Lyssnar på Solitary av VNV-nation och blir underligt melankolisk. På något sätt kommer jag att tänka på tidiga sommarmornar, efter festen, när världen är alldeles ljus och alldeles grön. Och tyst. Och tom.
And if rain brings winds of change
let it rain on us forever.
I have no doubt from what I've seen
that I have never wanted more.
With this line I'll mark the past
as a symbol of beginning.
I have no doubt from what I've seen
that I have never wanted more.
Eller är jag för petig?
Jag ska bli IT-jurist när jag blir stor!
Var ute och fikade med R ikväll och pratade, så klart, programmering och jobb. Och jag insåg, återigen, att jag vill jobba med IT- och upphovsrättsrelaterade frågor. Förut har det varit det allmänna avtals- och kontraktsområdet som lockat mest, men det är ju tämligen brett. Kontraktor kan man vara inom vitt skilda sfärer. Och jag tror att jag skulle göra mig bra bland tekniker, även i en juridisk roll. Det är ofta människor som jag har förhållandevis lätt att interagera med och jag har tillräckligt med bakgrundskunskap för att förstå vad de pratar om. Detta, om något, är en stor marknadsfördel inbillar jag mig.
Den svenska IT-rätten är ett vrak. Den ligger och gnyr sakta i ett hörn, medan datorfolk och jurister pratar över huvudet på varandra. Den rättsliga utvecklingen ligger efter helt enkelt.
Databaser behandlas, trots laguppdateringar, i stort fortfarande som arkiv där fysiska pärmar står uppställda på fysiska bokhyllor.
Jag är ingen expert på ämnet själv, långt ifrån, men oooh vad jag vill lära mig! Jag vill sätta mig in i den här världen. Jag tror att jag har bra förutsättningar för det. Så nu har jag satt upp som mål att, efter att ha skrivit min magisteruppsats (som ska vara klar innan sommaren), lära mig koda c. Jag behöver inte kunna det mycket, eller ens bra. Men jag vill lära mig ett programspråk för att kunna förstå det senare; förstå vilka behov det finns kring det och vilka juridiska frågeställningar det kan generera.
Vi får väl se vad som blir av detta mål. Men just nu är jag otroligt motiverad och tanken känns jättekul. Jag vågar inte riktigt dra den hela vägen fram till ”men vem fan skulle vilja anställa en affärsjurist med mediokra betyg och en kvällskurs i c++ som merit...” dock. Det får som bli ett senare problem. Just nu njuter jag av att drömma om hur det kommer bli när jag blir stor, stark och IT-jurist!
Oookay. Nu börjar jag känna igen mitt liv. I nästan två dagar där sken solen och fåglarna kvittrade men nu, nu så börjar saker gå dåligt igen. Visste väl att lugnet inte kunde vara länge...
Idag har jag försökt installera en streckkodsläsare på en PDA. Världens enklaste sak, skulle man kunna tycka. Man stoppar in den minililla läsarhuvudet i SDIO-slotten, installerar lite mjukvara och... Och ingenting händer, i mitt fall. Inga felmeddelanden, inga buggar, bara – ingenting. Läsaren läser inte.
Så hur fan går man vidare från det här? Hur felsöker man en pryl som inte klagar? Har installerat och installerat om hela dagen och just nu räds jag den krypande känslan av att PDA:n och läsaren trots allt inte är kompatibla med varandra... Men jag hade ju kollat upp det, trodde jag. Fan. Bara till att kolla upp igen. Jag vågar inte riktigt lita på att jag fattar vad jag läser, sen tvättstugeincidenten...
Den andra sak som hänt idag är att jag fick en tvärdiss från en av våra tilltänkta leverantörer. Skrev ett lite lagom informellt mail och frågade tämligen generellt om mängdrabatt, frakt och allmänna leveransvillkor till företag, och detta var vad jag fick tillbaka:
"Hej,
Har inga adress uppgifter för fakturering eller leverans från Er -varför har du ingen officiell email adress än gmail?
----
Tack för din offertbegäran. Denna offert är giltig i 14 dagar. Trots att vi gör vårt bästa kan det förekomma fel i mängd och pris, ändringar ska kunna överses. Övriga frågor besvarar vi gärna.
[Standardhälsning]
[NN]"
WTF!?
Vad fan bryr han sig om vilken jävla mailadress jag skickar en förfrågan från? En sak vore väl om jag gjorde en faktisk beställning till en tvivelaktig adress, men nu var det en fråga. Ingen annan jag har mailat med (och de har varit många i detta projekt...) har någonsin uttryckt sig på det här fantastiskt fåniga sättet!
Mitt svar följer nedan. Är bara tvungen att bifoga det här, för jag är så himla upprörd på den där dissen!
"Hej [NN],
Anledningen till att jag inte har någon officiell e-mailadress är att jag har en amanuensanställning för detta projekt, och normalt alltså är student på universitetet. För den typen av korta anställningar skapar inte [X Universitet] särskilda e-mailadresser, utan man får klara sig på den man har.
Vad gäller uppgifter för fakturering, så bifogade jag inga enär jag i nuläget bara är intresserad av att hämta in uppgifter om pris för att kunna göra en bedömning av vilken leverantör vi ska använda oss av.
Vänliga hälsningar
[Mitt Namn]"
Hmm, blev inte det minsta mindre upprörd för att jag skrev av mig denna gång. Skräp... Och så är jag så väldig nyfiken på vad de kommer svara. Om de dissar mig mer så skiter jag högaktningsfullt i att de är billigast och skrotar dem från leverantörslistan! Hell hath no fury like a woman scorned...
Är det inte lite tragikomiskt att de dagar jag mår bra så har jag inget vettigt att skriva? Men vad ska jag säga om mitt liv, som möjligen kunde vara intressant eller angeläget att återge, om allting funkar?
Nåväl, jag får väl göra ett tappert försök att skriva, fastän saker inte suger sälar genom krympslang.
Ikväll ska jag träffa en gammal kompis som jag inte sätt på år och dar. Ser fram emot det! R var min första datornördsförebild (utöver min far) och vi har alltid haft lätt för att umgås, in a sort of noncomitive, semisocial manner.
Hmm, vad mer..?
Jo, hittade min väska, med plånbok och allt intakt, idag! Seger! Hade glömt den på festen i lördags ("Smart tjej", ngn? Jag är verkligen fantastisk på att glömma mina prylar överallt...) men insåg inte detta förrän igår. Stor förvirring inträdde när jag helt plötsligt inte kunde hitta min plånbok. Sen så fick jag för mig att jag glömt den på en lägenhetsvisning. Förvirring blir till stillsam ångest. Hatar att behöva ringa upp folk jag inte känner och det kändes oerhört pinsamt att behöva fråga efter en kvarglömd väska. Funderade seriöst på att spärra alla kort för att slippa´t. Men så kom jag på att den kanske låg kvar på festen, och det gjorde den ju.
Funderar dock fortfarande på om jag kanske ska ta och byta ut mitt leg. Det är inte ofta jag är så fåfäng, men allvarligt talat ser jag ut som Den Lilla Herdeflickan Heidi på mitt id-foto. Id-kortet är inte gammalt, men fotot är taget tillräckligt länge sedan för att jag ska vara långhårig och äppelkindad på det. Samtidigt är det ett sådant oerhört slöseri med pengar och pengar är ngt jag inte direkt badar i.
Skulle vilja ha pengar för att åka och hälsa på vänner runt om i landet också. Pratade just med E i över en timme på Skype. Saknar flickan lite, och skulle jättegärna åka och hälsa på men så var det det där med pengarna. Och, för att vara riktigt ärlig, också det där med att orka umgås intensivt med någon en hel helg. Lågintensivt umgänge är mycket bra på alla sätt för mig just nu, men jag har inte så många lågintensiva vänner. Och av alla illrar är nog E den som tagit mest speed ;) Får nog vänta med det besöket lite.
Känner f.ö detsamma om det kommande konventet. Det kommer vara tufft, mycket, mycket tufft, att klara fyra dagar. Ska se till att få tid att smita ibland dock; att gå och sova ngn timme mitt på dagen brukar vara allmänt accepterat och ger mig en välbehövlig paus från alla intryck och alla människor. Men jag vet att jag kommer vara tämligen slut efteråt ändå, och det känns inte vidare kul att åka dit med den vetskapen. Nästa konvent är dessutom just i år två veckor senare. Det konventet innebär iofsg ingen resa för mig, men jag tror jag kommer hoppa över det ändå. Det blir helt enkelt för mycket. Ska se om jag får tillfälle att smita från stan och gömma mig någonstans istället. Men det är ett senare problem.
