Politiska utspel

Innan jag ens går in på dagens ämne vill jag först komma med en friskrivning. Den här posten handlar inte (så mycket...) om mina personliga, politiska sympatier. Vad jag som individ röstar på spelar mycket liten roll i sammanhanget. För helt oavsett min politiska färg blir jag så himla läss på att politik verkar vara synonymt med retorik.

Den politiska debatten har, allt sedan jag började följa den i vart fall, färgats mer och mer av stora ord, domedagsbilder och överhängande hot om vad som händer om De Andra får råda. SVD’s artikel Den stora omfördelningsbluffen belyser ett litet hörn av den här frågan och sätter i mångt och mycket fingret precis på det jag har retat mig på hos oppositionsregeringen. Jag borde inte läsa den typen av artiklar, för det slutar bara med att jag sitter och är ytterligt förbannad, precis som nu.

För kanske är det så att Sverige kommer gå under efter fyra år med en blå koalitionsregering. Kanske är det i vart fall rimligt att anta att svensken kommer få det sämre. Men då kan väl för i helvete politiker hålla sig till att visa på de fakta som pekar åt det hållet, istället för att slänga ur sig floskler om hur skattepolitiken över en natt förändras till plattskattspolitik, från att ha varit så jävla underbar. Goddamnit! Det är så himla lågt att använda den typen av argument, av inga andra skäl än att de eldar upp en missnöjd befolkning. Politik ska inte handla om den typen av utspel! Politik ska handla om vad som är sant, rimligt, faktiskt.

Om jag nu, trots allt, ska blanda mina egna politiska åsikter i det hela så tycker jag att en regering i så liten mån som möjligt ska blanda sig i människors liv. Jag tycker att människor ska vara fria att fatta sina egna beslut. Naturligtvis är det hela en rosafluffig utopi; människor har sällan nog med information, eller för den delen nog med resurser för att fatta kloka beslut om sig själva. Men ingenting blir bättre av att vi blir så uppenbart ljugna för. Politik är viktigt; jag kan inte förstå hur människorna som har det som sitt levebröd och sitt kall smutsar ner det med fula små trick, med plattityder och tom retorik.

Kanske känns det bättre där man står på sitt stormöte, omgiven av väljare och sympatisörer, om man vet att man fått med sig dessa människor genom det man sagt. Kanske ger det en känsla av achievement, och av betydelsefullhet. En känsla av att man är på väg någonstans med stormsteg. Men jag vill inte vara politikernas snuttefilt och självbekräftelsespegel. Jag vill veta sanningen, i alla dess aspekter. Så sluta ljuga.