrar att sova korta stunder på dagen just nu, för nätterna erbjuder ingen vidare vila. Efter 4-5 timmar med konstiga drömmar är det bara att gå upp och bita ner känslorna tills allt har lagt sig, solen gått upp ordentligt och allt börjar kännas hanterbart igen. Jag undrar varför det är så här…

Min hjärna ränner iväg med mig och vill gärna planera om och planera nytt och göra upp ritlinjer för Den Omedelbara Framtiden. Kontrollbehov, anyone? En dag i taget..? En dag i taget hade varit vettigt, men jag behöver ta ut min hjärna och lägga den i en bunke för att den inte ska kuta iväg i en ny glad riktning. Alla möjliga tankar dyker upp; att jag verkligen, verkligen är dålig på att vara singel. Att jag inte desto mindre verkligen, verkligen är helt ointresserad av att ragga upp någon eller att bli uppraggad själv. Lite kemikalier eller örter hade definitivt kunnat göra underverk här.

Men nej. Hur mycket jag än önskar mig den där enkla, magiska lösningen; the fairy godmother with dress and pumpkin and all, så vet jag ju samtidigt att det enda vettiga man kan göra mot sig själv är att stå ut och försöka förstå sig själv. Och ta det lugnt, reda ut saker, vänta. Tyvärr har jag hur mycket tålamod som helt med andra, och mycket lite tålamod med mig själv. Eller; jag har mycket tålamod med folk jag tycker om, vilket eventuellt kan vara en hint här.

Var var jag nu? Jag vet inte… Världen är fortfarande förvirrad. Jag antar att det var det jag ville säga.

Splittrad

Fröken 1 och Fröken 2 sliter oändligt i mig just nu. Den ena är tämligen lugn, tillfreds med samtalen igår, tillfreds med att världen inte har gått under, pragmatisk, inte det minsta romantiskt hoppfull men ganska nöjd med bara vara vänner trots allt. Den andra skriker, gråter och försöker göra allt i sin makt för att provocera, skaka liv i några känslor både hos honom och hos mig, att få någon respons.

Jag vaknade med panik inatt. Det är svårt att beskriva ångest, men den här var sådan att jag inte fixade att bara ligga där med den, jag var tvungen att försöka göra någonting för att få den att försvinna. Den var den där illamåendekänslan efter en allvarlig hjärnskakning, felheten i kroppen, tomheten i bröstet som likväl gjorde skitont, känslan av att vilja slå bort någonting ifrån sig själv, som om man hade hela kroppen krälandes av insekter. Känslan av att vilja rulla ihop sig till en boll för att världen utanför gör för ont, och samtidigt inte känna kroppen, inte känna att jag borrade in naglarna i handflatorna så det blev djupa märken, inte känna att jag var trött, inte känna någonting som kunde härröras till mig. Det enda som fanns var paniken och viljan att göra någonting, vad som helst för att slippa känna den.

Jag gick upp, förmådde mig själv till att väcka honom, tvingade mig själv att prata. Men dödströtta människor med sina egna bekymmer i huvudet är inge vidare på att trösta. Och jag kunde inte säga vad jag behövde, det var svårt nog att bara sitta där. Så jag gick tillbaka till min säng efter en stund och grät och grät för att allting gjorde så ont och kändes så ohanterbart och ensamt och hemskt.

Det dröjde innan jag somnade om, och stunderna av sömn blev inte så långa. Lika bra det. För jag drömde att han skulle komma hem till mig för att vi behövde prata och det var så viktigt för mig att det äntligen blev gjort. Men när han väl kom dit var han ignorant och självcentrerad och långt mer intresserad av sina kompisar som han hade tagit med sig. Och de i sin tur berättade om sina mundana problem för mig, om fåniga saker som verkligen inte kändes viktiga. Och så fort jag försökte prata om något som rörde mig, gick de sin väg, ohyfsat med näsan i vädret, tydligt visandes att de inte kunde bry sig mindre.

De slet fram grejer som var mina, roade sig med det de tyckte var intressant, åt min mat, hade sönder saker för att det roade dem och för att de inte kunde bry sig mindre och meddelade sen att de var trötta på mig och skulle gå hem. Och jag var så himla, himla besviken på honom, som jag försökt prata med men som vägrade att uppmärksamma mig, vägrade att ta mig på allvar, som bara inte tyckte att jag var viktig nog. Det var en jobbig dröm, så jag är glad att jag inte sov mer än jag gjorde.