Nej, nu ska jag äta lunch och läsa serier, och sedan väntar mer jobb. Jag är riktigt lat på jobbfronten idag, men jag tar mig den friheten. Kommer ändå att kunna ta igen det i helgen. Ibland är det praktiskt att inte ha något liv.
Jag har varit glad idag. Kan inte ange några vettiga skäl därtill, för dagen har på intet sätt varit perfekt. Det har strulat på jobbet, det strular i livet... Men jag har varit glad likväl, har lett för mig själv i solen, tänkt på sex mer än någon pryd flicka borde, och planerat min kommande lägenhet.
Ville bara säga det.
God natt!
Blev medsläpad på fest ikväll. Egentligen var det meningen att jag skulle ha gått på eftersläppet till kvällens sittning. Men Å, som jag skulle dit med, råkade ut för en mindre olycka involverandes hennes haka och ett hårt golv (och alkohol såklart...) igår, och kände sig inte på humör för något så avancerat. Istället bestämdes det att vi skulle träffas hemma hos henne, dricka lite och snacka skit och sedan besöka en fest i närheten. Lät ju bra. Jag åkte dit.
Vi satt och pratade och kom in på hur nöjd man är med sitt liv. Hon konstaterade att trots lite smärre missöden här och där hade hon alls ingenting att klaga på. Hon mådde bra, var glad. Jag var tvungen att le lite; vilken värld hon lever i... Så frågade hon mig om jag hade någonting som tyngde mig. ”Vilken av sakerna vill du höra om och hur lång tid har vi” svarade jag med ett skevt leende.
Och så började jag förklara lite om mitt liv, om mina förhållanden, om hur jag kände och hur jag tänkte, men samtalad tynade som bort under tyngden av hennes oförståelse. Å är en smart tös, men det här var en värld hon, trots sina tappraste försök, inte kunde leva sig in i. Jag visste inte vad jag kunde säga mer, så vi började prata om annat. Och det var trevligt, mycket trevligt att sitta där och prata om allt möjligt, men samtidigt ganska bittert att en person som jag ändå känner så pass väl och tycker mycket bra om inte förstår min värld mer än så.
Så gick vi ut. Jag hade sett fram emot att gå ut, faktiskt. Hade sett fram emot att träffa lite folk, snacka skit, dricka lite. Blir saker någonsin som man tänkt sig? Att kliva in på den där festen var som att gå in i sin egen glasbubbla. Jag tittade, lyssnade, men var så långt borta från den värld där alla andra befann sig att jag inte riktigt kunde interagera med dem. De var sådana barn!
Jag skulle kunna återge några av samtalen här, jag tänkte faktiskt göra det från början, men jag hoppar över eländet. Andemeningen finns återgiven överallt på tjuvlyssnat.se, om någon är intresserad. Jag nöjer mig med att säga att jag mycket snart tröttnade på dem. Jag har inte tålamod med den typen av umgänge, särskilt när jag inte är på särdeles socialt humör redan från början. Vill jag ha den sortens mentalt motstånd, åker jag hellre hem och pratar med en burk keso. Den tittar i alla fall inte konstigt på mig för att jag är tatuerad. Och så tröttnade jag på mig själv, tröttnade för att jag inte har mer tålamod med människor, för att jag kräver så jävla mycket av mitt umgänge.
Men åh, jag saknar de gamla festerna! Jag saknar att sitta i en soffa någonstans och vara så full och hög att man inte vet vad man heter. Jag saknar människor som inte bryr sig om man ser skitrisig ut, men ändå vet att uppskatta ett par kängor. Saknar efterfester med Lars Demian och Nick Cave strömmandes ur högtalaren. Och jag saknar att gå hem på morgonen, just när det börjat bli ljust och allting håller på att vakna till liv igen. Vart tog de festerna vägen? Växte vi ifrån dem?
Jag tänkte aspirera på en nominering i Darwin Awards. Ja, jag vet, konkurrensen om finalistplatserna är stenhård, men jag tror att jag kan ha en chans ändå. Nedan följer händelserna från tvättstugan idag.
Tvättdag. Tvätthögen har vuxit till ett monster de senaste veckorna, för varken Han eller jag orkar ta tag i de vanliga hushållsgöromålen. Men nu var mina kläder slut, så jag tog tag i det hela. Sorterade efter färg, gick ner med en svarttvätt. Satt i lägenheten och pysslade lite och kom på att jag nog orkar med en tvättmaskin till, även om det känns mentalt tungt. Sorterade fram en vittvätt ur den återstående högen (nu krympt till knappt hotfull storlek...) och gick ner i tvättstugen igen. Tittade till tvätten där, tömde maskinen, hängde på tork. Gick upp. Drällde. Badade.
Gick ner igen för att hänga vittvätten. Som inte fanns där...
WTF?!?
Tittade i maskinen. Den såg misstänkt okörd ut... Tittade på bokningstavlan – hade någon blivit sur för att jag snott deras tvättid och plockat ur min tvätt? Nejdå, det var min tvättdag, och tvätten stod inte att finna någonstans i tvättstugan. Insikten började smyga sig på mig; jag hade aldrig lagt in vittvätten.
Så; upp för trapporna, hämta tvätten, in med den i maskinen. På med tvättmedel och sköljmedel i facken och... Fan. Hällde tvättmedel i sköljmedelsfacket. Smart tjej. Så hur gör jag nu det här? Det går inte direkt att skopa upp det flytande tvättmedlet... Bestämmer mig för att köra en tvätt och snabbspola tvättprogrammet fram till sköljningen så att tvättmedlet sköljs ut av sig själv. Sagt och gjort. Tvättprogrammet dras fram till sköljning och... och spolar ut ett annat fack. I fack 3 skumpar tvättmedlet omkring som om inget har hänt, medan fack 1 blir tillbördigt tömt. Jag stirrar på maskinen. Det måste vara något fel, eller? Var fan var instruktionerna till den här saken nu igen?
Så jag läser instruktionerna, tittar på fackens nummer och konstaterar att jag, under hela tiden jag bott i den här lägenheten, har använt mig av fel fack för sköljmedel. Jag har tittat på det jävla facket och de jävla instruktionerna som är klistrade på tvättmaskinen hundratals gånger, och gjort fel. Konsekvent. Smart, smart tjej...
Vid det här laget har mitt självförtroende, som redan tidigare grävt sin egen grav, begått sepuku. Jag är så jävla läss på mig själv att det är närmast obeskrivligt.
Suckar. Konstaterar att jag, av misstag, tydligen hällt tvättmedlet i rätt fack ändå, för första gången. Kör fram tvättprogrammet genom sköljningen som fortfarande står på. Slår på tvätten på nytt, numera med tvättmedel och sköljmedel i rätt fack. Och läser instruktionerna igen.
Goddamnit!
Kan någon bara skjuta mig? Eller ge mig en hjärna som fungerande kan tolka information även från så svåra saker som tvättinstruktioner? Jag hade gjort fel, och jag hade gjort rätt, just i den ordningen.
När jag först trodde att jag hällt tvättmedel i sköljmedelsfacket hade jag alltså trott rätt. Därmed hade jag även tidigare tvättat helt rätt. Det var först idag, när jag full av självtvivel läste instruktionerna, som min hjärna buggat ut och övertygat mig om något helt annat.
Nåja, självförtroendet låg ju likt förbannat där och blödde stilla, så den saken var inte mycket att göra åt. Så jag gick upp till lägenheten igen och skrev den här posten istället, för alltid roar det någon att läsa om smarta tjejer som mig.
Jag var och tittade på den första lägenheten sen separationen idag. Den var fantastisk. Det var en takvåning i ett mindre hus, och fastighetsägaren själv hade bott där. Köket var stort och rymligt, välplanerat och så jävla snyggt att det är svårt att beskriva. Tänk dig reklam för riktigt dyra kök. Fast på riktigt. Det lilla vardagsrummet var helt nyrenoverat, med synlig murstock, snedtak och en mysig liten sovalkov. Hyran var låg, särskilt med tanke på vad man fick.
Jag tackade nej.
Varför? För att den var fel. Jag började faktiskt med att tacka ja, allt var klart, jag skulle flytta in den 1:a april. Men sen kom jag hem, lät aktivt bli att gråta, kräktes nästan av ångest (det är inte en överdrift...) och kom fram till att det inte funkade. Det är en fantastisk lägenhet, men jag skulle inte kunna bo där, skulle aldrig trivas.
