Fest

Blev medsläpad på fest ikväll. Egentligen var det meningen att jag skulle ha gått på eftersläppet till kvällens sittning. Men Å, som jag skulle dit med, råkade ut för en mindre olycka involverandes hennes haka och ett hårt golv (och alkohol såklart...) igår, och kände sig inte på humör för något så avancerat. Istället bestämdes det att vi skulle träffas hemma hos henne, dricka lite och snacka skit och sedan besöka en fest i närheten. Lät ju bra. Jag åkte dit.

Vi satt och pratade och kom in på hur nöjd man är med sitt liv. Hon konstaterade att trots lite smärre missöden här och där hade hon alls ingenting att klaga på. Hon mådde bra, var glad. Jag var tvungen att le lite; vilken värld hon lever i... Så frågade hon mig om jag hade någonting som tyngde mig. ”Vilken av sakerna vill du höra om och hur lång tid har vi” svarade jag med ett skevt leende.

Och så började jag förklara lite om mitt liv, om mina förhållanden, om hur jag kände och hur jag tänkte, men samtalad tynade som bort under tyngden av hennes oförståelse. Å är en smart tös, men det här var en värld hon, trots sina tappraste försök, inte kunde leva sig in i. Jag visste inte vad jag kunde säga mer, så vi började prata om annat. Och det var trevligt, mycket trevligt att sitta där och prata om allt möjligt, men samtidigt ganska bittert att en person som jag ändå känner så pass väl och tycker mycket bra om inte förstår min värld mer än så.

Så gick vi ut. Jag hade sett fram emot att gå ut, faktiskt. Hade sett fram emot att träffa lite folk, snacka skit, dricka lite. Blir saker någonsin som man tänkt sig? Att kliva in på den där festen var som att gå in i sin egen glasbubbla. Jag tittade, lyssnade, men var så långt borta från den värld där alla andra befann sig att jag inte riktigt kunde interagera med dem. De var sådana barn!

Jag skulle kunna återge några av samtalen här, jag tänkte faktiskt göra det från början, men jag hoppar över eländet. Andemeningen finns återgiven överallt på tjuvlyssnat.se, om någon är intresserad. Jag nöjer mig med att säga att jag mycket snart tröttnade på dem. Jag har inte tålamod med den typen av umgänge, särskilt när jag inte är på särdeles socialt humör redan från början. Vill jag ha den sortens mentalt motstånd, åker jag hellre hem och pratar med en burk keso. Den tittar i alla fall inte konstigt på mig för att jag är tatuerad. Och så tröttnade jag på mig själv, tröttnade för att jag inte har mer tålamod med människor, för att jag kräver så jävla mycket av mitt umgänge.

Men åh, jag saknar de gamla festerna! Jag saknar att sitta i en soffa någonstans och vara så full och hög att man inte vet vad man heter. Jag saknar människor som inte bryr sig om man ser skitrisig ut, men ändå vet att uppskatta ett par kängor. Saknar efterfester med Lars Demian och Nick Cave strömmandes ur högtalaren. Och jag saknar att gå hem på morgonen, just när det börjat bli ljust och allting håller på att vakna till liv igen. Vart tog de festerna vägen? Växte vi ifrån dem?