När jag slutligen vaknade på morgonen skämdes jag verkligen för att jag hade väckt honom, samtidigt som den där känslan av att vara så sviken och utlämnad dröjde sig kvar. Den bets ner. Ingen av oss hade tjänat på en diskussion av mitt beteende den natten. Fröken 2 dök upp vid ytan som en kork som lossnat från sitt fäste på botten, och gjorde morgonen hanterbar. Vi snackade skit, skrattade lite, skiljdes som vänner.

Jag känner mig fortfarande som en skit för att jag lät Fröken 1 ta för mycket plats både under vårt samtal under kvällen och under mitt anfall inatt. Samtidigt finns hon ju där vare sig jag visar upp henne eller inte. Och jag vill inte hålla tyst om saker som är sanna, bara för att de är obekväma. Å andra sidan tycker jag att det är långt viktigare att lösa situationen på ett tillfredsställande sätt, än att häva ur mig det första jag får på hjärnan hela tiden. Det finns en tid och plats för det med, men den är inte här och nu.

Fröknarna må tycka vad de vill; för mig räknas konsekvenserna allra högst. Och den konsekvens jag vill ha ut av det hela är att jag och han ska kunna umgås nästan som förut, som goda vänner som har kul ihop och som behöver varandra. Ingenting annat är lika viktigt.

Jag är jätteglad för att vi pratade; jag fick reda på många saker som jag behöver tänka ordentligt på ett tag framöver nu, som gjorde ont men som ändå var bra att få höra. Jag tror att han tänker likadant. Jag har kvar en del frågor och jag har fått nya frågor med. De behöver också redas ut men det får ta tid. Jag får tvinga fröken 1 att låta det ta tid. Hon gråter fortfarande och vill bara ha en reaktion, en stark reaktion vilken som helst. För henne är den här lugna ytan ohanterbar. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av henne, men någonting måste jag ju hitta på…

Nu är jag mest bara trött och sliten och tom. Fast inte dåligt tom för en gångs skull. Nästa-bra-tom. Jag ska försöka ägna några dagar åt att se på serier och lyssna på ljudböcker och sortera mina tankar och känslor. Och stoppa undan de som det inte finns någon plats för på något mörkt och svalt ställe där de inte kan göra någon skada.

Tyvärr håller sig inte känslor färska hur länge som helst i källaren. De skrumpnar ihop och försvinner utan periodiskt vädrande. Men det må i så fall vara hänt. Jag har ingen nytta av vissa av dem nu; det funkar inte att ha dem framme helt enkelt. Och jag tror i alla fall just nu att en tynande tillvaro i källaren är bättre än att stuva ner dem i en säck med en sten i och gå och hitta sig en riktigt djup sjö. Vad Fröken 1 än säger orkar jag inte med den typen av utspel för tillfället. Bättre då att bara låta saker dö ut av sig själva i tysthet.

Och jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta prata så här, att han börjar berätta saker för mig utan att låta dem passera censuren först. Han skulle behöva sin egen Fröken 1 ibland, för även om min kan få för sig att göra saker vid helt fel tillfälle alldeles för ofta, så är det nog bra att slänga ur sig saker så där ibland. Nåja. Vi får se.

Down we go again

Jag är rädd för att tappa bort honom helt. Jag är rädd för att vårt samtal imorgon kommer sluta med att vi kommer fram till att det enda alternativet är att vi inte ska ses nå mer. Jag har alla dessa bra förslag i mitt huvud, men jag tror inte de är relevanta här. Jag tror inte riktigt jag har så mycket att säga till om...

Jag är rädd för att han ska förklara så gott han kan och sedan försvinna, och det skrämmer mig långt mer än alla saker jag kan få reda på om vad jag tidigare trodde var sant.

Lite lugnare

Idag var första dagen på länge som det var soligt ute. Mitt inre kaos har lagt sig lite grann, och bytts ut mot… sorgsenhet? Det är lugnare i vart fall. Och jag vet att det är en övergående fas; jag känner igen min egen krishantering, men det är i vart fall skönt att få ett andningshål. Saker är inte hemska just nu, bara ledsamma. Men det känns hanterbart. Det känns som att saker går att lösa.

