Processen involverar att flytta all information från två gamla diskar till en ny, utan att någonting försvinner, går sönder eller brinner upp. Därefter följer en nyinstallation av Win XP från en random variant som jag hittade på nätet. What could possibly go wrong? Och sen så ska jag så klart få alla programmen att fungera igen. Jo, jag har att göra idag. Men i vart fall; om jag lyser med min frånvaro på nätet så vet ni vad det beror på.
Önska mig lycka till!
Det här är en tråkig post.
Jag har huvudverk och mensverk och halsont. Jag är snuvig och pisstrött. (Mardrömmarna är igång igen, så sömnen är... lätt störd.) Jag vill spela WoW, men har skitont i precis hela kroppen. Jag vill inte umgås med folk, men det verkar vara det enda andra alternativet. Jag är grinig och lättretlig och trött. Och har slut på verktabletter. Jag blir sur på mig själv för att jag är grinig och jävlig. Jag är grinig och jävlig och det finns inte så mycket att göra åt det. Bläh. Jag har ont och är trött och vill att någonting bra ska hända nu istället.
Diskmaskinen
För några månader sedan (jag tror att det var omkring fyra) skulle vår IT-tekniker/jurist/husansvarig beställa en ny diskmaskin till personalköket. Det var verkligen hög tid, för vår gamla diskmaskin hade ett stort, rostigt hål i sidan. Så vi väntade spänt. Väntade och väntade.
För runt en månad sedan visade det sig att kollegan TS (alltså sagda IT-tekniker/jurist/husansvarig) väntade på att vår vaktmästare skulle ta ut köksskåpet innan maskinen kunde beställas... Vaktmästaren i sin tur väntade med att ta ut skåpet tills maskinen hade kommit. Inget blev således gjort. Kollegan M skällde på kollegan TS och sa åt honom att beställa maskinen nu. Kollegan TS gick och beställde maskinen. Veckor flöt förbi.
Vi frågade kollegan TS om maskinen, och han sa att han hade beställt den men att den inte hade funnits i lager. Dessutom hade företaget som skulle leverera den inget nummer sin butik och därmed fanns inget sätt att bekräfta att maskinen kommit in, annat än att åka ut dit själv. Vi förfasades över denna ineffektivitet hos försäljaren och väntade.
Ibland lässnar jag och gör saker bara sådär, helt oombedd och allt. Under ett sådant ryck fick jag för mig att jaga rätt på ett telefonnummer till butiken. Sagt och gjort; jag ringde leverantören och fick prata med en mycket hjälpsam kille som förklarade att han förvisso inte kunde hitta beställningen, men skulle leta och återkomma. Berättade detta för kollegan TS som blev tillbördigt förvånad.
Men tid gick och ingen hörde sig av med någon beställningsstatus, så kollegan RK åkte till butiken. Där hittade de inte beställningen. Eller någon maskin. Nähä. Men vi fick i vart fall beskedet att den tänkta modellen skulle komma in i veckan.
Igår åkte vi dit. Expediten frågade vilken modell det var eftersom han inte hittade beställningen denna gång heller. För säkerhets skull ringde jag upp kollegan TS och frågade om modell, varpå han säger att han inte lagt någon beställning. Och att han ju sagt att han inte hade lagt någon beställning, eftersom detta inte kunde göras på telefon.
Här blev jag förbannad.
Fyra personer påstod sedermera att de hört kollegan TS säga att han lagt en beställning på en diskmaskin och bara väntade på att maskinen skulle komma. Kollegan TS själv ställde sig helt frågande inför detta och förstod inte alls vad vi fått det ifrån. Måste ha varit en kommunikationsmiss... Men för i helvette!
Det slutade med att vi tog en diskmaskin som butiken hade i lager och som av ren tur var av samma modell som den som kollegan TS inte hade beställt. Men vi hade lika gärna kunnat plocka med vilken diskmaskin som helst i miljöklass A och ett prismässigt mellanläge. Svårare än så behöver det inte vara. Frågan är snarare varför han, som hade ansvaret, inte gjort det för länge sedan.
Projektplanen
Vi har en massa projekt på g inom vår organisation, projekt som mestadels är kopplade till vår hemsida. Det handlar om små tekniska lösningar som ska underlätta våran och kundernas vardag. Kollegan TS är ansvarig för dessa projekt och jag är inblandad i dem, ganska mycket på eget bevåg men med ledningens välsignelse.
Dessa projekt är oändligt många. I kid you not. Varje vecka kommer kollegan TS med nya glada idéer. Trots mycket forskande lyckades jag inte klura ut prioriteringsordningen för dessa små och stora drömmar. Istället råder en stark känsla av felprioritering och inpending doom. Därför bad jag kollegan TS om en projektplan. Och jodå det fanns en, men jag behövde ett särskilt program för att kunna öppna den...
Men för i helvete; ska inte alla som berörs av ett projekt kunna läsa den jävla projektplanen? (Jag ber om ursäkt för det färggranna språket här, men frustrationen ligger på topp just nu)
Kollegan TS erbjöd sig förvisso att installera programmet så att jag skulle kunna komma åt och läsa hans mycket speciella projektplan, men jag vill inte att han ska göra det. Här blir jag en tjurig unge som tycker att jag inte vill ha saker som ligger på min burk och tar plats enkom i syfte att möjliggöra läsandet av saker som endast och allena han har skrivit
Skriv i blody Word! Men nej. Han hoggar information som om den vore guld. Viktigt att andra inte vet och kan lägga sig i... Till slut fick jag projektplansfilen som html. Kunde jag läsa den i sin helhet? Nope. Självklart beklagade han detta och skulle ordna ett annat sätt för mig att öppna den... Och har sedan dess inte återkommit i frågan. Så klart.
Men han är som sagt här var och varannan dag och har nya glada idéer om saker som vi ska ha på websidan, om övertagande av hemsideadministrering för studentföreningar och allt möjligt annat, som han vill ha åsikter om. Varje gång säger jag; Det låter skitintressant, men gör klart det du börjat på. Det avfärdar han likaledse varje gång med att han inte kan göra det just nu, på grund av saker utanför hans kontroll. Det väntas på besked från styrelsen, från styrgruppen, från gud allsmäktige.
Utvecklingspsecifikationen
Detta för oss direkt in på ännu en av dessa saker som inte kan göras nu, nämligen en utvecklingsspec. Utvecklingsspec. för en funktion som det pratats om inom organisationen i flera år, som vore en fantastisk avlastning för mig i mitt arbete och som tar en pisskvart att koda och implementera i hemsidan. Specen ska lämnas till universitetets IT-avdelning som administrerar det berörda systemet. För att implementera funktionen krävs ett ok från en instans som jag numera har förträngt vilken det är. Möjligen är det gud där med. I vart fall så står hela projektet still i väntan på detta godkännande.
Men i min värld kan man skriva en spec. för det jämrans projektet innan man fått ok. IT-avdelningen behöver ju inte ha få den officiellt överlämnad förrän man fått det där okay:et. Däremot kan man använda tiden till att diskutera fram en spec som är klar in i minsta detalj när godkännandet kommer, för att det kommer råder det ingen tvekan om. Men nej, istället ska man börja på saker när precis allt är klart inför dem. Under tiden ska man tydligen även samla på sig så många biprojekt man alla kan komma på, för optimal förvirring.
Hur länge sedan var det nu vi var och träffade IT-avdelningen för att diskutera den här iden? Väl över en månad sen i alla fall. Har han skrivit specen? Nej. Har jag tjatat? Ja. Eller; det är var inte riktigt rättvist. Jag vet inte om han har skrivit någonting. Varken jag eller någon annan har fått del av ett dylikt dokument i alla fall, hur informellt författat det än månne vara. Så jag väntar. Väntar och blir förbannad för att jag slösar min tid på oväsentligheter, för att jag ingenting annat kan just nu.
Jag har försökt ta upp det här med honom men han avfärdar alla argument med att saker i princip är klara. Allt är jätteenkelt. Det som inte görs nu väntas med av en fantastiskt bra anledning... När han pratar så låter det så himla övertygande och självklart. Man blir alldeles tryggt förvisad om att allt är under kontroll och det finns ingen anledning till att fundera över detta närmare. En timme senare så sitter man likväl där och undrar varför saker inte funkar, eller blir gjorda. Undrar över vad det var han egentligen sa.
Det värsta är att jag tyckte riktigt bra om honom! Han är jätteintelligent, skärpt, dryg, nördig och trevlig. Och jag tror absolut att han har intentionen att fixa allt i hela världen helt superbra. Men han är ju samtidigt helt jävla förvirrad, oorganiserad och har svåra kontrollbehov, samtidigt som han saknar sjukdomsinsikt. Jag är besviken på honom. Besviken och frustrerad.
Jag kan ju bara skita i det här, göra mitt jobb strikt enligt arbetsbeskrivningen och låta honom hållas. Spela WoW på arbetstid för att jag inte har något bättre för mig. Men jag funkar inte på det sättet! Jag vill ordna upp allt detta som bara skriker över att behöva ordnas. Jag sitter här och ser alla hålen men får inte laga för att… Ja, fan vet egentligen. Det är helt otroligt frustrerande. Och kanske är allt bara ett missförstånd; men hjälp mig i så fall att förstå hur allt är tänkt!