Det var en fantastisk lägenhet för någon som värdesätter design framför att faktiskt få plats med ett skrivbord. Eller någon som inte har katt. Och jag älskar att bo vackert, har lagt ner mycket tid och möda på den här lägenheten samman med Honom, men jag bor hellre sunkigt och kan ha både bokhyllor och dator. Eller kunna släppa ut katten utan att oroa ihjäl mig för att hon inte har en bra miljö att vistas i.
Jag är svår på lägenheter... Jag är hemma överallt efter 10 minuter, men jag har inte ett hem någonstans. Har flyttat runt för mycket, alltid på drift och utan fast punkt. Det är aldrig meningen, det bara blir så. Men här, här har jag gjort mig ett hem och att lämna det gör nästan lika ont som att bryta upp med Honom. Jag kan inte flytta till ett ställe som skulle vara så lite mig att jag knappt kunde ha en dator där utan att kompromissa in den genom kreativa nödlösningar. Eller ett ställe där kissen skulle bo på undantag.
Det suger att bo här, med Honom. Tro inget annat. Det gör ont att se honom här, och det gör ont att titta på våra gemensamma saker och fundera på vem som ska ha vad. Men något i mig sa ändå att jag hellre bodde kvar här en stund till än flyttade till den där lägenheten. Och jag var så rädd, så himla rädd att det som tog emot var själva flyttandet att jag började med att tacka ja och utsatte därmed mig själv för denna massiva ångest i att försöka passa in i en mall som inte var gjord för mig.
Men nu babblar jag, för jag vet inte längre vad jag ska säga, vet för en gågns skull inte vad jag själv menar eller tänker. Är ledsen över allt, över att jag först tackade ja till en lägenhet som var fel, och sen tackade nej till en lägenhet trots att jag behöver flytta. Är ledsen över dessa ideliga uppbrott, över att bo här, över att vara ledsen. Ska spela WoW istället, och glömma världen en stund. Imorgon är det dags att börja söka bostad igen.
Den här posten kom jag på när jag skrev förra posten, som en spin-off på tankarna hur man framställer sig själv som social, trevlig osv. på intervjuer. Fast egentligen började det hela när jag satt och drack öl med några kompisar igår, efter intervjun i fråga.
De två pojkar jag var ute med pluggar båda data och gör båda två sitt yttersta för att det inte ska märkas. K styrketränar regelbundet, S försöker ge sken av att träna ibland, och båda två är ytterst noga med att försöka särskilja sig själva från ”nördarna”. Nu råkar då jag alldeles bestämt placera mig själv i nördkategorin, både när det gäller datorer, datorspel, rollspel och lite annat smått och gott. Jag trivs med det. Och jag vet att jag har det där monomana intresset för saker som krävs för att kunna bli ganska nördig, även om mina kunskaper i vissa frågor inte är så goda som jag hade önskat.
Så jag försvarade nördigheten... Försökte säga att jag själv knappast är särskilt social, att jag uppskattar att umgås med människor som spenderar en stor del av sin tid framför datorn, men jag fick bara det klassiska svaret tillbaka
”Äh, skitsnack. Du är ju jättesocial!”
As hell I am...
Här gör man tappra försök att faktiskt få fram en del av sanningen bakom den här fasaden, och så blir man inte trodd. Så klart.
Nej, det är inte uppmärksamhet och fåniga försäkringar om att jag visst är såååå socialt kompetent och bra på alla sätt jag vill ha. Vad jag vill är att folk ska se mina ansträngningar för vad de är – just ansträngningar. Jag är social och trevlig och glad ibland. Jag jobbar på det!
Jag känner mig mer social ibland och mindre social ibland, men det var riktigt länge sedan jag kände att umgänge med andra människor var helt okomplicerat och mentalt gratis. Jag gillar att umgås med folk, gillar att ta en fika då och då, kanske gå en sväng på stan eller sitta hemma och dricka en kopp te och diskutera. Men det kostar alltid, det gör mig alltid mentalt trött efteråt. Jag vill inte vara utan det umgänget, men jag vill ha rätten att reglera det, och jag vill att folk ska förstå att det kostar mig. Inte för att de ska tycka synd om mig, eller ta särskilda hänsyn eller någonting sådant, utan bara för att det är sant.
Han, x:et, var ofta rätt sur på mig för det här. Han tyckte att jag skulle sluta fåna mig och helt enkelt inse att jag hade roligt och släppa resten. Jag lyckades aldrig förklara för honom att det inte är så det funkar, inte är så jag funkar. Det kostar att umgås med människor. När det är roligt kostar det lika mycket som när det är mindre roligt. Jag får mer tillbaka om jag har kul, men det finns alltid ett pris. Alltid. Även efter de skönaste helger där jag fått leka och skratta och diskutera och göra precis det jag tycker bäst om, är jag mentalt slut. Resultatet är lite som att få tunnare hud ett tag. Helt plötsligt går allt in. Kommentarer tar mycket hårdare och inte helt sällan på fel sätt. Jag blir mer sårbar, för det har kostat att hålla väggen uppe och energin att fortsätta med det i samma utsträckning är slut.
Detta betyder inte att jag inte är beredd att betala vad det kostar. Men måste människor vara så enkelspåriga? Varför ligger det så djupt att misstro vad någon säger, om det strider emot vilket minspel de har? Det är så lätt att le... Det är så mycket svårare att erkänna sina brister. Så varför är det leendet folk tror på?
Jag har fått ett nytt jobb, och jag är lika glad som när jag precis hade fått mitt nuvarande jobb och ännu inte visste exakt vad det skulle komma att innebära ;)
Jag var på två intervjuer till det nya jobbet, men nu står det rätt klart att jag var rätt given för platsen från första början. Sådant är alltid smickrande. Inte för att det är något toppjobb inom Steinbäcksfären precis, men vad fan. Det är bättre än mitt förra uppdrag, så jag antar att jag har börjat min långsamma klättring på karriärstegen. Lönen är fortfarande usel om man ser till min utbildning, men jag försöker se det som att jag köper mig arbetslivserfarenhet och goda meriter för de där 10´ som jag som jurist borde ha extra... Det är dyrköpta XP, men jag behöver dem. Det står mig smärtsamt klart att jobb är sådant man får genom kontakter, och utan en familjs nätverk bakom en är man ganska ensam. Som vanligt bygger jag min egen värld från grunden.
Men jag tänkte berätta lite om intervjun, för den hade faktiskt ett visst underhållningsvärde. Till den första intervjun tänkte jag att jag skulle visa mig från min bättre sida. Intervjuer är ju trots allt ett skådespel för alla inblandade parter, så jag kan lika gärna slå på stort och se både trevlig, social och kompetent ut. Så jag så jag valde ut en sjyst, tight skjorta, pressväcksbyxor och en kritsträcksrandig väst. Gud så moderiktigt av mig...men jag såg ut like a million bucks, och alltid imponerar man på någon. Mina två intervjuare hade en tämligen avslappnad klädstil, men på något sätt kände jag mig ändå inte fel. Fick höra säkert tre gånger att min CV var väldigt imponerande och att jag hade helt rätt förutsättningar för jobbet. Kul!
Fick också höra från chefen, som skötte intervjun, att ”han var väldigt intresserad av mig och gärna ville känna lite mer på mig” Han sa faktiskt så! (Fast med ”jag” istället för ”han” och ”dig” istället för ”mig”, såklart och i kontext av förhoppningen om en till intervjuomgång) Först två gånger på första intervjun, sen i telefon när vi skulle boka in den andra intervjun och så sista gången på andra intervjun sa han så. It was all I could do not to laught! Och han verkade så omedveten om hur det lät, den stackars pojken!
Till andra intervjun körde jag med en lite mer avslappnad stil, fortfarande propert med snygg tröja och knälång kjol, men denna gången med kängor till. Få saker lättar upp ett stramt intryck som ett par knähöga Undergrounds. Döm av min förvåning när han kom till intervjun i skjorta, slips, pullover och tillfixat hår. Stackars pojk... Tur att han slutar som chef innan jag ska börja i augusti, annars hade mitt liv fort kunnat bli besvärligt. Blonda ekonompojkar är inte riktigt min stil.
Men det var kul, och det var intressant och jag ser fram emot att börja på en arbetsplats där människor faktiskt jobbar tillsammans och gör saker tillsammans. Hittills har jag alltid rått om mig själv, varit projektledare eller haft annat ensamarbete, och det har passat mig perfekt. Men jag tror att jag behöver lära mig att arbeta med andra. Grupparbetena under utbildningstiden var inte så lärorika som frustrerande tyvärr, så jag har en hel del att ta igen.
