Konventet

Jag tillbringade påskhelgen på Sveriges äldsta spelkonvent, som spelledare och medarrangör. Tre intensiva dagar av spelledande och improviserande har lämnat min hjärna fullkomligt mosad, men ganska nöjd. Tre intensiva dagar med umgänge med alla andra på konventet har lämnat mig obeskrivligt själatrött, och tämligen ledsen.

I ärlighetens namn ska erkännas att jag inte gjorde det enkelt för mig själv. Jag var nådigt trött redan när jag kom dit, på dåligt humör och utan särskilt mycket tålamod till övers för mina medmänniskor. Samtidigt hade man kunnat hoppas på att åtminstone de som känt mig länge borde ha kunnat visa respekt och kanske, kanske viss förståelse för detta. Istället blev hela konventet en pågående diskussion om varför jag inte ville kramas.

Men jag kan ta att förklara och förklara igen, att om jag är trött och på dåligt humör så är jag inte särskilt kramig. Vad jag har betydligt svårare för är när människor tar detta som en personlig förolämpning. Eller ännu värre; när de, stoiskt och med sårad min, förklarar att de minsann finns här för mig, om jag bara skulle låta dem göra något.

Förlåt mig, men jag vill inte att någon leker socialkontor med mig.

Samtidigt sitter jag här och känner mig som en dålig människa för att jag gör gamla vänner och bekanta besvikna. Särskilt en vet jag är tämligen besviken och grinig på mig nu. Planen var att jag skulle försöka komma ifrån konventet lite, vi skulle ta en fika, gå på stan, snacka skit. Jag kom inte ifrån. Jag hade för mycket att göra, och den lediga tid jag hade ägnade jag åt att sova, för att alls kunna fungera senare. Så i slutet på konventet när vi sågs igen fick jag ett tämligen kyligt mottagande och ett avspisande hej då. Och det sårade en del, men framför allt gjorde det att jag blev ännu mindre sugen på att återkomma nästa år.

Jag är trött på den här världen. Den irriterar mig med sina fåniga intriger bakom scenerna och allt ”vi är allra bästa bästisar fastän vi bara talas vid en gång per år”. Jag är trött på allt jävla kramande. Jag är trött på människors egocentricitet.

En fullkomligt random kille tog sig friheten att pussa mig på kinden för att jag var snäll nog att låta honom hämta sina saker i hans sovsal där jag för tillfället satt och spelledde. Snygg ursäkt kissen... Han tyckte säkert att han var otroligt charmig och djärv. Jag log lite, mumlade något och gick min väg. Jag vill inte förvandlas till personen som stryper random pojkar för deras hormoners skull. Och jag tycker hellre illa om andra än om mig själv, även om gudarna ska veta att jag är rätt less på mitt eget beteende med. Det hade varit enklare att uppskatta den här typen av sociala lekar. Jag tror faktiskt att jag gjorde det en gång. Skit samma. Jag gör det inte längre.

Det var kul att spelleda. Det var kreativt och jag har fått skratta mycket. Men det kostade mig för mycket i energi, och nu vet jag inte riktigt hur jag ska få tillbaka den. Jag känner mig urvriden, och ledsen för att jag inte lever upp till folks förväntningar. Ledsen för att folk inte kan spela efter mina regler med ibland. Istället blir det så att ju mer de pressar på, desto mer backar jag. Och jag vill inte vara den som sitter inlås hemma med datorn som enda sällskap. Inte alltid. Jag vill ut och leka ibland. Men just nu känns världen bara jobbig, jag vet inte hur jag ska hantera den, jag kan inte bli arg och det slutar med att jag sitter här och gråter istället. Gråter och känner mig fånig.

Jag har sagt till berörda personer att jag lägger ner spelledandet på obestämt tid, precis som jag la ner spelandet för ett tag sedan, och lajvandet innan dess. Det känns skittråkigt att avstå, men tills vidare ska jag försöka fylla min tid med en människa i taget, tills jag orkar med världen ordentligt igen.

Fan vad jag är trött på mig själv.