Under loppet av den här postens skrivande har jag i vart fall bestämt mig för att börja nysta i härvan av alla projekt och försöka göra någonting på egen hand. Jag ska börja med den gudsförgätna specen. Inte för att jag egentligen har nog med tekniskt kunnande och bakgrundskunskap för att kunna färdigställa den, men skit samma. Jag kan börja. Kanske blir jag av med ytterligare lite frustration på det sättet. Eller kanske inte. Bets anyone?
Huvudet är koffeinstint och pulsen rejsar. Allt, allt, allt måste hinnas med och det är så mycket att göra och… Nej. Det är ju inte det. Eller; jag har fullt med deadlines på jobbet, fullt med saker som inte fungerar och som jag inte kan få att fungera och som enligt avtal skulle ha varit klara för länge sedan, men jag kan ingenting göra åt det. Det är inte mitt fel, även om det tyvärr är mitt problem. Men framför allt har jag inte beretts resurserna för att lösa de problem som uppstått. Jag kan ingenting göra. Punkt. Bryr sig stressnivåerna om det? Nä…
Jag satt i timmar igår och försökte få fram tryckmaterial från en annonsör som ska vara med i vårt informationsblad. Man skulle kunna tycka att det ligger i deras intresse att skicka oss tryckfärdiga bilder 1) i rätt format och 2) som inte kräver en djärv komandoräd för att öppna. Haha. Första filen jag fick var helt enkelt korrupt. Mailade och bad att få en ny. Fick så en, i tryckvänligt format och allt. Öppnade, och fick felmeddelandet att jag saknade typsnittet som krävdes för att bilden i fråga skulle kunna visas rätt. Jaha. Så det var inte bara en bild, utan även en bunt text som låg just som text och bara väntade på att inte kunna läsas.
Mailade tillbaka och bad att få en bild som bestod av ett lager där texten ingick (och inte var en separat del) alt. att få typsnittet. Fick typsnittet. Trodde jag. Förutom att annonsörens mailserver hade raderat den bifogade filen eftersom den tyckte att sådana inte skulle mailas. Ringer upp människan som jobbar som reklamansvarig åt det stora försäkringsbolag som det rör sig om här. Förklarade läget. Fick en nedlåtande kommentar om att hon skulle försöka zippa filen till svar. Fick zippfilen. Öppnade. Insåg att typsnittet behöver installeras och köras genom Adobe Font Manager, som verkligen inte bör anses vara standardutrustning på de flesta ideellt drivna organisationers datorer.
Blev förbannad. Ringde igen. Samma dryga svar om att vi kan få bilden som pdf istället, dådå. För att vi krånglar så mycket. Jävla kärring. Fick bilden i pdf-format. Men i ändrad layout, som vi nu måste omarbeta för att kunna lägga in den i utskicket som det var tänkt. Och det enda program jag har att arbeta i är Word.
Så hem och fixa och dona, upp tidigt i morse och fixa med bilden. Lämna den till tryckeriet. Inse att det fortfarande finns fel kvar. Men nu lägger jag ner det här ett tag, för det fungerar inte att försöka göra någonting bra om man inte har resurserna för det. Jag har lyckats övertyga folket som sitter på pengarna här omkring att det är en bra ide om de köper in Adobe CS2 så jag slipper sitta här med bakbundna händer och bli så jävla frustrerad på att jag ingenting kan göra. Frustrerad och stressad.
Mer kaffe i magen, nya problem. Mycket som inte funkar, som behöver tas tag i, som människor kommer till mig med. Och så lajvet. Lajvet som jag ser skitmycket fram emot, inte minst för att det kommer vara min julafton i år. Men som ändå ingår i högen av saker som jag måste hinna med att förbereda, att fixa med, har jag glömt någonting nu, vad var det mer jag skulle göra, hur optimerar jag det här..? Jag kan inte optimera mer. Jag har ett väl upplagt schema. Men ändå, ändå…
Storebror sa här om dagen att han brukar drömma att jag håller på att drunkna i ett träsk, men att han inte kan dra upp mig för att jag inte vill det. Hum, hum, hum… Själv drömde jag en riktigt häftig dröm inatt. Den var precis som en film och en av de scener jag mins bäst är den med rummet och statyerna. Tänk dig ett fallfärdigt hus sär ingenting utom de nakna tegelväggarna är kvar. Men det är inte fallfärdigt på ett dåligt sätt utan tvärt om vackert, som det starka skelett som blir kvar när man tagit bort allt onödigt. Det är även helt övervuxet av murgröna.
Färgerna är mättade och skarpa; grönskan riktigt lyser mot de tegelröda väggarna. Och överallt i rummet står vita stenstatyer. Jag tittar på dem i de kort jag har tagit och inser att statyerna rör sig, om man tittar på dem på ett speciellt sätt. De rör sig och interagerar med varandra. Människorna som de en gång var är döda nu, men statyerna lever vidare. Den unga kille som visade mig huset är också död, men det bekymrar mig inte. Han är väldigt trevlig att ha att göra med. Han letar efter tjejen som han älskade när han levde, men som han aldrig han tala med innan han dog som ung. Jag försöker förklara för honom att det var så länge sedan att hon också är död nu, att han kan hitta henne men att han letar på fel ställe när han letar bland de som lever.
Men han lyssnar inte riktigt på det. Istället går han till huset med statyerna och tittar på när de umgås. Han kan inte prata med dem, men han känner sig i vart fall inte ensam där. Jag går dit någon gång för att möta upp honom, men han är inte där. Istället ser jag att han har gråtit, för tårarna som fallit på marken är alldeles självlysande. Men bara för mig. När jag pekar ut dem för en vän som är med, kan hon inte riktigt se dem.
Det låter alldeles sorgligt när jag skriver om det hela nu, men det kändes inte så sorgligt när jag drömde det. Lite melankoliskt kanske, men även spännande och vackert med alla färger. En klar förbättring mot många av de drömmar jag drömt på sista tiden.
Lunchen är slut. Åter till jobbet. Trycksaker ska tryckas, studenter ska tas om hand. Problem ska lösas. Here I go.
Shit vad roligt jag har haft idag! Helt otroligt roligt faktiskt. Efter att de snygga pojkarna fått visa upp sina muskler för de unga flickorna igår, blev stämningen klart mycket mer pretentionslös. Vi jobbade mycket i par och de flesta verkade anstränga sig för att bli så samspelta som möjligt. Var jag lite långsam väntades jag in. Hade jag bra koll på en övning kunde jag visa hur man skulle göra och få ett tack tillbaka. Bara det var väldigt drivande.
Men det riktigt häftiga var striderna i sig. Har hållit på med både handgemäng, värja och bredsvärd idag. Att slåss med händerna var i och för sig inte riktigt min grej. Jag är inte snabb och smidig nog för att fixa ett så koreografiskt slagsmål som vi jobbade på idag. Men lite kul var det i alla fall.
Dagens höjdpunkt var istället värja och svärd. Här har jag lite bakgrundskunskaper (som jag i och för sig fick lära bort fortare än kvickt, för strid anpassad för film och scen skiljer sig märkbart både från lajvstrid och reenactment) och fick känna mig lite kaxig. Det gav en enorm kick att slåss så, träna in tekniker och rörelser som verkligen såg fantastiskt snygga ut. Dessutom fick jag känna mig lite duktig i all tysthet, för även om jag fullkomligt saknar simultanförmåga och kan vara nog så trögfattad ibland, så är jag inte alls rädd. Vad mig anbelangar får folk mer än gärna svinga
Så nu är jag fullkomlig ledbruten. Inga större blessyrer, men P höll på att sticka ut mitt ena öga med en florett. Han hävdade att det var av misstag, men man kan ju aldrig veta... ;) Däremot är jag, geekgirl som jag inte direkt van vid att träna hårt i 9 timmar, men bara en lunch och en kortare rast att pusta ut på. Morgondagens träningsverk lär vara biblisk, men jag ska spöa den duktigt under de 5 timmar som träningen är imorgon. Sedan ska jag nog sänka ner mig själv i ett badkar och ligga där tills alla muskler slutat skrika. Jag har till och med varit förutseende och bokat floating under nästa vecka. Bliss!
Men så är det i vart fall. Idag var klart mycket roligare än igår och även om det är rätt sent och jag har ont precis överallt så känner jag mig alldeles glad och poingig. Det var inte igår jag var såhär hög på endorfiner. Och jag skulle inte säga nej till att vara det oftare. Det här var verkligen skitkul!
Jag tänkte skriva en massa om min första dag på stagefightingkursen, men sen blev jag bara trött... Det var varit en slitig eftermiddag. Den fysiska biten fungerar förhållandevis bra trots allt, men den psykiska är det sämre med. Jag tycker mycket, mycket illa om att stå på scen. Jag tycker mycket illa om att vara i centrum. Och jo, det gör jag faktiskt. Föreläsningar, lektioner, lajv – allt det funkar skitbra. Men teaterscener suger.
