Om någon kom på ett sätt att utvinna energi ur katastroftankar skulle världens energiproblem för evigt vara lösta. Katastroftankar är nämligen finurliga på så sätt att de bygger upp och understödjer varandra. Det räcker med att en enda får fäste, och sen kan jag se fram emot att slungas runt i ekkorhjulet under obestämd tid eller tills världen bestämmer sig för att ge mig en breake.
Tilde har varit borta i nästan en vecka nu, så jag har gott om grogrund för katastroftankar. De kommer i alla former och storlekar, från att jag är övertygad om att hon hittats överkörd någonstans så fort telefonen ringer, till den där känslan av att jag har glömt något som jag inte kan skaka av mig.
Katastroftankar är ett samlingsbegrepp med ett ödesdigert namn, men känslorna som inordnas därunder skiftar hejdlöst. Min toppnotering är att en övertygelse om att människor jag tycker om har dött. Det kan räcka med att ngn inte svarar i telefon när jag ringer för att hjulet ska börja spinna, och ju längre tid det tar innan jag får tag på dem, desto värre blir känslan. Till slut kan det hela vara en enda soppa av fullfjädrad ångest och ett maniskt behov av att få tag på dem. Gissa va populär jag gör mig genom att vara sån…
Men annars är mina katastroftankar mest en känsla av att Allt Kommer Gå Åt Helvette. Har man känt mig ett tag vet man förvisso att det mesta faktiskt går åtminstone lite åt helvette med jämna mellanrum, vilket gör skiljandet av katastroftankarna från vanlig enkel erfarenhet lite klurigt. Men en dead givaway är om tanken åtföljs av något maniskt beteende. Om jag känner att jag bara måste, måste, MÅSTE få tag på någon för att fråga om helgens planer kvarstår så är vi helt klart inne på katastroftanke-området.
Det är skitsvårt att komma till rätta med det här. Logiskt tänkande funkar inge vidare. Min hjärna är mkt bra på att berätta för mig vad jag ska tänka och känna, och då har jag själv inte så mycket att säga till om. Rationaliteten blåser all världens väg. Det bästa system jag har kommit på hittills är att kohandla med mig själv.
Om jag låter tankarna ta över får jag ångest, och det är ju ingen höjdare. Men om jag försöker lägga locket på och inte lyssna på dem alls får jag också ångest, vilket suger. Lösningen har blivit att gå med på några saker som katastroftankarna vill, mot att de nöjer sig med det. ”Ok, jag kan ringa en gång nu och en gång ikväll, men sen får det vara bra. Är vi överens?” Det funkar förvånansvärt bra om jag samtidigt lyckas hålla mig någorlunda sysselsatt och inget dåligt inträffar under tiden. Random skit som inträffar får ekkorhjulet att snurra bortom min kontroll, så det här systemet funkar inte alltid, men ibland är i alla fall något.
Så nu ska jag ta och titta på film och ignorera att kissen är ute och ränner. Och inte gå ut och leta efter henne förr än ikväll. Och inte tänka på den kommande jobb-veckan. Och inte anta trista saker om nästa helg. Så. Se där. Se mig vara lugn…
Nåja, ganska lugn.
Skräp.
Tilde har varit borta i nästan en vecka nu, så jag har gott om grogrund för katastroftankar. De kommer i alla former och storlekar, från att jag är övertygad om att hon hittats överkörd någonstans så fort telefonen ringer, till den där känslan av att jag har glömt något som jag inte kan skaka av mig.
Katastroftankar är ett samlingsbegrepp med ett ödesdigert namn, men känslorna som inordnas därunder skiftar hejdlöst. Min toppnotering är att en övertygelse om att människor jag tycker om har dött. Det kan räcka med att ngn inte svarar i telefon när jag ringer för att hjulet ska börja spinna, och ju längre tid det tar innan jag får tag på dem, desto värre blir känslan. Till slut kan det hela vara en enda soppa av fullfjädrad ångest och ett maniskt behov av att få tag på dem. Gissa va populär jag gör mig genom att vara sån…
Men annars är mina katastroftankar mest en känsla av att Allt Kommer Gå Åt Helvette. Har man känt mig ett tag vet man förvisso att det mesta faktiskt går åtminstone lite åt helvette med jämna mellanrum, vilket gör skiljandet av katastroftankarna från vanlig enkel erfarenhet lite klurigt. Men en dead givaway är om tanken åtföljs av något maniskt beteende. Om jag känner att jag bara måste, måste, MÅSTE få tag på någon för att fråga om helgens planer kvarstår så är vi helt klart inne på katastroftanke-området.
Det är skitsvårt att komma till rätta med det här. Logiskt tänkande funkar inge vidare. Min hjärna är mkt bra på att berätta för mig vad jag ska tänka och känna, och då har jag själv inte så mycket att säga till om. Rationaliteten blåser all världens väg. Det bästa system jag har kommit på hittills är att kohandla med mig själv.
Om jag låter tankarna ta över får jag ångest, och det är ju ingen höjdare. Men om jag försöker lägga locket på och inte lyssna på dem alls får jag också ångest, vilket suger. Lösningen har blivit att gå med på några saker som katastroftankarna vill, mot att de nöjer sig med det. ”Ok, jag kan ringa en gång nu och en gång ikväll, men sen får det vara bra. Är vi överens?” Det funkar förvånansvärt bra om jag samtidigt lyckas hålla mig någorlunda sysselsatt och inget dåligt inträffar under tiden. Random skit som inträffar får ekkorhjulet att snurra bortom min kontroll, så det här systemet funkar inte alltid, men ibland är i alla fall något.
Så nu ska jag ta och titta på film och ignorera att kissen är ute och ränner. Och inte gå ut och leta efter henne förr än ikväll. Och inte tänka på den kommande jobb-veckan. Och inte anta trista saker om nästa helg. Så. Se där. Se mig vara lugn…
Nåja, ganska lugn.
Skräp.
1 kommentar:
Halleluja! En till! Jag som trodde jag var ensam. Det du skriver har jag kunnat skriva själv, förutom att för mig handlar det också om att vara nykär. Och DÅ blir man populär om tankarna går i spinn och varenda ett försenat sms är liktydigt med att det säkert är slut. Sen gäller det ju att kunna hålla masken och se van ut också när man äntligen träffas. Jiises vad jag skulle kunna betala för att slippa det här.
Skicka en kommentar