Jag tror att det här blir bra. Bortsätt från lönen så verkar allt vara toppen. Det finns goda möjligheter för mig att använda mig av mina kunskaper i juridik, avtalsskrivning och förhandling i tjänsten, jag får ha arbetskamrater och så är uppdraget på ett år, vilket innebär att jag har a-kassan tryggad. Och jag kan återuppta och göra klart mina studier efteråt. Jag kommer inte få en examen förrän vid 30, men vad fan. Det kommer ändå sluta med att jag jobbar som tekniker någonstans. Hell, rätt kläder och ett leende verkar kunna landa en vilka jobb som helst...
Development: "You want answers?"
Marketing: "I think we are entitled to them!"
Development: "You want answers?!"
Marketing: "I want the truth!"
Development: "You can't handle the truth!!!
Son, we live in a world that requires software. And that software must be built by people with elite skills. Who's going to build it? You, Mr. Marketing? You, Mr. Sales? You, Mr. Finance? You, Mr. Human Resources? I don’t think so.
We have a greater responsibility than you can possibly fathom. You scoff at our open work areas and you curse our big screen monitors. You have that luxury. You have the luxury of not knowing what we know - that while the cost of delivering software may be excessive, it drives revenue and saves money. And my very existence, while grotesque and incomprehensible to you, drives BUSINESS!
You don't want to know the truth because deep down in places you don't talk about at staff meetings... you want me managing the project. You NEED me managing the project!
We use words like refactoring, test-driven development, continuous integration, sprint, velocity, and release planning. We use these words as the backbone of a life spent delivering something. You use them as a punch line!
I have neither the time nor inclination to explain myself to people who rise and sleep under the very blanket of software I provide and then question the manner in which I provide it. I would rather you just said "thank you" and went on your way. Otherwise I suggest you log in to a computer and write some code. Either way, I don't give a damn what you think you're entitled to!"
Marketing: "Did you cut the automated, edit sync [insert favorite feature here] feature?"
Development: "I did the job I was hired to do."
Marketing: "Did you cut the automated, edit sync feature?"
Development: "I delivered the release on time."
Marketing: "Did you cut the automated, edit sync feature?"
Development: "You're g%$#@*& right I did!"
Det slog mig precis att jag har börjat vara rädd för saker. Satt och läste igenom poster jag skrivit här på bloggen och insåg att det ordet har förekommit av och till. "Rädd". Jag var i princip aldrig rädd förut. Jag kunde så klart bli skrämd, och jag gillade inte skräckfilmer, men denna rädsla; att vara rädd för att göra fel, att vara otillräcklig, att inte veta, inte kunna, den är ny för mig.
Eller ny... Nyupptäckt iaf. För jag har varit rädd de senaste 1-2 åren inser jag nu. Jag har varit på min vakt över att göra fel och orolig över konsekvenserna. Det är därför Kit försvann. Hon tröttnade på mig till slut. Kit är inte rädd; hon kan bli arg, ledsen, glad, upprymd, men det ligger inte för henne att vara rädd.
Vem är du säg?
Del av den kraft vars lott
det är att alltid vilja ont
och alltid verka gott
Jag vill vara bitig och självständig, och det är jag också till stor del. Men jag har också denna förbannelse över mig som gör att jag hela tiden finner mig i situationer där jag jobbar för att verka gott, göra bra ifrån mig, hjälpa. Och in träder rädslan, och skulden över att inte vara tillräcklig.
Tala om för mig att jag är bra...
Jag drömde inatt att jag var tvungen att prata med en person i min närhet. Det var något som var väldigt viktigt, jag var tvungen att förklara för honom hur jag känner och varför. Jag var tvungen att göra det nu på en gång, och jag var tvungen att titta till hans dotter. Jag visste att han skulle komma hem över lunchen, så jag gick hem till honom, uppenbarligen hade jag en nyckel. Han skulle komma hem snart, jag skulle säga det jag hade att säga och sen så kunde jag gå igen. Jag ville inte störa, visste att han inte ville bli störd. Misstänkte att han skulle bli sur på mig för att jag alls var där, men det kunde inte hjälpas. Det jag hade att säga var viktigt av någon anledning, inte bara viktigt för mig att få ur mig, utan viktigt för honom att veta.
Men jag var oerhört stressad när jag var i hans lägenhet, sprang runt och letade efter någonting, vet inte vad. Var rädd för att han skulle bli arg på mig, för att jag var där oinbjuden, för att jag alls tog upp ämnet. Vad var det jag ville eg? Jag trodde nog inte, innerst inne att det jag hade att säga skulle förändra någonting mellan oss. Men det var viktigt likväl.
Jag gick in i rummet där hans dotter låg och sov. (Och varken det faktum att han helt plötsligt hade en dotter eller att hon låg och sov på ett skötbord förvånade mig...) Hon vaknade och sträckte upp armarna mot mig, så jag plockade upp henne. Hon var bara ett spädbarn, ett litet knytt, men hon klamrade sig upprört mot mig och sa "Mamma". "Mamamama". Och "Pappa". Och jag kramade henne och insåg att det var så det borde vara. Just då kom han hem.
Men han var inte ensam; han hade ett antal vänner med sig. Jag frågade en papegoja i badrummet vem alla dessa färggranna trosor som hängde på tork där tillhörde. Fick svaret att det var en kompis till honom, hörde hennes röst utanför. Hittade mina egna trosor hängandes där med, och kom på att jag var tvungen att tvätta mitt nattlinne, så det gjorde jag och hängde det på tork. Men sen måste jag ut och prata med honom igen, för det var ju viktigt. Men han skulle bli extra arg på mig nu när han hade folk på besök. Han ville inte att de skulle veta om att jag fanns.
Jag smet ut och försökte påkalla hans uppmärksamhet utan att själv bli sedd så mycket, men alla ignorerade mig. Han såg mig, och jag försökte få ur mig att vi behövde prata och att det var viktigt, men han lyssnade inte, såg mest förvånad och lite sur ut över att jag var där. Jag tog tag i honom till slut, tog honom under armen och sa att det var viktigt, att det var otroligt viktigt och att vi måste gå och prata NU. Han insåg vikten av det hela och vi gick med snabba steg ut på stan, för att kunna vara ensamma och prata. Men en annan person som hade varit med i lägenheten skulle också ut och bestämde sig för att hänga på oss.
Han, pojken jag var tvungen att prata med, försökte skaka av sig honom när vi kommit ut, och till slut gick det, men vi hittades genast av någon annan som började prata med oss. Vi försökte blanda oss i folkströmmen och nu var han också angelägen om att höra vad jag hade att säga. Precis som mig var han nu oerhört stressad och visste att det var viktigt. Och jag ville berätta för honom att jag älskade honom, att vi var viktiga för varandra och att det spelade roll. Jag ville berätta för honom att vi kunde ta hand om varandra och att vi skulle lyckas med det, att vi hade alla förutsättningar. Jag ville berätta att hans dotter kallat mig mamma.
Vi kom fram till en glänta i djungeln (som så här i efterhand ser tecknad ut, men det var inget jag reflekterade över då). Det fanns en massa färggranna dinosaurier där, och en av dem hade en magisk stav, en stav som skulle utrota de andra. Vi stod där och såg på hur dinosaurien med staven började döda de andra dinosaurierna, fick dem helt enkelt att försvinna i tomma luften. Först var de andra lite förvånade, försökte ta reda på vad som hände, men ganska snart gick det upp för dem att de höll på att bli utplånade. Då försökte de storma honom och ta staven ifrån honom men utan att lyckas. De försvann en efter en; gräsätare, flygödlor, alla vackert färggranna. Till slut var det bara dinosaurien med staven kvar, och jag vaknade.
Tolka nu inte in för mycket i den här drömmen; det gör inte jag. Jag vet att jag är bra på att berätta saker för folk om jag känner att de bör veta, eller för all del bara om jag har lust att säga det, så jag sitter inte här och känner att jag har en massa saker osagda. Fan vet dock varför jag berättar eg, för det ligger inte alltid i mitt intresse att folk ska få höra vad jag tycker om dem. Tvärtom kan sådant förstöra en hel del.