Jag har haft jätteroligt idag, skrattat massor och känner mig alldeles fylld av energi. Men det har samtidigt varit väldigt läskigt. Läskigt och ensamt. Jag är omgiven av människor med teater, kampsport och dans i bagaget. Själv saknar jag... um, nästan allt faktiskt. Jo, det mesta förutom en bunt vilja.
Det blir som inte bättre av att P är med och tycker att jag är oerhört fånig som inte kan slappna av. Det är ju så självklart att man måste göra bort sig och improvisera. Inte lägga någon prestige i det hela. Jo tack... Det är ju jävligt lätt att säga för någon som hållt på med teater i över tio år och som har självförtroende i högar. Själv är jag tre äpplen hög just nu.
Dags att gå och sova; morgondagens schema är milt sagt fullspäckat. Jag ser fram emot det massor. Men jag tror inte det är orimligt att anta att jag kommer drömma mardrömmar inatt. Vi får se. Jag återkommer med en mer detaljerad beskrivning av vad det är vi egentligen gör, imorgon.
I en grupp människor som ska samverka på något sätt, arbetar tillsammans, har ett projekt ihop, finns ett antal olika roller. Och oavsett gruppens mål och syfte så blir jag obönhörligen Allas Jävla Morsa.
Fan. Även jag skulle kunna tänka mig att vara lite happy-crazy onec in a while. Lite lagom bekymmersfri sådär. Men istället så ser jag saker som jag tycker behöver göras och gör dem. Och blir sur på att folk inte kan se sådant själva; blir sur på att jag är den enda som verkar lyfta ett finger; blir sur just för att jag lyfter ett finger, för att jag inte bara kan skita i att städa, fixa, se efter så som alla andra.
Dessutom blir man inte direkt Miss Popular genom att vara Allas Jävla Morsa. Allas Jävla Morsa är snarare en roll som människor älskar att störa sig på. ”Nobody likes a smartass” sa ett gammalt strul en gång till mig. Samtidigt tittar människor så ofta, gud så ofta, på mig med sina stora hundvalpsögon och bara utgår från att jag ju fixar det där; vad det nu än må vara.
Så det är väl bara att skita i det? Mm, om det vore så enkelt. För det är det inte. I slutändan så finns det alltid en massa saker som drabbar mig om jag inte fixar dem, även om de ursprungligen var andras ansvar eller i vart fal hade kunnat göras av andra, hade ansvarsfullhet inte delats ut så snålt vid skapelsen.
Oh well, nu får det bannemig vara slutgnällt för idag. Men i julklapp önskar jag mig möten med människor som ser, hör och förstår. Och som inte dumpar ansvar på andra, så att de kan lägga beslag på hela lekplatsen själva. Jag vill också kunna leka.
Är riktigt trasig i armarna idag. Fan också. Hade sett fram att få gå upp ännu en lvl, men så blir det alltså inte. Jäkla skitkropp.
Det var förhållandevis länge sedan jag hade ont sist men nu verkar det vara igång igen. Som en dominoeffekt sprider det sig. Någonting litet inträffar; i det här fallet var jag stel i axlarna igår. För mycket tid vid datorn. Egentligen en skitsak. Men så kommer kroppen på att den har ont och då måste den ha ont överallt, bannemig! Jävla satkropp. Det är inget fel på dig; inse det! Jävla felknullade nerver. Fan också.
Det går inge vidare för mig.
Det hela började igår natt. Jag hade gett mig fan på att jag skulle skaffa en snygg akvarium-skärmsläckare. Efter mycket letande och avfärdande av otroligt fula alternativ (det finns så mycket skräp där ute!) hittade jag till slut Goldfish Aquarium. Trevlig, enkel, bra. Laddade ner. Installerade. Fick ett meddelande från Avast! som vänligt sade att det inte fanns någon anledning till oro, men jag hade nu en Trojan på min dator.
Jaha. Då tar vi väl bort den tänkte jag. Ha! Fyra timmar senare satt jag fortfarande och slet mitt hår. Avast! hittade filen men kunde inte ta bort den. Inget annat antivirusprogram kunde hitta något fel. Jag började seriöst fundera på om mitt kära virusskydd hade knarkat. Jag letade på nätet (åh vad det inte kändes bra att behöva vara uppkopplad med ett aktivt virus på datorn) och hittade flera personer som upplevt precis samma sak, liksom diverse lösnings-strategier. Tillämpade dem och drog igång Avast! igen. Medan scanen kördes gick jag ner i källaren för att hämta upp min tvätt. I tvättstugan stod maskinen, bräddfylld med vatten, och blinkade ilsket med ett felmeddelande åt mig.
Det var bara till att sucka djupt, räkna till tio och ägna sig åt kreativ felsökning. Jag tömde maskinen på vatten; som tur fungerade den funktion fortfarande. Trodde jag. Sedan så tog jag mig för att skruva ut filtret. Generisk anledning no 1 till varför tvättmaskiner avlider brukar vara igensatta filter. Det visade sig dock att den automatiska tömningen inte hade gjort sig av med riktigt allt vatten; den resterande mängden spolades istället ut över mina fötter när jag tog ut pluggen.
Andas lugnt.
Pyssla, fixa, ge upp. Springa upp till hyresvärden och påtala felet. Springa till grannfastigheten och slänga in tvätten i maskinen där. Springa upp och kolla om mina senaste antivirusåtgärder hade fungerat. Det hade de inte. Fan. Börja om med info.letandet igen.
JC kom förbi efter ett tag och började klura på problemet med den ihärdiga trojanen. Vi hittade vart den gömde sig. Någonstans här började Microsoft visa sig från sin bästa sida. Det räcker nämligen inte att vara admin för att ha åtkomst till System Volume Information. Man hade annars lätt kunna tro att administratör var den högsta privilegiegraden, men icke. System services ska det vara. Där får random virus vara inne och pilla, men inte jag som bara är administratör på min egen jävla dator. Men tack då.
Så där satt jag med ett system som bestämt påtalade för mig att jag ingenting skulle ha. Nåja, efter jävligt mycket pillande så lyckades vi till slut misshandla foldern into submission och bli av med viruset. Det var en intressant och lärorik historia. Men nu, kära Microsoft, önskar jag mig en tredje hanteringsnivå på mitt operativsystem.
Som det är nu kan man lite förenklat säga att det finns två åtkomstnivåer; administrator och limited. Jag önskar mig dessutom God. Jag vill ha den faktiska möjligheten att rövknulla mitt eget system bäst fan jag vill. Om jag förstör någonting så är det mitt eget fel och jag vill ha just den rätten att göra fel! Jag vill ha meddelanden som säger ”Do you want to smite this application with your divine wrath?” -> “Yes” and “Bring out the bolts!” Jag vill ha kontrollen här, tack så hemskt mycket.
Nu när det nattas dristas jag till att göra en summering av vad jag har uppnått idag. Jag har fortfarande inget akvarium. Faktum är att jag börjar fundera på om riktiga, levande fiskar kräver en mindre arbetsinsats en vad en skärmsläckare gör... Jag har inte heller några rena kläder. Jag börjar misstänka att jag inte har mer kontroll över min dator än vad jag har över mina katter. Vad jag har, är jävligt lite flyt. You may now call me the angel of Murphy.
Var iväg och umgicks med några vänner ikväll, och blev sådär lagom melankolisk igen. Fan vet varför egentligen. Vi hade det jättetrevligt, snackade skit, skrattade mycket och tittade på film. Men någonting i lägenheten gjorde mig rastlös och nedstämd. Jag längtade hem till min egen trygga lägenhet, som inte är så fylld av tvåsamhet. Jag önskar T och AA allt gott, men ibland går deras perfekta tvåsamhet mig på nerverna. Den är som provocerande tillrättalagd. Och så har jag ju ingenting att matcha den med.
Jag tillbringade dagen med P; kanske var det därför som andras liv tillsammans blev lite för färgstarkt för mig på kvällen. Han ringde och undrade om jag ville hjälpa honom ställa i ordning hans lägenhet. Den ser fortfarande likadan ut som när han flyttade in där för... ja hur många månader sen blir det nu? Tre? Lång tid är det iaf. Lång tid som känns som en evighet.
Så vi satt och planerade, for iväg till IKEA, gick på bygghandel och klurade på lösningar. Det var en trevlig dag och vi hade kul ihop, men jag fick även ett antal påminnelser om varför jag inte vill vara tillsammans med honom. Som tur var är hans speciella sidor fullt hanterbara om man vet att man kan gå ifrån dem, stänga in sig hemma hos sig och slippa dem när man vill.
Men jag kunde inte låta bli att undra lite. När jag och T satt i bilen på väg hem från lajvet i förra veckan hann P med att ringa två gånger och fråga om trivialiteter. T fick en liten rynka i pannan och undrade om det kunde vara så att han fortfarande var kär i mig. Jag avslog helt idén. Visst ringer han stup i ett (i genomsnitt sådär varannan dag), men jag får aldrig något intryck av att han är efterhängsen eller vill vara mig nära. Snarare att han är lat. Han ringer och frågar om saker för att han vet att jag vet. Och för att det är så mycket enklare att ringa mig än att tänka själv.
