Ångest – 8 av 10 möjliga

Jag var och tittade på den första lägenheten sen separationen idag. Den var fantastisk. Det var en takvåning i ett mindre hus, och fastighetsägaren själv hade bott där. Köket var stort och rymligt, välplanerat och så jävla snyggt att det är svårt att beskriva. Tänk dig reklam för riktigt dyra kök. Fast på riktigt. Det lilla vardagsrummet var helt nyrenoverat, med synlig murstock, snedtak och en mysig liten sovalkov. Hyran var låg, särskilt med tanke på vad man fick.

Jag tackade nej.

Varför? För att den var fel. Jag började faktiskt med att tacka ja, allt var klart, jag skulle flytta in den 1:a april. Men sen kom jag hem, lät aktivt bli att gråta, kräktes nästan av ångest (det är inte en överdrift...) och kom fram till att det inte funkade. Det är en fantastisk lägenhet, men jag skulle inte kunna bo där, skulle aldrig trivas.

Det var en fantastisk lägenhet för någon som värdesätter design framför att faktiskt få plats med ett skrivbord. Eller någon som inte har katt. Och jag älskar att bo vackert, har lagt ner mycket tid och möda på den här lägenheten samman med Honom, men jag bor hellre sunkigt och kan ha både bokhyllor och dator. Eller kunna släppa ut katten utan att oroa ihjäl mig för att hon inte har en bra miljö att vistas i.

Jag är svår på lägenheter... Jag är hemma överallt efter 10 minuter, men jag har inte ett hem någonstans. Har flyttat runt för mycket, alltid på drift och utan fast punkt. Det är aldrig meningen, det bara blir så. Men här, här har jag gjort mig ett hem och att lämna det gör nästan lika ont som att bryta upp med Honom. Jag kan inte flytta till ett ställe som skulle vara så lite mig att jag knappt kunde ha en dator där utan att kompromissa in den genom kreativa nödlösningar. Eller ett ställe där kissen skulle bo på undantag.

Det suger att bo här, med Honom. Tro inget annat. Det gör ont att se honom här, och det gör ont att titta på våra gemensamma saker och fundera på vem som ska ha vad. Men något i mig sa ändå att jag hellre bodde kvar här en stund till än flyttade till den där lägenheten. Och jag var så rädd, så himla rädd att det som tog emot var själva flyttandet att jag började med att tacka ja och utsatte därmed mig själv för denna massiva ångest i att försöka passa in i en mall som inte var gjord för mig.

Men nu babblar jag, för jag vet inte längre vad jag ska säga, vet för en gågns skull inte vad jag själv menar eller tänker. Är ledsen över allt, över att jag först tackade ja till en lägenhet som var fel, och sen tackade nej till en lägenhet trots att jag behöver flytta. Är ledsen över dessa ideliga uppbrott, över att bo här, över att vara ledsen. Ska spela WoW istället, och glömma världen en stund. Imorgon är det dags att börja söka bostad igen.