Och jag tycker inte om barn, vill inte ha barn, skulle aldrig bli en bra förälder. Jag vet inte hur man gör, och jag är rädd att förlora min frihet till blöjbyten och läxläsartjat. Men det kändes ändå viktigt att skriva ner drömmen här, kanske för att försöka bli av med lite av den jagande känslan jag hade när jag vaknade. Eller kanske inte jagande som i att jag blev jagad, utan snarare att jag jagade någonting. Eller kanske för att jag har ett behov av att tvinga mig själv att säga saker som känns jobbiga, som låter fel, bara för att de finns där i mitt huvud. Jag tror att de behöver komma ut.
Likväl sitter jag här, skiträdd för att posta det här för att det kanske skulle tolkas fel, förstöra någonting av det skira band som finns mellan mig och den där pojken. För eg. är jag väldigt nöjd med hur saker funkar nu. Vi har en relation som (åtminstone ur mitt perspektiv) ger mycket men kostar nästan inget. Men kanske behövde min hjärna ändå påminna mig om att jag aldrig blir riktigt nöjd. Så nu vet jag. Nu är jag stressad per default och förvirrad över drömmen och orolig för att den kommer tolkas fel av alla som läser den. Och nämnde jag stressad..?
Fan. Jag hatar att veta att det inte finns någonting jag, som alltid har ord till allt, kan säga för att förändra världen och få honom att må bra igen.
Förhållanden tar inte slut för att människor får tråkigt tillsammans. De tar slut för att människor låtsas vara den deras partner vill att de ska vara, och man orkar bara hålla det skenet uppe si och så länge. Eller så gör folk misstaget att tro att den de är tillsammans med kommer förändras, vilket är kanske en av de elakaste saker man kan utsätta sig själv eller någon annan för. Men vi tror och vi hoppas, och vi nöter ner oss själva och våra relationer med det hoppet.
Har du tänkt på hur många förhållanden som tar slut efter att paret just renoverat klart sitt hus eller lägenhet? Efter att barnet är fött? Vi gör saker för att hålla ihop, för att visa att vi är den vi bör vara, genom enkla, okomplicerade, praktiska saker. "Titta vi bygger vårt liv tillsammans". Bokstavligt talat. Men efter det? Efter det har man bara varandra, och det är då man inser att den man har inte är den man önskat sig. Vi tittar på varandra men ser bara en romantiserad bild av oss själva, eller möjligen möjligheten till en sådan bild; vi ser bilden i framtiden. Det kallas narcicism. Ett annat ord för det hela är kärlek.
Är jag då en kärlekshatande cyniker som tror att eftersom allt kommer gå åt helvetten ändå är det lika bra att aldrig försöka? Icke! När det gäller att stånga sig blodig mot en vägg står jag främst i ledet. Och jag menar det. Jag vill inte ge upp kärlek för att den gör ont och får mig att må förjävligt ibland, eller för att den effektivt krossar alla mina drömmar tillsammans med glas och tvingar mig att svälja skiten, en sked i taget. Jag vill fortsätta älska för att det, på sitt sätt, är underbart. Så; har någon där ute en vägg ledig? Min har som blivit lite utsliten.
Det här är en lång och tråkig post. Om du vill ha en kort sammanfattning, titta längst ner.
Jag blir vansinnig på min chef. För snart en månad sedan kopplade jag in en konsult till mitt projekt, för utveckling av en PDA-applikation. Jag ska inte trötta ut dig med detaljerna, men sammanfattningsvis så sas följande:
Jo: Jag har hittat en konsult. De är kompetenta och håller en skälig prissättning. Får jag anlita dem till det här?
Chef: Ja, men visst, det låter ju strålande! Prata med dem du, så fixar jag pengar till projektet.
Oookay. Jag pratar med dem. De är toppen. Vi kommer överens om en produkt. Vi kommer överens om en tidsplan som är ”på en höft, en månad till utveckling, och sen lite tid utöver det för dokumentation, tester, osv”. Skitbra. Trodde jag...
Sen kommer min chef på att som statlig myndighet så måste vi göra en upphandling under vissa förutsättningar. Sen spenderar han ca 2 veckor med att sitta och pilla sig i naveln och fundera på vilka dessa förutsättningar kan tänkas vara. Inte ett ljud till mig. Efter sagda 2v återkommer han till världen och upplyser mig om att vi nu har fått ok för att hyra in konsulten o att han bara behöver skriva under avtalet. Låter ju jättebra.
Synd bara att ingen kommunicerade med mig under den här tidsperioden för då hade vi antagligen inte hamnat i dagens läge, utan konsult och med en mordlysten projektledare...
Igår kom nämligen min chef på att det hela inte alls funkade, för, hör och häpna, vi hade inget ramavtal. Vilket jag frågat om tusen gånger. (Och det har vi f.ö viste, men jag återkommer till det) Dessutom så stod det på avtalsförslaget som konsulten skickade in att det skulle ta dem en månad plus några veckors kringtid för efterarbete att göra uppdraget. Detta kom som en fullkommlig chock för min chef, som bara hade fått ett likadant avtal med tillhörande budgetförslag av mig förut, och således uppenbarligen inte alls var beredd på vad saker slulle kosta.
Så nu går helt plötsligt ingenting och allting blev jättejättesvårt. Ooooojojoj va svårt och krångligt det blev. Shit, när saker är så här svåra är det bäst att inte försöka lösa problemet, utan bara sitta och se missmodig ut.
*suckar*
Så morgonens möte gick åt till att övertyga chefen om att han kanske bör prata med någon om det där avtalet, samt att han får kalla tillbaka budgetförslaget som han i sin tur hade uppfunnit av siffror han hittat i sitt arsle och som han skickat till ekonomiansvarig. Men att återkalla saker är nästan omöjligt, förstår du. Det är inte, som man skulle kunna tro, en fråga om att gå en trappa upp och säga ”Hör du, C, kan jag ta tillbaka den där budgeten, jag behöver ändra i den?” Nej, först måste man gå igenom en 15 min lång ritual där man upprepar att just detta är så jobbigt och att det hade varit lättare om inte problemet inträffat.
Dear god, shoot me!
Och så, som kronan på verket fick jag i slutet på dagen ett mail där chefen har gått och pratat med en random tredje person. Hon, som är ansvrig för upphandlingar men inte är insatt i projektet alls, ansåg att vi skulle använda ett lokalt ramavtal med leverantör X och Y. Som inte levererar ens i närheten av det vi vill ha. De säljer prylar, inte skriver kod. Vilket min chef borde ha fattat!!! Förslag nummer två var att vi skulle ha någon av X och Y som huvudlev. till konsulten, och på så sätt komma runt bristen på ramavtal. Men konsulten har ju ett jävla ramavtal! Det har både de och jag påpekat! Men chefen kunde inte hitta det när han letade i sin röv förut, så det försvann tydligen ur hans minne.
Så min eftermiddag har jag spenderat med att ursäkta min arbetsplats bibliska inkompetens inför konsulten som undrar vad vi håller på med, försöka hålla min chef i handen så att han inte springer bort mig, lusläst avtal, lusläst tjänstebeskrivningar och mailat folk åt höger och vänster för att försöka reda ut den här soppan. Och nu är jag så jävla läss och så jävla förbannad på att folk är inkompetenta idioter!
Jag ber om ursäkt för bristen på allmänintresse i den här blogposten. Till nästa gång lovar jag att skriva någonting som folk faktiskt kan tänkas vilja läsa, men just idag behövde jag helt enkelt avreagera mig. För dig som kommit så här lång och ändå inte har någon koll på vad fan jag har babblat om följer här en kort sammanfattning:
Jo: Fakta a, fakta b, fakta c.
Förutsättning 1, förutsättning 2, undantag x.
Chef: *happy-crazyplace*
Verkligheten 0
Happy-crasyplace 1
Jag vill inte sova. Har inte lust att sova. Det är ju så urdumt; jag är hur trött som helst och jag har inga vettiga skäl till att vara uppe. Det spöregnar ute, och ljudet av regnet mot rutan gör mig inte gladare.
Det är av någon anledning alltid jobbigt så här dags på dygnet, och ju senare, eller närmare morgonen det blir, desto mörkare blir tankarna. Jag undrar varför jag fungerar så. Jag tror att det inte är ovanligt att känna så, men jag vet inte varför. Vad är den rimliga förklaringen till varför en människa bör känna sig mer ensam, mer ledsen, kl 2 eller 3 på natten, än 2 eller 3 på dagen. Det handlar inte bara om ljusmängd. Inte för mig i alla fall. Vintern är inte värre än sommaren. Möjligen är våren dock värst. Jag tror att alla mina senaste förhållanden har tagit slut på våren.