När jag berättade det här och lite till för folk idag så utbrister HK, en i övrigt ganska timid och diplomatisk person ”Men fan nu är du bra jävla dum Jo. Om man är lat så ringer man inte. Jag är lat, och det blir nästan aldrig av att jag ringer folk även om agj vill umgås med dem. Man ringer folk när man är kär”.
Själv är jag fortfarande skeptisk. Efter att ha levt med P i några år vore det väl själva fan om jag inte kunde känna igen hans olater. Men det är klart att jag ändå blir lite fundersam. Det vore förjävla puckat av honom att gå och få för sig saker nu. Puckat, obetänksamt, och ganska elakt. Han är en så bra vän att ha; jag vill inte att det med kraschar. Har haft min dos av krascher med den pojken som det är. Och jag har annat som jag investerar i nu.
Och så för att randomly gå från ett ämne till ett helt annat; jag vill ha ett akvarium! Goddamnit! T och AA har gått och skaffat sig ett jättefint akvarium. Bara sådär. Och jag som gått och funderat och resonerat med mig själv om detta projekt som fiskägarskap är i kanske 2-3 år. Har jag fått tummen ur? Icke. Gud i himlen; hur svårt ska det vara? Jag måste ta och ta tag i saken nu. Eller i vart fall undersöka möjligheten. Any day now... Eller så slutar det hela med att jag letar rätt på en akvarieskärmsläckare igen. Man kan som inte vara handlingskraftig jämt ;)
Jag är förkyld. I min värld är det här ekvivalent med att ligga begravd med huvudet nedåt i en myrstack. I takt med att kroppstemperaturen stiger och näsan öppnar dammluckorna blir jag mindre och mindre självgående. Helt plötsligt suger det (sälar genom krympslang) att vara sin egen, och det jag önskar mig allra mest är någon som ger mig varm choklad och tittar på mig med stora, medlidsamma ögon. Det är synd om mig goddamnit! Vad är det för poäng med att vara ynklig om det inte finns en publik att vara ynklig inför. Tusan.
Jag är förkyld, ska på lajv på onsdag och tro fan att jag dessutom lyckas få mens samtidigt. Yes well, kick me while I’m down, why don’t you? Uäää. Eventuellt är det mest synd om mig i hela världen just nu. Och om ni undrar så är det en pissmyrstack. Och myrorna är arga.
Jag har haft en jättebra helg. Inte för att vi gjorde någonting sådär spektakulärt och otroligt, utan kanske snarare för att vi lät bli. Jag har i princip legat nedkrupen i soffan och i sängen hela helgen. Myst och slappat och pratat massor. Och skrattat; riktigt sådär kiknande så att man har ont i magen efteråt. Bliss! Jag är inte lycklig, men jag är fantastiskt tillfreds med mitt liv and that’s the second best thing. Jag ser redan nu fram emot att få träffa honom igen, men jag har ingenting emot att vänta.
Jag har börjat gå in för att göra och säga saker som gör människorna runt omkring mig glada. Eller; det handlar inte bara om planerade handlingar. På tågstationen i fredags betjänades jag av en kvinna som hade en imponerande håruppsättning; en rejäl stålgrå fläta virad runt huvudet. Hon såg jättevacker ut. Jag talade om för henne att jag tyckte att hon var jättefin i håret och hon blev alldeles förlägen.
De flesta människor jag mött (inklusive undertecknad) är sorgligt dåliga på att ta emot komplimanger. Vi vet inte vad vi ska göra av dem. Vi har ingen vana. Det fina i den här historien var att hon blev förlägen, men också märkbart glad. Och jag blev jätteglad för att det kostade mig så lite att göra henne glad. Jag hade bara sagt det jag ändå tänkte.
Så nu går jag omkring och är alldeles nöjd med mig själv för att jag börjar bli bra på att berätta för folk att jag tycker om dem, att de betyder mycket, att de är vackra och att de gör mig glada. Det är skitsvårt ibland och ibland blir det bara fel, tyvärr. Jag saknar fortfarande vana. Men jag tror att det här blir bra. Om inte annat är det ett kul projekt som jag är övertygad om i vart fall inte kan göra någon skada. Hur jag lyckas förena det här med den inbitna och grundläggande tro på att Alla Människor Är Dumma I Huvudet, det vette’ fan. Men jag försvarar mig med att jag är en komplicerad människa och hoppas att jag kommer undan med det.
För övrigt vände jag just på några av pennorna i burken, bara för att se hur länge jag klarar av att ha det så. Just nu säger mina tankar att det är tämligen meningslöst att några av pennorna står fel – de kan ju lika bra vara år samma håll allihop... Så fånigt att vända dem fel. Vänd dem rätt nu. Och så hör jag repliker från senaste Dexter där den charmige seriemördaren berättar att han har så svårt att se sitt beroende som något annat än rationellt och befogat. Varför skulle han inte göra som han gör? Så tittar jag på pennorna och konstaterar att de får fan stå åt olika håll, annars är det stödgrupp som gäller för mig.
P.S Om jag skulle känna ett behov av att hantera mina neurotiska drifter genom att tröstäta glass på amerikanskt vis, så skulle det vara Ben & Jerry’s som gäller. Fossil Fuel är kanske den godaste glassen någonsin. Mums! Det var dagens skamlösa reklam det. D.S
Jag lovade för länge sedan att jag skulle lägga upp min uppsats för allmän beskådning, så här är den nu. Innan ni (och här menar jag framför allt MS...) ger er på att såga den sönder och samman, vill jag gärna få uttrycka lite självinsikt.
Nåja. Jag är inte ens lite stolt över detta, men jag är glad att jag har det bakom mig och betyget var onekligen en trevlig överraskning. Om någon känner för att kritisera det här arbetet, så vet jag en liten ö i stilla havet där det eventuellt bor folk som bryr sig. Skamlöst smicker kan jag dock tänka mig att ta emot, på rent generella grunder.
Här är den i vart fall. Enjoy.
Fick en släng av vardagsångest igår. Igen, bör det kanske tilläggas, för det är väl kanske inte så ovanligt i min värld. Och så klart skulle mina rara vänner fråga hur det var med mig. Vilket var jättergulligt av dem var och en för sig, men den tionde gången jag förklarade att jag inte kände för att hitta på någonting just ikväll började jag känna mig rätt irriterad. Inte på dem egentligen. Om någon som står mig nära säger att de mår kasst så frågar även jag om det finns någonting jag kan göra. Men på situationen i sig, där jag gång på gång, med lugnande röst, måste upprepa att nej jag har inte lust att träffa någon idag men det är ok med mig. Jag reder mig. Tyvärr är irritation en av kryddningarna på min vardagsångest. Jag blir otroligt lättirriterad, rastlös och får synnerligen kort tålamod. Allt annat oaktat känns bara dessa som skäl nog att vara utan folk just då.
Fast saken försvåras naturligtvis av att det oftast finns någon som jag kan tänkas mig att umgås med, även vid de tillfällen när jag vill vara ifred. P brukar vara en av dessa. Han är (trots allt och fortfarande) lite av min fasta punkt i tillvaron. A och H hör också dit. Så jag kan mycket väl finna mig i en situation där jag förklarar noga för några att jag inte alls ids hitta på någonting, och sen ringer H och frågar om vi ska ta en fika. Vid tillfällen när detta har kommit ut har väl folk varit mindre glada. Fast igår kände jag inte för att umgås ens med dem, trots vissa påtryckningar.
Jag är egentligen imponerad över att folk står ut med mig fortfarande. Känns inte direkt som om jag gör mig förtjänt av det men så länge de håller tänker jag inte klaga. Inte på att de vill umgås med mig i vart fall; att klaga rent generellt, på mitt liv och mig själv kommer jag nog inte ifrån.
Det konstiga är att jag trots denna vardagsångest är ganska glad. Kaos och hopp. Ju mer jag ser mig omkring, desto fler exempel hittar jag på hur kaos och hopp bygger upp våra liv. I mitt fall så tror jag att det är Fröken 1 som är ganska glad just nu, medan Fröken 2 har låst in sig på sitt kontor igen. Jag önskar att de där flickorna tog och pratade ordentligt med varandra någon gång. Sist det hände var väl när min pappa dog. Skulle föredra om de var överens vid mindre traumatiska tillfällen också dock.
Men var var jag? Jo; vardagsångest och den tillfälliga bristen av ångest över denna ångest. Metaångest är annars någonting ganska vanligt. Man mår dåligt för att man mår dåligt och känner sig kass för att man är en så uppenbart usel människa. Men så är det alltså inte nu. Jag tror det beror på det där hoppet som hovrar där uppe. (Hopp blev just en grön plasmaklump med ögon för mig. Go figure…) Jag hoppas och ser fram emot flera saker i min omedelbara framtid. Men samtidigt har jag väldigt, väldigt osäker mark under fötterna. Jag vet inte alls vad som kommer att hända. Det gör ont, och det framkallar den där klumpen i magen och det lätta illamåendet som förföljer mig och gör att jag inte kan sova. Jag hatar att vänta; särskilt när jag inte vet med rimlig säkerhet att jag faktiskt har någonting att vänta på. Men vad annat kan jag göra? Ändra världen? Inte idag.