Och så kom Tilde hem idag. Världen funkar inte helt och hållet än, men den funkar tillräckligt.

Hur mycket är kärlek värd?

Jag har lätt för att bli kär och jag tycker om att gå omkring och vara småkär i folk. I det läget spelar det ingen roll om de inte är kära tillbaka; det är vad jag känner för dem som räknas, själva är de mest bara lämpliga mål. Men att verkligen älska någon, ha en relation, och inte bli älskad tillbaka suger. Tyvärr verkar jag ha en fallenhet för det med.

Vad får ett förhållande att ticka på, år ut och år in? Det är en förhållandevis ny fråga för mig. Länge hade jag inställningen att jag var ihop med någon så länge jag var kär, och när kärleken gick över så gjorde förhållandet det med. Det var för kul att vara kär för att vara utan, allt för beroendeframkallande antar jag. Förhållandena blev inte så långa, men desto fler.

Någonstans kom jag sen på att man kanske skulle jobba med skiten också, om man ville få ut någonting mer än det där första ruset av det hela. Jag började jobba med mina relationer, och upptäckte att jag var rätt bra på det. Jag var bra på att lyssna och på att förstå. Saker gick sönder inte desto mindre. Jaha.

Och så träffade jag en pojke, blev intresserad, blev förälskad, blev kär. Blev involverad i någonting otroligt seriöst för att vara mig. Likt förbannat så sket det sig. Och vi älskade verkligen varandra, men vi funkade inte alls ihop. Någonstans där blev jag smärtsamt medveten om att all kärlek i världen inte räcker för att lösa vissa saker.

Jag gillar begreppet ”nödvändig, men inte tillräcklig”. Att säga att ett juridiskt element är nödvändigt, men inte tillräckligt för att uppnå ett resultat låter väldigt fint och genomtänkt. Tyvärr utelämnas hela frågan om proportionerna…

Jag tror att kärlek är ett nödvändigt men inte tillräckligt element för framgångsrika förhållanden. Därom tror jag att de flesta i västvärlden skulle kunna hålla med mig. Men hur mycket kärlek, i vilka proportioner, av vilket slag, behöver man ha?

Och kom inte och säg ”det är individuellt” för det är att döda diskussionen. Enligt min erfarenhet har allt mänskligt beteende en sorts standard, som med vissa marginaler går att applicera på de flesta. Jag utgår från att kärlek fungerar ungefär likadant. Eventuella större variationer kommer sig av socialisering.

Men först; vad är kärlek? Det har det skrivits hyllmeter om, de senaste århundradena med företrädesvis romantisk ton. Jag skulle dock vilja säga att det hela egentligen har handlat om vad kärlek _gör_, hur kärlek _känns_... För vad kärlek _är_, är en bunt med hormoner.

Låter det som en cynisk utsaga från någon som just fått några drömmar krossade? Nåja, det bjuder jag i så fall på. Faktum kvarstor dock; det vi känner, må det vara kärlek, glädje, ilska, depression, ångest, är hormonbalanser. Därför spelar de ofta ut varandra, därför är de så himla svåra att förstå sig på eller att göra någonting åt.

Det finns forskning som visar att förhållanden som börjar med en djup förälskelse har större sannolikhet att överleva våra tider, därför att paret har ett gemensamt positivt minne att falla tillbaka på och sträva mot igen. Kärlek cementerar relationer på samma sätt som gemensamma ansträngningar och gemensamma investeringar gör (om än möjligen i högra grad).

Så det är rimligt att anta att man behöver en rejäl dos kärlek i början. Men om man har någonting annat att falla tillbaka på då? Ponera att kärleken inte var stark i början, men att den fysiska attraktionen i allra högsta grad var det. Det skulle inte kunna fungera som gemensam bakgrund om sexet var fantastiskt men man i övrigt inte kunde komma överens i tre minuter i sträck. Så jag lägger på en faktor till; en djup vänskap. Så man har bra sex, trivs skitbra ihop, har kul, funkar i stort. Skulle det räcka för att ersätta kärlek i inledningsskedet?