Jag vill inte sova, och jag vill inte spekulera i varför, för det skulle på något sätt göra mina misstankar sanna. Och det jag misstänker är fånigt. Men hur ser man skillnad på någonting som verkligen är ett fånigt beteende, och någonting som man bara inte vill tänka på för att det skulle vara för jobbigt att hantera?
Jag tycker att många av mina beteenden är fåniga, och jag tycker det är fånigt att jag hänger mig åt dem. Vare sig de har en äkta grund eller inte är de inte önskvärda, så jag borde sluta med dem. Men det är Fröken 1’s fel. Det är hon som ger sig hän. Fröken 2 tycker det hela är ohyggligt pinsamt. Fast fan ska veta att hon inte står högst upp på min tio-i-topplista hon heller. Hon får mig att säga saker till folk, just på grundval av att de är sanna (sakerna alltså). ”Det är sant, alltså säg det”. Gissa hur uppskattat det är? Skrämmer skiten ur folk... Fröken 1 hade föredragit att ha mystiska, mörka hemligheter. Fröken 2 gör en flash-animation för att tydliggöra sin ståndpunkt.
Jag vet inte vem av dem som inte låter mig sova (läs; jag förstår inte mekanismerna bakom mitt behov av att hålla mig vaken). Men jag vet att jag är behagligt ångestfri när jag är så här trött. Jag är tämligen deppig, jag känner mig kass och jag har ont, men jag har inte ångest. Kanske är det skäl nog att gå sömnlös.
Det funkar alltid bäst att teckna när jag är riktigt jävla ledsen. Jag antar att det är ett sätt at få ur sig frustration och att koncentrera sig på något annat ett tag. Tyvärr blir det enda resultatet ett antal bilder; inte att jag mår bättre. I samma stund som jag lägger ner pennan är allt skit igen.
Och jag är så himla ledsen. Jag vill vara en del av den där världen där folk har fungerande förhållanden, fungerande familjer, fungerande liv. Men det verkar inte spela någon roll hur mycket jag än anstränger mig, jag vet helt enkelt inte hur man gör.
Så vad är det med mig och fysisk närhet egentligen? Alla som känner mig ens lite vet att jag avskyr att krama på folk. Jag finner den gesten konstig. Jag vet att den inte är meningslös i en objektiv bemärkelse, den betyder ju uppenbarligen någonting för andra, men jag vet inte vad den skulle betyda för mig. Samtidigt vet alla som någonsin haft en fysisk relation med mig att jag älskar att ligga med huvudet i någons knä, sova riktigt nära någon eller gosa folk i håret och själv bli gosad på. För att inte ens tala om närheten i sex...
Tyvärr verkar det inte vara så enkelt att jag gillar fysisk kontakt med folk jag har en fysisk/känslomässig/whatever relation med (grupp A), men ogillar närhet med vänner (grupp B) och annat löst folk (grupp C). Som exempel kan jag nämna att jag blir rädd, allvarligt rädd om någon rör vid mig när jag inte är beredd på det. Det hände i ett kök här om förut. Jag stod och pysslade med någonting, och han (grupptillhörighet A) la handen på min höft. Jag blev skiträdd, pep till och skyllde på kittlighet. Men jag är inte kittlig, och det är inte första gången något sådant händer.
Inte helt sällan är just köket skådeplatsen. Jag står och gör någonting och någon kommer för nära mig bakifrån, utan att jag hinner se dem. Och där står jag med en diskbänk framför mig och en person bakom mig – och ingen väg ut. Det är egentligen inte så att jag tror att de ska göra någonting otäckt, det är bara en hotfull situation. Även efter att jag blivit medveten om deras närvaro, faktiskt.
Det är lite annorlunda med kramar. Jag är inte direkt rädd för kramar, jag bara tycker att de är besynnerliga. Vad vill folk säga genom att krama på mig? Inte är det ”Hej” i alla fall, den frasen är tämligen lätt att yttra muntligt... Vill de säga att de tycker om mig? Det skulle ju vara applicerbart på grupp A och B, men knappast grupp C som ju inte känner mig. Men att grupp A och B tycker om mig är på ngt sätt en förutsättning för att de ska välja att umgås med mig, så varför kramas?
Och ja, jag inser att kramar kan ha olika funktioner för olika grupper. Men den enda grupp som kan krama på mig i alla lägen utan att jag tycker att det är skumt, är fulla killar på krogen. Det är i alla fall tämligen uppenbart vad de vill...
Jag blir inte nödvändigtvis tröstad av fysisk kontakt heller, vilket är tråkigt för det verkar göra bra saker för andra, och jag avundas dem det. Men observera det där ”inte nödvändigtvis”, för det har funnit tillfällen när det har känts helt rätt att gråta ut i någons famn. Det verkar vara ett nödvändigt, men inte tillräckligt kriterium att den som kramar om tillhör grupp A, vilket är den enda korrelation jag kan se. Allt annat är ett mysterium.
Det kanske bör nämnas att fysisk kontakt inte direkt var något som förekom när jag växte upp. Eller, det fanns ju den där sorten där man förväntades krama farmor och ge henne en puss på kinden, fastän hon luktade konstigt och man egentligen inte tyckte om henne. Men jag tror att brist på vana hemifrån inte är hela förklaringen. Min mor klagade ofta på att jag inte ville bli kramad, inte ville sitta i knäet eller så när jag var yngre. Själv har jag nästan inga minnen från när jag var liten, men någonting i mitt bakhuvud säger att det kändes konstigt, krysstat redan då. Fysisk kontakt var inget man hade för att man älskade varandra, utan för att det hörde till ritualer; till hälsningsritualerna, till föräldrar-barnritualerna...
Det gör säkert sitt till att jag (på grund av en trolig nervskada) numera faktiskt får fysiskt ont av beröring, på mina dåliga dagar. Att bli klappad på, eller bara ha ett klädesplagg som stryker mot huden, kan orsaka en brännande smärta, som vid solsveda eller skavsår. Inte den bästa förutsättningen för att lära sig gilla fysisk kontakt, tyvärr.
Fast jag är faktiskt ganska vettig numera, har ett mycket mer normalt förhållande till kroppskontakt än jag hade för bara några år sedan. Jag kan tycka om att hålla någons hand när jag går på stan, ibland. Jag kan krama om E (fastän hon tillhör grupp B), för att hon har jobbat hårt och hjärtlöst på att vänja mig vid den behandlingen. Det är nog mycket tack vare henne och J som jag har vant mig. Synd bara att E bor 40 mil härifrån och att J är en jävla skithög.
Men jag saknar fortfarande den där genuina känslan som många verkar få av att bli kramade på, klappade på. Jag kan ibland känna att jag skulle vilja krama om någon, någon som till exempel är ledsen eller som jag vill visa att jag tycker om, men det känns bara... fel. Jag vet inte hur jag ska göra. Och jag misstänker att de genast skulle märka att något ändå var konstigt om jag försökte, vilket ju skulle förstöra hela upplevelsen
En sak som slår mig medan jag skriver är hur känslomässigt distanserad jag är från det här. Jag behandlar det hela som om det vore ett matematiskt problem, vilket ligger ganska långt ifrån mina vanligen lite mer känslomässiga poster. Eller så är mina andra poster inte särskilt känslomässiga, och det här bara är ett sätt för min hjärna att leta efter orsaker och förklaringar till en social brist hos mig själv, som jag helst skulle ha varit utan.
Det enda ljuset i rummet kom från diskreta spotlights i taket, den dimmade sorten som ger ifrån sig ett mjukt, varmt sken. Det reflekterades i den blanka bordskivan, men lyckades inte leta sig in i hörnen av rummet. Det behövde aldrig konkurrera med dagsljus; rummet saknade fönster. Men det hade fått skina på dem, när de satt vid varsin enda av det långsmala bordet, med sina assistenter runt omkring sig.
Det hade lyst upp otaliga möten, där tunna mappar skickades runt bordet, där information utbyttes mellan människor utan namn; en tyst strid dem emellan. Kampen om maktbalans, men aldrig om herravälde. Allt handlade om balansen. För mycket ljus på ett ställe skulle bilda för mycket mörker på ett annat.
Det hade varit så enkelt, i slutändan. Staten och kyrkan. Det var det enda mänskligheten behövde. Innan Kriget hade forskare och politiker varnat om att mänskligheten var på väg att utrota sig själv. De hade målat upp en postapokalyptisk värld där mänsklighetens spillror kämpade tillsammans för överlevnad. Verkligheten hade visats att det behövdes mycket mindre än så för att samla mänskligheten under en fana.