4 dagar kvar till fredag -> *längtan*
10 dagar kvar till födelsedag -> *skräckblandad förtjusning*
16 dagar kvar till piratlajvet –> *stressblandad längtan*
1½ månad kvar till årets första tenta -> *mest bara skräck*
2½ månad kvar till jul -> *ångest*
Men överlag känns det rätt bra
En student började just högjutt säga ”Lalalala!” och hålla för öronen när jag försökte förklara för honom hur man gör en adressändring. På fullt allvar. I’m not kidding…
Av alla människor som jag har att göra med på mitt jobb är de som är födda på 50-60-talet de absolut otrevligaste. Alldeles nyss fick jag en redig utskällning av en dam anno 1958 för en olägenhet som jag på intet sätt var orsak till eller ansvarig för. Men hon skällde och jag orkade inte riktigt bråka, så jag hjälpte henne. Men så blev jag lite misstänksam och kollade upp saken närmare efter att jag blivit av med henne, och då kom det såklart fram att hon egentligen inte hade rätt till det jag nu hjälpt till att fixa.
Jävla kärring. Och jävla mig som lät mig hunsas igen. Jag måste, måste bli bättre på att känna igen när folk gör så! Inte för att jag blev ledsen eller så och gick henne till mötes av den anledningen. Nej, jag var bara läss och ville få henne ur håret. Jag kollade igenom lite system, inget såg uppenbart fel ut, så hon fick det hon ville. Och jag fick skäll för att jag ordnade det åt henne, hela vägen enda fram till mitt soliga, ”hejdå!”
Men nu är jag arg. Det första jag ska göra när jag kommer till jobbet imorgon bitti är att ringa administratören och ta bort tanten ur systemet igen. Hon ska fan inte ha några plus. Nåja, med den saken är det som det är men jag tycker att det är oerhört fascinerande att det är just studenter och doktorander i 40-50-årsåldern som beter sig sådär. De är så uppfyllda av sin egen fullkomlighet att de tenderar till att uppfatta allt som går emot dem som någon typ av konspiration. De har naturligt rätt till alla plus och ska få dem levererade hem till dörren. Helst igår.
Nu generaliserar jag naturligtvis. Jag är ganska sur. Men trenden finns där. Det är de och östermalmsbratzen med framgångsfrilla och skor som kostade mer än min dator som är sådär jobbiga. Ibland har jag lust att förklara skillnaden mellan serviceyrke och slaveri för dem, men det är bara på mina bra dagar. På dåliga dagar vill jag göra långt mer lagstridiga saker.
Jag och C diskuterade för ett tag sedan hur man beter sig mot människor som behandlar en som om man just begått folkmord och sedan kissat på deras mamma. Min stående strategi är att le jättemycket och vara urtrevlig hela vägen. Det brukar reta gallfeber på förbannade människor som ingenting hellre vill än att provocera fram ett gräl. Å andra sidan kan jag bara vara si och så trevlig mot någon som kategoriskt vägrar lyssna när jag faktiskt försöker hjälpa dem, och bara slänger ur sig alla möjliga anklagelser om hur hemsk jag är som individ. Ibland har jag bara lust att lägga på telefonluren, eller be folk att gå och inte komma tillbaka förrän de hittat sitt förstånd igen. Men tyvärr känner jag inte att jag bör bemöta någon så; inte ens någon som gjort sig förtjänt av det.
Så; tips på hur man bemöter otrevliga människor på ett trevligt sätt samtidigt som man får ge utlopp för sin lust att mörda dem noggrant?
Bidde inget med min arbetsnarkomani denna gång. Goddamnit, här försöker man nära ett ohälsosamt beroende och vad får man för det? Ett uppriktigt ”Tack för hjälpen, men vi vill inte överbelasta dig så vi anställer någon som kan göra det här så att ingen ska må dåligt och alla blir glada”. Fan också.
Men jag fick i vart fall leka lite spion och snoka runt på den något mer avlägsna delen av vår organisation. Och jisses vad man kan hitta saker om man är en liten, försynt flicka som ställer snälla frågor, nickar och hummar mycket. Ganska snart märkte jag nämligen att om jag ställde en direkt fråga av typen ”Vad tycker du är problemet här?” eller ”Hur skulle du vilja lösa det här?” så var människorna ganska inbundna. Jag tror inte ens de var medvetna om det själva, utan det var snarare någon typ av försvarsreaktion. ”Nej, här är det inte så illa. Vi reder oss”. Ahh, Luther skulle ha varit stolt. Lät man dem prata fritt däremot, kanske ställde lite stöttande frågor, sådär så att de kände sig lyssnade på, så bara forsade saker ur dem.
Det kom faktiskt lite som en chock för mig; denna otroliga frustration och känsla av maktlöshet jag stötte på hos mina medarbetare där borta. Ganska snart uppdagades källan till det hela. Inte för att jag inte hade haft mina misstankar redan innan, men att det var så här illa hade jag aldrig anat. Verksamhetschefen... Allvarligt talat saknar jag ord för hur illa han betedde sig. Låt mig sammanfatta det hela med att han var en extremt egocentrisk person som använde sina anställda på ett otroligt fult sätt för sina egna syften. Dessutom finns det funderingar över huruvida han kanske använder vissa av verksamhetens intäkter för sina egna syften med, men det vågar jag inte uttala mig om just nu. Vi får se.
I vart fall så slängde han en blick på mig och avskrev mig helt uppenbart som Ofarlig ™, vilket gjorde att jag utan problem kunde stå bredvid och lyssna när han betedde sig allmänt svinilla. Sedan var det bara att skriva ner allt och lämna in det till min chef. Själv kände jag mig något rutten för att jag sprang och skvallrade, men samtidigt så måste någon berätta hur det ser ut där borta. De anställda själva skulle inte säga någonting för de ”vill ju inte klaga, och det går ju an, och vi reder oss...” och när storchefen kommer förbi så är allt bara bullar. Så jag tror definitivt det är bra att jag är där och observerar lite.
Däremot kommer jag inte ha något ansvar alls för någon praktisk form av problemlösning, utan det har f.d Kollegan B blivit anställd till att göra. Och jag tror att han kommer göra ett strålande jobb; det är som klippt och skuret för honom. Han är en peoples person och kan vara en bra influens på de anställda där borta, samtidigt som han inte tar skit från någon så han kommer klara av verksamhetschefen. Och bäst av allt; han kommer vara Där Borta. Jag kommer fortfarande behöva stå ut med att folk lovprisar marken han gått på, men det kan jag ta. Kanske. Damnit, min ödmjukhet blir hårt prövad dessa dagar...
Men vad var det jag skulle säga i denna post egentligen? Jo just det; jag ska alltså återgå till att spela WoW på betald arbetstid, och kanske bara ge mig ut för att spionera någon gång då och då. Och det känns faktiskt tråkigt. Jag vill göra mer. Jag vill involvera mig i saker på jobbet. Fan vet varför, men jag vill ha mer ansvar, fler arbetsuppgifter. Jag vill ha en anledning att jobba över, goddamnit! Fast eventuellt har jag lyckats bli invald i en marknadsföringsgrupp som ska startas upp snart. Och så ska jag kika lite på budgetarbetet i veckan, samman med Kollegan M. Det här är någonting som Kollegan M gjort i alla år inför budgetkonferensen, så jag blev lite ställd när både hon och vår ekonomiansvarig tittade sådär förväntansfullt på mig när de tog fram budgetunderlaget och började spåna idag. Det är mystiskt det där; att människor så ofta tycks tro att jag vet fan så mycket mer än jag känner att jag vet.
Oh well, nu virrar jag och tappar tråden igen. Skitsamma. Det känns som att jag har skrivit det jag skulle, även om jag inte direkt vet vad det skulle ha varit. Eller är.
Jag är tlöt. Men ganska glad. Antar att det trots allt ger en positiv differens!
Jag har gjort någonting dumt idag. Tror jag... Så här började det:
Jag jobbar åt en organisation som är knuten till ett universitet med ett tredelat campus. Därför har även vår organisation splitats i tre tämligen självstyrande delar. Den nyaste och geografiskt sätt mest avlägsna delen har haft både organisatoriska och ekonomiska problem i princip sedan start. En närmast total avsaknad av struktur och rutiner har gjort människors jobb mer eller mindre omöjliga och fler nyckelpersoner har slutat under det senaste året. En ny verksamhetschef har haft sedan i våras på sig att styra upp och har väl gjort så i valda delar av verksamheten, men tyvärr har detta skett på bekostnad av andra delar som varit free falling under tiden. I helgen kom så nästa smäll, när driftschefen gick in i väggen och fick skjutsas till psykakuten.
Allt detta och lite till diskuterade vår del av organisationen idag på vårt måndagsmöte. Själva har vi det ganska gott ställt med 20-åriga traditioner som märkligt nog anpassats till verksamheten genom årens lopp. Säga vad man vill om det hela i övrigt, men människor vet vad de förväntas göra, när och hur. Min egen tjänst är förvisso tämligen nytillsatt och därför något flytande, men det finns en organisatorisk struktur att luta sig tillbaka mot. Första veckorna var jävliga, men efter det har arbetssituationen förbättrats samtidigt som arbetsbördan avtagit. Förra veckan hade vi fullkomlig stiltje på arbetsuppgiftsfronten. Jag satt och spelade WoW på betald arbetstid och ingen tyckte det var särskilt märkligt, för vad skulle jag annars göra? Så när som på att skriva om alla pärmetiketter med samma typsnitt fanns noll och intet att ta sig för.