Det är väl här det börjar bli trixigt. För logiskt sätt skulle det kunna göra det. Kitt som kitt. Men i praktiken fungerar det inte riktigt så… Någonting med kärlek får oss att vilja ha den mer än någonting annat, trots att erfarenhet säger oss att den inte alltid är till så mycket hjälp. Och till råga på allt är den kärlek vi strävar efter både den romantiska och den djupt hormonella, den där som får det att bubbla i magen på en och att vara så hög på endorfiner att inte ens saker som mat och sömn spelar så stor roll. And much good it does us…

Jag och P pratade här om veckan om hur det kommer sig att man kan stå ut med sina vänner så lätteligen, när kärleksrelationer bara smulas sönder runt omkring en. Min teori var att med vänner så har man alltid möjligheten att backa ett tag, gå hem och vara i fred tills allt är glömt och förlåtet. Det är lättare att stå ut med människor som inte står en riktigt så nära.

Jag har alltid varit mer eller mindre vän med mina pojkvänner, men sanning att säga har det nog huvudsakligen varit ”mindre”. Jag och P kommer jättebra överens numera och umgås väldigt mycket. Jag litar på honom som på få andra. Men jag kan ändå inte säga att den vänskapen är sådär värst djup, tyvärr. Vi har få saker gemensamt, och vi bör inte prata om någonting viktigt eller känslomässigt, for fear of world war III. Jag vet att han finns där för mig i allt praktiskt, men om jag behövde tröstas eller tas hand om skulle jag inte kunna vända mig dit. Jag har försökt, och det har inte gått bra. Med en riktigt djup vänskap där hade kanske mycket sätt annorlunda ut…

Om man bara kunde ta den där riktigt djupa vänskapen; den där som är större än allt annat, större än kärlek även, och stoppa in den i ett förhållande… Men är det alls möjligt? Eller är den typ av vänskap och kärlek mutually exclusive? Nå, det vill jag väl inte tro. Det vore sorgligt. Jag har tagit mig igenom så många förhållanden byggda på kärlek och intentioner och hårt jobb och hittills har ingenting fungerat. Så jag skulle vilja testa förhållanden byggda på någonting annat nu.

Problemet är bara kärleken, den där förbaskade kärleken som måste finnas där även om fan vet vad den gör för nytta. Och det är ju så klart enkelt för mig att beklaga mig; jag har som aldrig behövt investera någonting i ett förhållande där jag inte varit förälskad. Jag kan knappt föreställa mig hur det skulle kännas…

Samtidigt sitter jag nu här med, vad jag misstänker är, ingredienserna för ett riktigt, riktigt bra förhållande. Minus den ömsesidiga kärleken. Där finns vänskap, närhet, tillit, fysisk attraktion av sällsynt slag. Men inte kärlek. Så vad fan gör man? Lägger ner alltsammans och hoppas på att någonting likadant fast inklusive den sista ingrediensen dyker upp någon gång? Mmm, jag är inte mycket för hasardspel… Eller försöker ändå? Det låter inte heller riktigt görbart, givet att en av parterna faktiskt inte är kär och mår dåligt över det. Eller kanske väntar, och hoppas på att kärleken magiskt ska dyka upp? Nej, a watched pot never boils. Och med tillräckligt mycket ångest i kroppen, finns det ingen plats för de hormonerna som gör kärlek.

Så vad gör man?

Vilse

Jag är dålig på att hantera mig själv när saker gör så här ont. Jag går från att vara så lugn och samlad att jag får mig själv att tro att det här egentligen inte spelar så stor roll, till att inte kunna tänka alls, till att bara vara så vansinnigt trasig att jag ingenting kan göra. Att ha så ont att det blir ett generellt tillstånd snarare än en specifik känsla. Att ha så ont att det blir allt som finns. Och så tillbaka igen; rationellt tänkandes, koherent analyserandes situationen.

Jag är helt vilse i mitt huvud. Jag behöver verkligen en del svar nu. Och jag behöver tröst. Fan i helvette vad det tar emot att erkänna det, men jag behöver tröst för att kunna komma upp en bit och bara hantera en sak i taget. Och jag kan inte få den förr än jag får mina svar. Och det dröjer än. Så jag är förvisad till den här världen där jag jag är alldeles vilse, och inte alls mig själv. Och trasig. Och rädd.