Under Kriget hade några nationer utrotats totalt, men procentuellt, hur stora var förlusterna då? 27 miljoner människor dog sammanlagt, runt 15 % av jordens totala befolkning. Ytterligare någon miljon hade dött tidigare, i de inledande stridigheterna innan Kriget egentligen bröt ut. Det var ödesdigert, men knappast apokalyptiskt. Livet gick vidare. Två aktörer trädde fram, tog kommandot, skapade ordning. Det var ingen stadskupp. Det förekom knappt några protester. Under loppet av några år hade en multiregering bildats, med representanter för alla kvarvarande nationer.
Och sedan? Sedan hade det inte dröjt länge innan nationsgränserna löstes upp, människor flyttade runt, länder och nationalitet blev mindre viktiga. Och till sist var bara de två kvar. De var fortfarande kvar.
Kyrkan och staten, för människor behövde något att tro på och någon som ordnade deras vardag. Men bara en kyrka och en stat. Inga billaterala konflikter, inga mer krig. Inte ens etniska konflikter förekom i någon större utsträckning, men många etniska grupper hade fått ta de hårda smällarna under Kriget så det fanns inte så mycket glöd kvar. Dö för ditt land, och för din gud? Javisst, massgravarna går att öppna igen om du vill ha plats där...
Fortfarande rapporterade tidningarna om konflikter som blåste upp här och där, men fredsstyrkorna ordnade upp den typen av problem inom dagar. Och för mannen på gatan gick livet vidare utan större interferenser. En ny generation hade redan hunnit födas, och höll på att fylla igen luckorna efter dem som förlorats i kriget. Livet gick vidare, människor skötte sig själva. Och ”de”, staten och kyrkan, träffades i mötesrummet med det blankpolerade bordet och det dämpade ljuset, träffades enligt ett väldefinierat schema, och avgjorde mänsklighetens framtid.
Brisen lekte med apelsinträdets grenar och fick de vissna blombladen att spridas över lunden. Hektor satt i skuggan av en cypress och beundrade utsikten.
"De har gjort ett fantastiskt jobb med det här stället"
Samtalspartnern, en ödla, tittade upp på honom innan den försvann ner i en klippskreva igen.
Och de hade gjort ett fantastiskt jobb. Jerusalem, redan från början hårt ansatt efter decennier av konflikter, hade förstörts totalt i kriget. Han hade sett arkivbilderna, det hade knappt varit mer än en grushög. Här och där hade människor, det kanske hundratal som överlevt den stora bombningen, rotat runt bland spillrorna efter mat och vatten. De hade förflyttats, naturligtvis, och hela Israel hade utdömts som en död zon. Fler skulle följa.
Krigshärd efter krigshärd hade exploderat. Kashmir,
Men det var vackert här, och så här många år senare fick man väl ändå anse att det inte direkt var farligt att vistas här. De skulle inte ha släppt in honom, eller någon annan, om det hade varit farligt. De var noga med sådant. Diskreta övervakningsrobotar fanns på de flesta ställen och såg till att hålla saker under kontroll. Inte för att det behövdes. Efter Kriget (det stora kriget, inte de där små drabbningarna de kallat världskrig innan de visste bättre) hade människorna tröttnat på våldet. Övervakningen var nu minimal.
Hektor hörde steg i gräset bakom sig, suckade tungt och ställd sig upp. Osäkrade pistolen. Fast det var ju klart, alltid fanns det orosmoment någonstans som behövdes tas om hand
In this world let me have my world,
to be damnedwith it,
or to be saved.
Jag är svår att ta hand om, vilket Han fick erfara. Det är frustrerande att se människor må dåligt och göra sitt bästa för att de ska må bättre, utan att lyckas. Det äter på en, på ens självkänsla.
Jag är svår, men inte omöjlig. Folk tror ofta att det som tröstar och hjälper andra bäst, är det som de önskar åt sig själva. Jag är knappast bättre själv. Ibland fungerar det, om man är tillräckligt lik den man försöker ta hand om, ibland inte.
Föresten; Vad säger det om mig att mina två favoritserier just nu handlar om:
1) En rödhårig kvinna med något bristande sociala förmågor och seriösa issues pga frånvarande familj
och
2) En cynisk man med trasigt ben. Höger ben i hans fall, men ändå.
Antagligen ingenting. Men Freud skulle säkert gilla att spekulera.
Vaknade med ett illamående. Tänkte att jag var trött, att det var det som låg bakom. Men så kände jag suget i magen, den där tell tale implosionen som säger "ångest". Jag orkar inte ens vara vitsig eller sarkastisk om det nu. Det känns förjävligt, och jag måste hantera det för jag har ett möte om en timme. Jag har jobb som måste göras...
Kroppen drar ihop sig, som att det skulle hjälpa att ligga ihoprullad till en boll under täcket och gråta. Det gör det inte. Började nästan gråta i affären igår. Det var en doft som satte igång det då. Doften av mat, av normalitet, av "jag har också ett vanligt liv". Jag vill inte spekulera i vad som satte igång det nu. Jag måste hantera världen, och ingenting annat är lika viktigt. på med leendet, ut i solen. Ingen kommer märka något.
Men shit, jag vill inte ha det så här.
Jag smiter från mina arbetsuppgifter för att skriva någonting mindre själadödande en stund. Det är nämligen meningen att jag ska skriva en projektplan för ett projekt (nähä...) som jag är projektledare på. I. Är man projektledare på ett projekt eller i ett projekt? För heter det nog... Skitsamma. Projektplanen är en byråkratisk historia som skulle få den mest härdade av dokumentofiler (i just made that one up) att bryta ut i snyftningar. Jag borde veta vad jag talar om här. Fyra år juridik gör att jag kan läsa det mesta. Men uppenbarligen inte förlagor till projektplaner... Så här sitter jag och försöker få klarhet i formuleringar som
”Redovisa vad projektet ska leverera, [...]. Håll nivån (ej krav-/lösning). [...] Undvik verb – dvs aktiviteter istället för leverans.”
Men vänta, sa de inte i början att jag skulle skriva om vad projektet ska leverera? Men jag ska hålla mig undan från att formulera det hela som leveranser, som är ett avsnitt som kommer några sidor längre ner. Eller har jag förstått syftningen fel? Vad leveranser innebär i sig har f.ö ingen brytt sig om att tala om för mig. Jag kan nämligen magiskt förstå sådana saker, till skillnad från alla andra på min arbetsplats som fick gå en kurs i hur man fyller i just projektplaner. Vilken tur för mig att jag kan magi... Och att jag, som har en 100%-ig tjänst, räknas som ”student” och därmed får mindre än halva lönen jämfört med alla andra som är involverade i det här projektet. Och som jag bossar över. I just can’t belive my luck...
Jag är trött o läss och uttråkad. Jag önskar att jag kunde få arbeta med människor som är intelligenta, som svarar på frågor eller som kan erkänna att de inte vet svaret och hänvisa mig vidare, som är det minsta lilla organiserade, som gör det de ska. Jag önskar att jag kunde få arbeta med tekniker, som förvisso kan konsten att vara bekväma när de kommer undan med det, men även vet att det inte är livsfarligt att vara oense i en diskussion bara man har som mål att lösa problemet framför sig. Det är så tröttsamt när folk drar in prestige eller sina personliga issues i det hela. Jag bryr mig inte om vad någon gjorde i helgen eller om de tycker att just de har rätt för att det Jobbar Med Det Här ™. Deras förslag vägs in efter tyngden i deras argument. Punkt. *Suckar* Påminn mig om att inte bli mellanchef. Folk skulle hata mig...
Jag borde sluta beklaga mig här, och återgå till arbetet. Det är många projektmoment som bör bli klara idag. Och så har jag lovat att gå ut med grannens hund om 30 min. (Note to self; skaffa inte hund) Dessutom måste jag skriva på min D-uppsats. Och handla, för man kan inte laga till särskilt mycket på gammal ost och ännu äldre morötter. Alla dessa måsten... När det jag egentligen vill är att krypa ihop i en blå soffa (den som låter som en hamster...) och titta på film.
Det började bra. Det kunde ha blivit så bra. (Hur många historier börjar inte så?) Jag klarade mig till söndagen i alla fall, men sen slog ångesten till. Kanske var det för att jag skulle hem igen, och inte såg fram emot det.