Det hade kunnat sluta så. Jag hade kunnat få en fullt godtagbar månadslön för att levla min gnom. Verksamhetschefen hade kunnat få reda om sitt eget hus. Men nej.
Under måndagsmötet idag frågade vår chef om någon hade några idéer på hur man skulle kunna stödja den del av verksamheten som nu står utan driftschef. Jajjebullar tycker jag, och erbjuder mig för att åka dit och styra upp.
...
Wait, say what?
Låt mig spola tillbaka och titta på mina alternativ igen.
Alt. 1: Glassa, spela WoW på arbetstid och casha in pengar
Alt. 2: Slita arslet av sig i ett försök att bringa struktur åt en organisation som går på knä. I en annan stad. För samma lön och möjligen en klapp på axeln. Samtidigt som jag har hand om mina ordinarie arbetsuppgifter, i den mån de förekommer numera.
Hmmm... Och så väljer jag alltså alternativ två. Hur tänkte jag nu...?
Men fan, jag kan ju inte låta bli! Jag ser en möjlighet att strukturera och organisera, (Kontrollbehov? Jag..?) och Häpp! där är jag med min vilja igen. Det är som med lämlar och stup for goodness sake. ”Ooooh, shiny certin death...” *lämlar vidare*
Men så är det i vart fall, så på torsdag ska jag åka iväg och träffa verksamhetschefen och på snällaste möjliga sätt tala om för honom att han suger. Ska bli intressant att se hur det går.
On another note så är E här i veckan, så jag lär inte få WoW:a mycket alls... Jag är fantastiskt glad att hon är här, men om jag inte får spela lite då och då finns risk för stor abstinens. Ska nog logga in lite, bara för att se hur det går för andra och så. Men nu ska jag få mat av söta E, som har lekt hemmafru idag. Yay mat om andra lagar åt en!
Jaha, då kom nackdelarna med det här jobbet fram. Fick just en redig utskällning från en student som fått avslag på sin studiemedelsansökan på grund av en miss som han påstår att jag har gjort. Enligt honom sa jag att han inte behövde skicka in några intyg på sitt engagemang i en studentförening, något som under vissa omständigheter kan ge anstånd från CSN:s poängkrav. Jag å andra sidan kan inte tänka mig att jag sa någonting sådant. Jag brukar vara noggrann med att påpeka att alla intyg är bra och ju fler man har att visa upp, desto bättre. Men vem vet? Jag kanske tänkte konstigt just denna dag. Jag minns inte. Och jag förstår att killen är förbannad. Sett ur hans synvinkel har jag just kostat honom denna termins studiemedel.
Så vad gör man? Jag känner mig alldeles usel, händerna skakar och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Det är aldrig kul att bli så skälld på, särskilt inte när det finns en chans att man faktiskt har tabbat sig å det grövsta. Å andra sidan; den hjälp som jag erbjuder är ren bonus. Hade han läst på något annat universitet är chansen minimal att han hade fått prata med en studentrepresentant som är insatt i CSN:s regelverk. Då hade hans brev behandlats precis i den form han ursprungligen skickade in det, nämligen utan ett endaste intyg.
Vi kom i vart fall överens om att jag ska vidarebefordra de intyg som inte kom med till CSN när han kommer in med dem imorgon, och dessutom personligen tala för hans sak. Och visst kan jag göra det, men jag tror inte det kommer göra den minsta nytta. Beslutet är fattat. Det han kan göra nu är att överklaga, men det gör man via överklagandenämnden och det är inte den minst bökiga av processer. Jag har försökt tala om för honom att det verkligen inte är säkert att intyg som skickas in i efterhand kan göra någon skillnad, men han tryckte på och sa att eftersom jag missinformerat honom så ska jag nu göra allt jag kan för att CSN ska ta hänsyn till de nya uppgifterna. Och återigen; visst kan jag göra det. Jag vill ju verkligen att studenter ska få en så rättvis bedömning som möjligt. Men jag är rädd för att CSN ska avskriva de nya intygen som för sent inkomna, och så är jag tillbaka på ruta ett med den arga studenten…
These Boots Are Made for Walkin sjöng Nancy Sinatra på 60-talet, och jag har nu hållfasta bevis för att kängorna hon syftade på inte var ett par nya Grinders. Sådana har jag nämligen försökt gå runt i idag, och det är fan inte en lätt uppgift. I morse ställdes jag inför två alternativ; att snöra kängorna hårt och bara få lite skoskav men i gengäld stå ut med att fötterna gör tväront när de rätas ut mot sin vilja, eller att snöra dem löst och förvisso slippa bråka med mina sneda fotleder men istället få hälarna avskavda. Hmm, alla dessa val…
Men det är trevligt med nya kängor. Jag behövde verkligen ett par skor som det inte tar en halvtimme att snöra. Förvisso kommer jag även köpa mig ett par nya kängor av samma knähöga, spännbeklädda modell som jag hade förut, men det är verkligen praktiskt att ha låga kängor att alternera med.
Så; tips på hur man går in nya kängor förhållandevis smärtfritt?
Jag är just hemkommen från en utbildning som jag borde ha fått för flera veckor sedan. Det har varit... intressant...
Utbildningen i sig var förhållandevis intressant och innehållsrik, om än i kortaste laget. Å andra sidan framgick det att de andra deltagarnas tjänster inte innehöll ens hälften så mycket ombudsjobb som min, så den mängd information som gavs under dagen var väl anpassad för dem och deras behov. Det var rätt intressant faktiskt att se verksjuristen (den ena av våra två föreläsare) tappa hakan lite när jag beskrev vad jag gjorde, särskilt med tanke på att jag gjorde det utan någon formell utbildning inom sakområdet och till synes med mycket goda resultat.
Diskussionerna blev som de brukar; kursarna kom med kreativa åsikter och jag hade full koll. Som vanligt. Det kunde ha varit en självförtroendeboost; detta att känna att den enda person som kunde resonera på samma nivå som jag var just fru verksjurist. Men istället kändes det (även det som vanligt) lite tragiskt att dessa andra människor inte hade mer vett än så.
Under en av rasterna försökte jag diskutera olika aspekter av kårobligatoriet med en av kursarna, vilket ganska snabbt urartade till nedsättande kommentarer gällande min intelligens från hans sida. Själv log jag bara och försökte, desperat, föra tillbaka diskussionen till en civiliserad nivå. Vilket inte gick. Det ar inte så att han var rakt ut jävlig, men när hans argument (jo, men så här är det – jag har rätt) inte visade sig få avsedd effekt så fanns för honom inget annat att ta till än ett ifrågasättande av mina möjligheter att formulera giltiga argument över huvet taget. Ett sådant slöseri med energi, att inte vara klokare än så.
Låter det här som hybris för min sida? Då kanske jag bör föra till protokollet att jag inte tror mig sitta inne med det rätta svaret varken på den specifika fråga som vi diskuterade, eller på frågor i allmänhet. Men jag verkar trots allt besitta en sällsynt förmåga, må den vara bra eller dålig, att kunna diskutera saker ur olika perspektiv utan att blanda in personliga påhopp (förutom något senare, i min blogg...), att inte missta mina preferenser eller moraliska ställningstaganden för allmängiltiga sanningar eller ens för generella rekommendationer. Hittills har jag väl träffat en handfull likasinnade. Jag undrar om vi är ett utdöende släkte, eller om vi kanske aldrig har varit så många. Och mer viktigt; tillför vi egentligen någonting av värde till mänskligheten?
Nåväl. Det var i alla fall en intressant dag, och till största del riktigt trevlig. Jag pratade en hel del med fru verksjurist och konstaterade att hennes jobb inte alls lät så dumt. Hon å sin sida tyckte jag verkade ha en bra utbildning (särskilt kombinationen av juridik och sociologi) och detta gladde mig att höra. Hon var smart och trevlig och kompetent, och jag tänker bli som henne när jag blir stor!
Det var också hemskt trevligt att träffa C och TB kvällen innan kursen, även om det med blev alldeles för kort. Jag insåg efteråt hur mycket jag saknar den typen av dricka-te-snacka-skit-umgänge. Det finns för få människor att göra det med här i stan. Jag behöver skaffa mig ett liv, men jag är faktiskt lite trött på mitt gamla. Att skaffa sig ett nytt däremot kräver lite samarbete, och ligger väl delvis utanför min kontroll. Får jag använda det som ursäkt för att inte göra någonting åt de andra aspekterna av ”nytt liv” heller?
Det börjar i vart fall klia lite i fingrarna att flytta från stan. Jag konstaterade när jag satt på tåget på väg mot utbildningen att jag skulle vilja bo någonstans på landet. Eller; inte landet-landet, bland komockor och grisbönder, utan på vad vi stadssjälar kan tänkas kalla landet – eg bland träd.