Limbo

Jag har funderat en del på varför jag så lättvindigt funnit mig i en behandling som tillfört så mycket osäkerhet till mitt liv. För krasst sätt har ingenting i den här relationen varit säkert, varken på det stora eller på det lilla planet. Varje helg som bokats, har haft ett digert avbokningsskydd. Det har känts som ”Vi kan ses då, om jag inte får något annat för mig eller kommer på att jag inte vill”. Det är svårt att inte alltid vara lite rädd i det läget.

Jag förstår i och för sig resonemangen bakom tankesättet. Om man inte lovar någonting, gör man inte heller någon besviken. Att prioritera saker som arbete är i stor utsträckning rationellt och acceptabelt, och ger mycket lite utrymme för motparten att hoppas på saker man inte känner att man kan eller vill leva upp till.

Förutom att det inte funkar så.

I situationer där jag inte har tillräckligt mycket information kan jag inget annat än att bilda mig en uppfattning utifrån det jag rimligen kan anta. Och rimligen är ett begrepp som går att sträcka långt… Den bygger upp mycket hopp, som sedermera grusas när en träff blåses av. I det läget spelar det ingen roll att anledningen därtill var god, besvikelsen blir lika stor för det.

Och så jävla svårt är det inte att bestämma sig för saker och sedan genomföra dem. Det är klart att planer måste ändras ibland, men de flesta verkar ändå kunna ordna sina liv kring en hel serie av löften som inte bryts. Det kallas prioritering, och är en medveten process. Att ingenting lova för att man inte vet vad man kommer kunna eller vilja hålla är att placera sin motpart i limbo.

Och det är nyttigt att binda upp sig för saker. Det är nyttigt för ens relationer, av vilket slag de än må vara, och för ens självbild. Att inte lova för att inte såra fungerar inte, för all mellanmänsklig kommunikation kräver någon typ av antaganden, en viss konsensus, och vissa löften. Att alltid sitta där med ett avbokningsskydd skyddar ingen från besvikelser, det genererar dem. Då är det långt, långt mycket bättre att säga nej ibland och ja ibland och verkligen stå fast vid båda. Ett nej är inte en lika stor besvikelse.

Och att säga att man vill men inte vet vad, om, när man kan, är att gömma sig bakom det där avbokningsskyddet igen. För vad hindrar en _egentligen_ från att säga ”Jag vill, därför gör jag så”? Prioriteringar? Rädslan att såra igen? Rädslan att väcka förhoppningar som är i vägen nästa gång man vill säga nej?

Men information är inte sårande. Blir det ja ibland och nej ibland så är det som det är. Det går att hantera. Det ger mottagaren trygghet att veta vart han eller hon har folk. Det ger en kontroll över sina egna val. Och om folk inte vet var de har sig själva då? Nå, den diskussionen har jag haft många gånger med människor som sagt ”Jag vet inte vad jag vill”. Det enda svaret jag har kunnat ge är ”Pröva”.

Funkar det inte? Prova igen. Prova något annat. Diskutera det du kände och tänkte med någon. Sluta vara så där tyst tills du hittat det enda rätta svaret, för du kommer inte hitta det i ditt huvud alena. Släpa fram saker och prova dem mot andras argumentation. Och de kommer se konstiga ut när du säger dem. Få saker är likadana utanför som inuti ens huvud. Vissa saker vet man inte ens att man har tänkt innan man hört hur dumma de låter när de sägs högt. Och det är bra! Det är vad all vetenskap, all utveckling, bygger på; att bygga upp och bryta ner sina egna hypoteser, föresatser, fördomar. Att vara tyst för att man inte vet, tills man magiskt hittar rätt, är inte utveckling. Det är religion.

Och om jag nu låter väl hård i min bedömning, so what? Det är min blogg, mitt forum för tankar, min spegel där jag granskar det jag tror att jag tror på för att se om det håller en dag till. Det kanske inte alltid är så himmlarns objektivt men det är i vart fall högt tänkt. Det kan angripas, både av mig och av andra. Man behöver inte veta vart man ska för att ändra sig. Men man behöver veta vart man är.

Random tankar

Jag vaknade kl fem i morse för att sömnen tog slut. Och jag visste att jag hade drömt om honom, även om jag inte visste vad. Det fåniga är att jag drömt om honom flera gånger förra veckan med; sexiga, porriga drömmar. Och nu känns det så… fel. Som om jag lurats till något (även om jag vet att jag ju inte har det, men känslan är liksom densamma).