Jag är så ledsen för att allt, allt är trasigt. Det hade varit lättare om jag kunde vara arg på Honom. Jag inbillar mig det i alla fall. Varje dag sa Han att Han älskade mig. Han trodde att han gjorde det, och det tog Honom nästan tre år att komma på hur det egentligen låg till. Och jag är inte arg... Jag är besviken, och jag känner mig lite sviken. Men jag känner också att jag borde känna mer, inte bara den här tomheten som gör att jag gråter ibland och känner av ångesten ibland men är alldeles slät och lugn på utsidan. Jag sitter och ser ut genom tågfönstret, en människa bland alla andra människor som ointresserat tittar på allt annat än sina medresenärer. Jag lyssnar på Assemblage 23, på låten Skin och inuti mig skriker Hon. Hur ont måste man ha för att skrika av det?
Shed your skin
Be who you are
Unencumbered by the weight
Of hiding every little scar
Han trodde att Han ville ha en flicka som var sin egen. Men det har ett pris att vara det min älskling, och du hade aldrig tålamod med att jag betalade det. Du hade aldrig tålamod med min osäkerhet och min vilja, mitt behov, av att leta efter svar. Jag är min egen, men inte utan att ifrågasätta det och inte heller utan behov av att bekräfta det. Jag vet att jag inte alltid är som de andra barnen, men jag finner en sådan oerhörd glädje i att mina tankar och känslor ibland delas av någon. Som när jag insåg att det fanns något sådant som polyamori, att det fanns en debatt kring det hela, att det inte nödvändigtvis var jag om bara inte visste vad jag ville, eller aldrig var nöjd. Jag läste hyllmeter då, och Han skakade på huvudet, log överseende och lät mig hållas. För Honom var det fånigt, Han förstod aldrig varför jag behövde spegla mig i andra för att förstå mig själv. Han var aldrig annorlunda. Eller särskilt insiktsfull.
Tankarna for där jag satt på tåget, och jag började fundera över varför det inte bekymrade mig mer att vara parten som älskar mest i ett förhållande. Eller älskar alls. Han ljög för mig. Han sa att Han älskade mig, när Han inte gjorde det. Men det som sårar mig är lögnen. Mest i alla fall. Det är smickrande att bli älskad. Lyxigt. Något att se fram emot. Men bonusmässigt. Varför tycker jag så? Det känns inte riktigt friskt. Tanken känns självuppoffrande, men det är inte så jag känner. För vad offrar jag när jag älskar? Det är en så häftig känsla; jag vill ha den så mycket som möjligt och jag vill uppleva den så ofta jag kan. Och om den inte är besvarad? Det är olyckligt, för det finns en stor gemenskap i delad kärlek. Men samtidigt är inte min känsla mindre för att någon annan saknar den eller har en annan motsvarighet. Jag älskar intensivt och stort, men jag är väl medveten om att alla andra inte gör det. Det vore befängt att kräva det tillbaka. Fan vet vad som är fel i mitt huvud.
Fröken 1
Fröken 1 bor vid ett träd på en äng nära en brun. Hon har en samling fåglar och andra små djur som jag är tämligen övertygad om att hon har knyckt från Disney. Folk har ibland, felaktigen, tolkat henne som mina känslor men hon är snarare impulser. Hon kommer på idén att åka till Paris i en vecka, på en minimal budget, och sova på en madrass hos en person som jag har hittat på couchsurfing.com och aldrig egentligen pratat med. Hon är lusten att skratta högt och hoppa i vattenpölar, eller älska någon förbehållslöst med hela sitt hjärta, bara för att hon vill. Hon kan också bli dödligt sårad och planera gruvliga hämndaktioner. Men hon planerar aldrig länge. Hon gör saker, eller låter bli. Hon älskar äventyr och förstår inte konsekvenser. Hon skriker efter uppmärksamhet och hon gör vad som faller henne in. Hon kommer inte, under nästan några omständigheter, överens med Fröken 2.
Fröken 2
Bakom ett skrivbord av mörk ek sitter Fröken 2. Hon har strikt kostym, glasögon och håret i knut. Hon sitter där och fattar rationella beslut utifrån pragmatiska grunder, och hon har alltid välutvecklade argument för sina teser. Tyvärr har hon inte alltid rätt för den sakens skull, men även sina misslyckanden kan hon dissekera med det där knivskarpa förnuftet hon har. Hon känner att saker är rätt eller fel, att de är komplicerade eller enkla, att de är önskvärda eller mindre önskvärda och hon går systematiskt tillväga för att förklara det här för mig. Det är hon som jobbar på att ett långt förhållande, som balanserar på gränsen till katastrof, ska hålla för att det är vad som är bäst för mig och det man bör göra. Men det är också hon som släpper taget till slut, när det som går att göra har gjorts. Hon fattar beslut om det jag inte vill, men ändå måste göra. Hon sätter ut kursen och försöker se till att jag håller mig till den. Och hon kommer inte, suprise, suprise, överens med Fröken 1.
Arkivgnomen
I mitt bakhuvud finns det ett stort arkivskåp - ett sådant där klassiskt i plåt, med utdragbara lådor fyllda med mappar, prydligt sorterade i bokstavsordning. Skåpet sköts av arkivgnomen, som är liten, grön och klädd som en gammeldags revisor med väst och små, runda glasögon. Han jobbar med att stoppa undan minnen och känslor som jag är klar med. Vissa saker åker in i skåpet nästan direkt, men ibland tar det lång tid att få ordning på sina tankar, att till exempel få vara ledsen och vara ledsen klart. Men när jag är klar ser jag med stor lättnad på hur han tar mappen och metodiskt stoppar undan den där den ska vara. Det går att ta ut saker ur skåpet, att titta på dem och minnas dem med blandade känslor. Men det finns alltid ett lugn över det hela. Aldrig någon bitterhet, eller ilska. Det är saker jag alltid kommer ha med mig, men som jag är färdig med.
Hon
Hon bor i ett rum där den enda ljuskällan kommer högt uppifrån, som solen som lyser ner i en brunn. Det är ett monokromt rum, vitt där det lyses upp och svart i övrigt. När jag ser henne sitter Hon oftast på golvet, med fingrarna inborrade i ansiktet och håret, och skriker. Hennes skrik är rädsla och smärta omvandlade till ljud, och Hon skriker istället mig, för jag kan inte.
Ökenstaden
Tänk dig ett ökenlandskap hämtat ur en sagobok, med mjuka, gula dynor och en blå himmel där inte ett enda moln kan siktas. I utkanten på öknen ligger en stad, även den helt guldgul som sanden som möter den. Och mellan dem finns en barriär, ibland synlig, som en plexiglasvägg som löper oändligt långt i två riktningar, och ibland bara som ett osynligt kraftfält, en vägg som inte går att korsa. Jag går längst med den ibland, på ökensidan, och tittar på staden. Det är inte en dålig känsla, möjligen lite melankolisk. Både öknen och staden är vackra och jag känner inte att jag behöver vara på någon annan sida än där jag är. Men jag är alltid på ökensidan, och jag vet att staden inte är till för mig.
Kit
Kit bor inte riktigt i mitt huvud längre, men jag vill ha med henne här i alla fall för hon är ändå en del av mig och allvarligt talat misstänker jag att hon aldrig skulle förlåta mig om jag inte nämnde henne. Kitt är en räv, eller mer exakt en rävunge, och hon är fullkomligt hopplös. Hon är mer vild än tam, ett uppmärksamhetskrävande yrväder. Som en bortskämd katt, fast med mer tänder och en illvillig tendens att tugga på datorkablar om man inte gör som hon vill. Hon kommer fram och biter folk i ankeln om hon är putt, men hon kan också rulla ihop sig till en orange liten boll i deras knä och somna, så där helt och hållet tillitsfullt som bara katter och små barn kan göra. Och rävar då, tydligen.
Hon flyttade ifrån mig för något år sedan, hem till en god vän, och bosatte sig i hans serverrum. Jag kan faktiskt inte riktigt svara på varför. Kanske behövde han henne mer än jag gjorde. Eller så visste hon att jag inte kunde behålla henne, att det inte fanns plats för henne hos mig just då. Sen försvann hon och jag tänkte inte på henne på länge. Jag hade ett fast förhållande, ett hem, saker att vara vuxen och rationell om. Allt det tog slut. Så dök hon upp igen. Klev ut ur serverrummet som om hon bara varit och sovit middag, himlade med ögonen åt mig och gick iväg för att bita någon. Jag blev jätteglad att se henne. Hon ignorerar fortfarande mig, men jag tror det kommer. Och det ger mig lite tid att fundera ut hur jag ska skydda mina datorkablar...