Jag saknar tallarna. Tallarna, ljungen och den barrtäckta marken mellan klipporna i skärgården. Här borta har vi mest björk, ek och någon typ av bladsly som jag inte alls kan artbestämma. Jag älskade ekbackarna när jag flyttade hit och jag tycker väl fortfarande att de har sin charm men jag inser samtidigt att jag får någonting drömmande i blicken när den när lite mer karga sörmlandsskogen skiftar förbi utanför tågfönstret. Uppsala har börjat locka en hel del (Nej, det ligger inte i Sörmland. Men de har tallar ändå!) men jag vågar inte uttala mig om vart jag hamnar när jag är klar här. Det finns för många okända variabler i den ekvationen.
Och nu ska jag sova.
Inatt drömde jag en av mina fantasifulla drömmar igen. Denna gång var miljön någon typ av sjökustremsa/träskmarker. Som vanligt i den här typen av drömmar var färgerna väldigt klara, detaljerna väldigt tydliga. Det var en ganska lång dröm med en ordentlig story, och den handlade om en man som var kannibal och som torterade och låste in människor i små, mörka utrymmen för att de skulle börja äta av varandra. Ångestdrömmar, anyone?
Jag minns särskilt slutet på drömmen. Eller; jag har svårt att få det ur huvudet. Jag och tre kvinnor (systrar) hade blivit begravda levande i ett litet utrymme. Mannen hade tyckt att det skulle vara särskilt intressant att förmå tre systrar att äta av varandra, och jag var där för att någon skulle få beskåda det hela. Men hur det nu var hade han gjort fel när han byggde våran grav, så vi tog oss ur. De tre kvinnorna sprang raka vägen tillbaka till mannens hus och jag följde efter. Någonstans på vägen fick vi även med en annan man som hade låsts in och ätit upp sitt ena ben.
Kannibalen bodde i en ganska söt lite stuga omgiven av björkar, och han stod utanför när vi kom springandes. En av kvinnorna fick tag på ett grytlock av gjutjärn och började slå mannen i huvudet med det. Hon slog och slog, slog hans huvud med locket mot en av björkarna tills det bara var en sörja av hjärnsubstans och benflisor kvar. Jag minns just den mycket väl.
Jag drömde andra drömmar senare den natten, och även om inget av det var fullt lika färgsprakande som detta så var alltihop ganska stressrelaterat. Vaknade och mådde inte helt toppen. Gick ut och tog en cigarett, för canser-on’a-stick får mig alltid att må lite bättre av någon anledning. Ska sätta mig och sy lite, dricka te och ta det lugnt nu. Men framför allt ska jag försöka skaka av mig bilden av grötig hjärnsubstans och känslan av att jag är en mycket, mycket störd liten flicka.
För många år sedan drabbades jag under en period av ganska allvarlig social fobi. Att gå ut, att gå till skolan triggade en typ av skruvad självmedvetenhet där jag vägde och mätte varje handling hos mig själv och bedömde att min omvärld fan detta handlande vara skit värt. Bara att vistas ute bland människor innebar att jag kände, bortom det rimliga resonemangets gräns, att alla tittade på mig och att de allihop tyckte att jag var fel. Det var naturligtvis väldigt ångestframkallande och gick, trots mina bästa försök, inte att komma över med hjälp av logiska argument.
Det är svårt att förklara känslorna bakom en fobi för någon som inte varit fobisk för någonting själv, och naturligtvis är fobier sinsemellan tämligen olika. Efter att ha gått igenom halva listan vill jag dock påstå att det de definitivt har gemensamt är att den där fobiska känslan som griper tag i en och sveper bort en inte kan hejdas med någonting som kan tänkas eller sägas. Jag visste att de allra flesta människor faktiskt inte kunde bry sig mindre över vad jag gjorde och vem jag var, men det hjälpte föga. Regel nr 1: Irrationella känslor kan inte påverkas av rationella argument.
Den (kategoriska) sociala fobin gick över. Jag tvingade den att gå över genom att ge mig ut, helst i rusningstid, och trängas med folk på stan. Jag tvingade mig själv att gå till skolan i kläder som jag tyckte om, trots att jag visste att en och annan där faktiskt skulle stirra på riktigt. Det var otroligt plågsamt, men det fungerade. Jag använde samma strategi mot min höjdskräck; klättrade upp och ner i lastkranar i hamnen tills den fåniga höjdskräcken gav med sig. Och nu spelar jag WoW. Den nya fobin är nämligen människor online. Don’t ask... (Det är i vart fall inte svampar. Jag har en bekant som är svampfobiker. Vi pratar champinjoner, kantareller, that kind of shit. Att tänka på henne får mig nästan alltid att känna mig förhållandevis sane.)
Jag har kommit så långt nu att jag inte loggar ut bara för att någon börjar prata med mig, vilket jag faktiskt gjorde i början. Det är naturligtvis prestationskrav som ligger i bakgrunden; där som i mina andra socialt orienterade fobier. Jag är fånigt, fånigt rädd för att göra fel. Jag är fånigt rädd för att andra ska se att jag gör fel. Och inga logiska argument hjälper här; ingenting om att det bara är ett spel och att alla har varit nybörjare och att ingen tar det hela på allvar hjälper. Jag vet att allt det där är sant, naturligtvis. Ändå var jag tvingen att lägga ner spelet idag för att jag helt enkelt inte orkade fortsätta spela i grupp. Det blev så ångestframkallande att jag inte klarade av att tänka på annat; det blev som ett slukande svart hål som hotade att dra ner mig i någonting jag inte alls kunde hantera så jag valde att fly.
Jo, jag hör ju själv hur löjligt det låter. Fobiskt rädd för att min onlinekaraktär ska göra något fel i åsynen av andra onlinekaraktärer som styrs av människor jag aldrig träffat? Fröken 2 bara skakar på huvudet och suckar. Det är ett spel. Du tycker att det är skitroligt. Så spela då, flicksnärta! Spela och lär dig. Lär dig framför allt att dina misstag inte är så himla viktiga att någon egentligen bryr sig. Lär dig att världen inte kretsar kring dig. Lär dig att ta saker med en klackspark; eller sluta spela, för nu beter du dig bara larvigt. Jo, jag vet. Men hjärtat dunkar och hålet i magen blir större och större och när fröken 1 börjar gråta så måste jag sluta.
Det håller som sagt på att bli bättre, men under tiden har jag gott om tillfällen att känna mig som världens fjantigaste människa. Dear god, vilka problem man har... Ibland önskar jag mig svält, krig och (mer) sjukdom så att jag åtminstone kan få ha ångest över någonting som spelar någon roll. Men men. Tills vidare får jag väl fortsätta spela och hantera de problem jag nu trots allt råkar ha. Och jag borde hitta mig några kranar med, för höjdskräcken är tillbaka. Vad gör man egentligen med trasiga flickor som mig?
I'm just calling to say that finally I've lost counting
How many broken dreams and wasted hours waiting
With a feeling of being somewhere to fill the space
Just to leave once again knowing you're still hesitating
No for an answer was not what I was hoping for
I'm sure I could have taken it if you had told me before
I dressed up in armour to dare follow you home
Now I let you believe
My nerves are out of steel and my heart out of stone
I'm sick of the dips and the kicks and what comes
With the price of your company
Kisses won't stick and like water praisings run off of me
Doing whatever I please as if you were serving a royalty
When you say I'm sweet with my needs all I hear is you pitying
No for an answer was not what I was hoping for
I'm sure I could have taken it if you had told me before
I dressed up in armour to dare follow you home
Now I let you believe
My nerves are out of steel and my heart out of stone
Waking up in the middle of comedy and tragedy
Where I'm desperately trying to spot some kind of loyalty
Is it all in my mind is it dragons and demons and fantasies
That your righteous ambitions would only be phrases and charity
No for an answer was not what I was hoping for
I'm sure I could have taken it if you had told me before
I dressed up in armour to dare follow you home
Now I let you believe
No for an answer was not what I was hoping for
I'm sure I could have taken it if you had told me before
I dressed up in armour to dare follow you home
My nerves are out of steel and my heart out of stone
Oh joy, jag jobbar med f.d kollegan B idag, vilket även innebär att hans flickvän har slutit sig till inventarierna på kontoret. Om hon ska fortsätta pinka in sitt revir så här kommer jag behöva skaffa gummistövlar.
Mycket att göra idag. Kollegan M är på konferens, så självklart dyker det upp en massa frågor som bara hon kan svar på men som behöver ett svar akut. Dessutom har jag upptäckt att hon eventuellt har klantat sig rätt mycket, och har ingen möjlighet att fråga henne om det förrän om två dagar. Något att se fram emot alltså…
F.d kollegan B har för övrigt visat sig vara fantastiskt arbetsovillig. Så till den milda grad faktiskt, att jag kommer behöva arbeta över runt två timmar idag för att hinna med det jag och kollegan M normalt hinner på en dag, därför att den ärade f.d kollegan B har ägnat dagen åt att hångla med sin flickvän och surfa på Facebook. Jag har sagt till honom flera gånger under dagen men bara det faktum att telefonen ringer, folk väntar på hjälp och jag sitter upptagen och säger åt honom att få tummen ur och slita sig från datorn verkade inte vara hint nog att faktiskt jobba. Spännande det där… Så mer övertid till mig.