----

Vi har en gemensam bekant, han och jag. Hans bästa vän sedan länge. Mitt gamla strul, och en kille jag verkligen hoppats kunna bli ordentligt kompis med, för han är rar i mycket, och tanken var ju som att vi skulle komma att umgås en del i framtiden. Jag undrar om han är nöjd nu…

Jag är bra jävla förbannad på honom, och jag inser mer än väl att det egentligen är oförtjänt, men det hjälps inte. Sen allt det här började har han varit mer än lite negativ till min och Ms relation, till den milda grad att han flera gånger sagt åt mig att släppa alltsammans och låta M hitta en riktig flickvän. Herre jävlar vad det gjorde ont att höra… Jag ville ju vara just den flickan. Och jag ville inte höra sånna saker från någon jag tyckte om och ville vara kompis med.

Ju längre tiden gick, desto svårare blev det att undgå hur ogillande J var till alltsammans och det kändes så himla trist. Jag kände mig i vägen, och som om jag inte dög riktigt och samtidigt var jag ju så jäkla stolt över denna pojke jag kände att jag hade, som jag gjorde så bra saker med och som jag trodde jag kunde göra lycklig. Som sagt att han tyckte om mig så mycket att jag trodde på det. Som jag älskade tillbaka.

Jag undrar hur mycket J visste om hur saker låg till egentligen. Om han visste mer än mig. Om han är nöjd nu.

----

Det finns så mycket i det här jag inte förstår. Vi skulle på lajv tillsammans, bo ute i sommarstugan (gud så jag hade sett fram emot det…), vi skulle leka orcher i höst och sitta vid lägerelden och allt, _allt_ var hans förslag! Jag förstår det inte… Jag förstår inte alla de saker han gjorde veckorna innan, alla de saker som till slut fick mig att tro att allt det här, det var rätt lugnt. Att vi var för involverade båda två för att någonting skulle kunna gå åt helvette på allvar.

Jag förstår inte bilderna, eller varför han kom hitkörandes mitt i natten bara för att se mig, eller varför han satt uppe vis MSN och pratade med mig tills långt efter att han borde ha sovit. Han funderade på att bjuda mig på en resa i 30-årspresent och hans ögon glittrade verkligen när han frågade om någonting sådant kanske vore intressant. Det är seriösa planer mer än ett år framöver. Försökte han lura in sig själv i något han ville stå för, men inte kunde? Försökte han lura mig? Var det bara jag som lurade mig själv? Fanns inte allt det här egentligen?

Han ringde, och min värld försvann

Han ringde och sa att han tyckte om mig, men att vi måste lägga ner det här som vi har haft så länge nu. Att det inte funkar. Att han inte känner det kan skulle vilja, det han har försökt få sig själv att känna. Och att han mår dåligt av att inte känna nog, och att det behöver få ett slut.

Jag vill bara skrika, jag vill vara så arg på honom! Men jag kan inte. Jag förstår honom, och jag hatar det. Jag förstår inte bakgrunden, jag förstår inte riktigt varför han känner, eller inte känner, som han gör. Men jag förstår resonemanget. Fan ta honom för det!

Om och om i mitt huvud ältas om jag var så kär att jag blev helt blind, att jag trodde att jag såg en massa saker som aldrig fanns där för att jag så desperat behövde se dem. Jag kan inte tro att det är så, men är det bara en ursäkt det med?

Helvette, det gör så jäkla ont och ändå har det inte gått in helt än. Jag är så rädd för hur det kommer kännas när det når fram.

Fan heller! Jag är bra på att se saker hos människor, jag är bra på att förstå dem. Och jag har sett hur han har lett mot mig och hur det har gistrat i hans ögon när han kommit på upptåg. Jag har sett hur han har ansträngt sig för ansträngandet skull med, även om jag inte alltid velat erkänna det. Jag har sett hur han har försökt, och hur det inte riktigt har funkat för honom. Men jag har också sätt hur det har glimtat till, hur det har känts oss emellan när inga pretentioner, inga krav, inget annat skit har varit i vägen.

Jag har tänkt släppa det här många gånger, för fan så ont det har gjort ibland att inte veta vad, om något, jag har att hoppas på. Men hur skulle jag kunna göra det? Du kan lika gärna be mig att sluta andas. Det går, visst gör det, men jag är inte beredd att göra det än.

Det börjar gå in nu, allt eftersom jag skriver, det han sa på telefon, det vi pratade om, och det allt betyder. Och jag känner mig så vilse.

”Det började helt anspråkslöst, som en vanlig engångsgrej. Vi var liksom aldrig ute efter mer. Han var en trevlig kille, jag en helt sympatisk tjej. Men våra kravlösa samlag blev fler och fler” Och sen..? Fan vet. Någonstans gick jag ifrån att sätta mig själv främst, från att vara en no noncens girl, till att känna att jag aldrig någonsin vill vara utan honom.

Och jag visste att det skulle bli svårt, och att det skulle kräva sjujävlarns mycket av mig. Och jag bestämde mig ändå för att det var värt det. Det var ett helt medvetet, noga övervägt beslut, som resulterade i att jag började älska honom så som jag gör nu. Jag gav upp en del av min identitet, och det var värt det. Hur jag än rannsakar mig så själv, så är det fortfarande värt det.

Gud, jag är så ledsen! Jag är så ledsen, och Fröken 2 kliver in och tvingar mig att hålla distansen, att inte tappa taget, inte gråta, inte känna, tänka rationellt, hantera situationen. Och jag vill inte!!! Helvette, jag vill bara skrika rakt ut att världen är så jävla orättvis och att allting gör så ont nu att jag inte vill vara med längre! Jag vill inte ha en sån här värld! Jag vill inte veta av den!
Jag vill göra allting bra, jag vill laga det här, jag vill bygga upp allting som det ska vara. Jag vill inte tänka på hur osannolikt det är att han ska komma på att han älskar mig nu, om han inte gjort det hittills. Jag vill inte ens tänka tanken. Jag vill inte skriva den, men jag måste för jag måste se på den! Ändå går den inte in.

Man kan inte tvinga någon att känna någonting. Man kan inte tvinga sig själv heller, även om jag tror att man absolut kan övertala sig själv om ganska mycket. Skit samma. För till saken hör att jag aldrig riktigt tänkt mig att han ska älska mig.

Och ja, det är oerhört grymt att tänka så. Mot honom, inte mot mig. För samtidigt vill jag ju att han ska kunna känna för någon så som jag känner för honom. Jag vill inte beröva honom den möjligheten, oavsett vad jag själv känner. Det är han för viktig för.

Men han är trasig, så trasig den där pojken. Och det kommer ta många år att laga honom. Han kan inte gå den vägen helt själv, det är inte rimligt, även om jag vet att han gärna vill det. Jag vill vara med där. Jag vill göra allt jag kan för att bygga upp honom så gott det går. Jag är övertygad om att jag behövs i det. Och efteråt? Efteråt kanske han kan bli kär igen. Om han blir det i någon annan kommer jag gå hem och gråta ur mig mitt hjärta, men jag kommer också vara glad för hans skull.

Men fan heller att jag kan tänka mig den här tiden utan att få vara nära honom, utan att få ligga nära och känna hur han luktar och hur han känns och hur han får mig att känna. Jag vill vara hans bästa vän och hans bästa älskare och jag vet att jag kan vara båda. Jag vill ligga ihopkrupen och känna mig så där otroligt omtyckt och rätt som han har fått mig att känna. Jag vill känna mig så otroligt sexig som han har fått mig att känna. Och så trygg, så på rätt plats.

Har det verkligen bara varit min egen blinda, blinda kärlek som visat allt det där för mig? Eller har det funnits något mer med? Och i så fall; vad?

Det gör så ont i mig att han hela tiden försökt att känna äkta kärlek, och inte lyckats. Det gör så ont, för det måste ha varit så jävla jobbigt för honom. Så obeskrivligt energistjälande. Frustrerande. Skuldsättande.

Och det gör så ont att tänka på att hade denna detalj, denna enda helt avgörande detalj inte funnits där, så hade vi det senaste året haft det bästa förhållandet jag fått uppleva. För fan vad bra det har varit . Inte bara, självklart. Jag har varit otroligt ledsen, och jag har varit nära att ge upp och lägga ner och hitta någonting som inte är lika jävla svårt att hantera. Men inte ens nu, inte ens med all ilska och all rationalitet och alla känslor som trasar sönder mig så mycket kan jag rimligen se hur det hela skulle vara kört, olösbart, hopplöst.

Jag tror att förhållanden är mycket som bolag, och jag tror att de drabbas av lågkonjunkturer. Jag tror på att det man gör, givet att man känner att man funkar ihop bra i övrigt, är att lösa problem tillsammans bäst man kan. Jag tror på att allt går att prata om, och att allt går att hantera. Jag tror inte man kan prata sig till att bli kär, men jag tror att man kan prata sig till att vara lycklig tillsammans.

Jag önskar jag kunde skilja på kärleksförblindat önsketänkande och en rationell och hållbar syn på allt det här.

Jävla, jävla skithög. Jävla jävla skitvärld som inte låter saker bli bra någon gång. Som inte låter två människor som skulle kunna ta hand om varandra så bra, göra det. Jävla jävla skitvärld som inte låter mig ha kvar den här pojken som… som är som mig.

Dagens katastroftankar

Om någon kom på ett sätt att utvinna energi ur katastroftankar skulle världens energiproblem för evigt vara lösta. Katastroftankar är nämligen finurliga på så sätt att de bygger upp och understödjer varandra. Det räcker med att en enda får fäste, och sen kan jag se fram emot att slungas runt i ekkorhjulet under obestämd tid eller tills världen bestämmer sig för att ge mig en breake.

Tilde har varit borta i nästan en vecka nu, så jag har gott om grogrund för katastroftankar. De kommer i alla former och storlekar, från att jag är övertygad om att hon hittats överkörd någonstans så fort telefonen ringer, till den där känslan av att jag har glömt något som jag inte kan skaka av mig.

Katastroftankar är ett samlingsbegrepp med ett ödesdigert namn, men känslorna som inordnas därunder skiftar hejdlöst. Min toppnotering är att en övertygelse om att människor jag tycker om har dött. Det kan räcka med att ngn inte svarar i telefon när jag ringer för att hjulet ska börja spinna, och ju längre tid det tar innan jag får tag på dem, desto värre blir känslan. Till slut kan det hela vara en enda soppa av fullfjädrad ångest och ett maniskt behov av att få tag på dem. Gissa va populär jag gör mig genom att vara sån…

Men annars är mina katastroftankar mest en känsla av att Allt Kommer Gå Åt Helvette. Har man känt mig ett tag vet man förvisso att det mesta faktiskt går åtminstone lite åt helvette med jämna mellanrum, vilket gör skiljandet av katastroftankarna från vanlig enkel erfarenhet lite klurigt. Men en dead givaway är om tanken åtföljs av något maniskt beteende. Om jag känner att jag bara måste, måste, MÅSTE få tag på någon för att fråga om helgens planer kvarstår så är vi helt klart inne på katastroftanke-området.

Det är skitsvårt att komma till rätta med det här. Logiskt tänkande funkar inge vidare. Min hjärna är mkt bra på att berätta för mig vad jag ska tänka och känna, och då har jag själv inte så mycket att säga till om. Rationaliteten blåser all världens väg. Det bästa system jag har kommit på hittills är att kohandla med mig själv.

Om jag låter tankarna ta över får jag ångest, och det är ju ingen höjdare. Men om jag försöker lägga locket på och inte lyssna på dem alls får jag också ångest, vilket suger. Lösningen har blivit att gå med på några saker som katastroftankarna vill, mot att de nöjer sig med det. ”Ok, jag kan ringa en gång nu och en gång ikväll, men sen får det vara bra. Är vi överens?” Det funkar förvånansvärt bra om jag samtidigt lyckas hålla mig någorlunda sysselsatt och inget dåligt inträffar under tiden. Random skit som inträffar får ekkorhjulet att snurra bortom min kontroll, så det här systemet funkar inte alltid, men ibland är i alla fall något.

Så nu ska jag ta och titta på film och ignorera att kissen är ute och ränner. Och inte gå ut och leta efter henne förr än ikväll. Och inte tänka på den kommande jobb-veckan. Och inte anta trista saker om nästa helg. Så. Se där. Se mig vara lugn…

Nåja, ganska lugn.

Skräp.

A good day

Idag låg jag i badet och tänkte på mina resor som varit precis så där lagom galna ibland. Och när jag gick förbi spegeln insåg jag att jag just idag var himmla söt. Och sedan fick jag höra, från ett lite oväntat håll, att jag är sexig. All in all; it's been a good day.