Jobbet som ombud har fört med sig en överraskning som jag fortfarande behöver lära mig tackla; jag förväntas göra moraliska bedömningar. För er alla som någonsin haft kontakt med CSN och (liksom jag tills alldeles nyligen) trott att de fäller sina bedömningar utifrån ett fastslaget regelverk och med rättsäkerhet i åtanke så säger jag – Ha! As of… Ett typiskt överklagande hanteras i princip med att vi pratar lite om det hela och fäller ett utslag ganska mycket baserat på vad som känns bra. Det finns väldigt mycket möjlighet för mig att styra ärendena åt vilket håll jag vill; det enda som behövs är att kunna argumentera bra. Och det kan jag. Samtidigt så inser även jag att en del av studenterna som ansöker om anstånd med poängkravet på grund av särskilda skäl ibland faktiskt inte ska ha något. Skäl som ”jag var tvungen att lära mig laga mat och städa och kunde därför inte ta mina poäng” är bara inte skäl nog. (Jodå, det har anförts…) Så där sitter jag och måste avgöra vilka jag känner är värda att ta parti för.
Moraliska bedömningar… Hade jag velat fatta sådana i min dagliga verksamhet hade jag inte utbildat mig till jurist. Jag vill argumentera för eller emot, men att säga vad som bör vara är inte min grej. Den typen av bedömningar är läskiga; för vem är jag att tro mig kunna fatta dem? Nej, hade jag velat få betalt för att skilja mellan rätt och fel, rimligt och orimligt, bra och dåligt, så hade jag blivit politiker. Pray that I never will.
On a nother note så ska jag försöka att inte spela WoW idag, i ett tappert försök att inte ådra mig permanenta skador i rygg och axlar. Det kommer vara svårt! Sedan jag fick nät har jag setat nästan varje ledig stund med det där spelet, fullständigt fast i en nytändning. Weee! Igår kväll var jag så trött att jag såg i kors, men nog fan skulle det spelas ändå. Nu har jag ont överallt. Mer ont än normalt faktiskt, vilket är lite oroande. Har haft mycket ont i kroppen de senaste veckorna, och det vill liksom inte ge med sig. Mitt humör är därefter, tyvärr. Och att spela är roligt, men det får jag mer ont av. Skräp. Idag blir det alltså paus. Um, ett tag. Eventuellt måste jag logga in en liten stund bara och kolla AH. Kanske questa lite… Eventuellt kanske jag inte behöver sova så mycket egentligen. Hmmm…
I morse kom chefen in och sa att han har fått in klagomål från kårordföranden om att studenter blivit mer eller mindre utskällda av oss när de kommit in med sina frågor. Uäää. Jag vet ju med mig att jag fan inte skällt på någon, även om jag många gånger bra gärna velat. Tvärt om har jag gjort mitt yttersta för att le och skämta och vara personlig med var och en som kliver in. Och ja, ibland är jag även sarkastisk, men aldrig någonsin elak.
Fick läsa mailet som chefen fått och på det låter det som om vi är fantastiskt dryga och otrevliga mot i princip alla som kommer in här med sina blygsamma önskemål och frågor. Och nu känns det jätteträligt. Det är jätteträligt att folk uppfattat mig som otrevlig, när jag ansträngt mig för att vara så trevlig som möjligt. Det är jätteträligt att jag tar åt mig så. Det är lika träligt att detta är första gången dylika klagomål kommer in.
Kan som inte skaka av mig det hela. Och till råga på allt stör det mig att frågan har tagit en sådan omväg innan den nådde hit. Om man tycker at man blir otrevligt behandlad, säger man inte det då? Eller om man nu säger det till någon som man uppfattar har en chefsposition, borde inte denna gå och prata med en direkt, istället för att istället maila högsta chefen (som sitter i rummet tvärs över korridoren…)? Fan vad läss jag är på sånt här nu. Jag vill ha te. Jag vill ha WoW. Jag vill ha lugn och ro.
Vaknade i morse och saknade en viss pojke så fruktansvärt mycket att det värkte i magen. Det var tomt bredvid mig i sängen och det var alldeles fel; så skulle det inte vara. Han skulle ju vara där! Inte för att han brukar vara det särskilt ofta, men det har som inget med saken att göra. Han bör vara där. Åtminstone teoretiskt. Eh… does that make sence? I vart fall så var han inte där och det var fel och jag var saknig och det har inte gått över. Fan också.
Så; hur många gånger ska man stånga huvudet i väggen innan man inser att det hela är ett tämligen meningslöst företag? Det gäller min syster naturligtvis. Hon är ett egoistiskt kräk, och inget jag gör eller säger kommer att ändra på detta. Hmmm. Ok, fair enough. Men vad ursäktar det bibliska IQ-fall som måste ha rått när jag gick med på att hon skulle få bo här i några dagar?
Hon är tolererbar så länge allt går som hon vill. Jag bad henne att diska igår (efter att jag lagat mat) och det hade hon gjort när jag kom hem idag. Men när jag tittade närmare insåg jag att disktrasan och diskborsten guckade runt i diskhon, och ett glas fortfarande var ganska skitit. Jag valde att inte titta på resten av disken. Hon hade också lovat att fixa mat tills jag kom hem från jobbet. Trevligt! Men när jag väl kom hem var hon inte där, och det var inte maten heller. Ringde unga fröken en timme senare och då var hon ute med sina polare och vadåååå, var jag redan hemma, nej hon hade inte sagt att hon skulle laga mat, ok hon hade sagt det men hon trodde jag skulle komma hem senare och hon vet inte hur man lagar mat så vad skulle hon handla? Någonstans här såg jag att hon tagit pengar ur min plånbok. Och ja, jag hade sagt att hon skulle få pengar av mig för att handla mat, men det innebär fan inte under några omständigheter att man tar pengar ur plånboken utan att fråga eller att säga till.
Här tröt mitt tålamod. Så jag talade om för henne, lugnt och sansat vad jag tycker. Hon svarade "Aaa, men tyck det då". Eh, ursäkta? Hamstrar är bättre på konflikthantering än så! Så jag, tapper väggstångare som jag är, försöker igen; nu med den extra kryddan av att visa på vikten att kunna bemöta kritik medelst flerstaviga ord. Och det går bara inte in. Syster kör en Paris Hilton och är helt enkelt för fin för att bry sig om att andra människor gör stor affär av skitsaker. För det är så mycket enklare att se det som att andra är puckade för att de brusar upp sig, än at tinse att man gjort något fel och att omgivningen faktiskt vill påpeka det.
Hon avslutade det hela med ett "Amen, jag blir så himla arg när folk säger att jag är egoistisk, för det är jag faktiskt inte" och storma ut ur rummet. Man kunde ju tro att om folk nu gång efter annan påpekar för en att man är ego, så skulle man förr eller senare ta hinten... Dum som ett ägg, och inte tillräckligt snygg för att komma undan med det. *suckar*
Fast frågan är hur mycket klokare jag är, som låter mig utsättas för det här. Det finns inga andra skäl än rent sentimentala för mig att hålla kontakten med varken henne eller mor. Det kostar mer än det smakar, även om kvällens dispyt verkligen bara var en piss i havet. Men jag är urläss spå dem båda. Och trött. Trött på jobbet och på att aldrig vakna pigg och på att ha ont och på att livet inte är mer spännande än så här. Bläh. Bläh, bläh, bläh. Och ja, jag är förjävla gnällig nu. I-landsproblem, och så där och så vidare. Bläh ändå!
Kort redovisning för den kommande veckan, att inkorporera i min festskrift med anledning av mitt kommande frånfälle.
Måndag: Lämna in katt till veterinären. Hämta sedermera något stympad och väldigt förbannad katt hos densamma. Hämta upp syster på station. Inte mörda henne av gammal vana. Tänka på att räkna till tio när humöret dyker… Skälla på TDC som antagligen strulat till min uppkoppling igen.
Tisdag: Stå ut med syster. Om uppkoppling funkar; skicka uppsatsen på tryck (ja, jag skulle ha gjort det för evigheter sen…) och spela WoW. Troligen har jag inte sådan tur dock.
Onsdag. Försöka stå ut med syster lite till. Vi pratar tredje kvällen i rad här, så eventuellt är det frågan om något rekord om jag lyckas. Anledningen till hennes besök är f.ö att hon vill veta mer om att läsa på universitet. Min syster har tidigare tagit sig igenom gymnasiets mediaprogram på fyra år (det är en 3-årig utbildning), och hennes huvudsakliga meriter är glada modereportage och hemmagjorda musikvideos. Hon saknar dessutom all typ av drivkraft, för att inte ens tala om grundläggande vett. Hon är eventuellt behörig att packa upp varor på ICA. Önska mig lycka till med det här.
Torsdag: Begå harakiri eller gå in i ett Zen-tillstånd av ultimat tålamod. Det är ganska mycket antingen-eller. Men jag lär inte vara vettig i huvudet efter tre dagar med syster, med grinig, opererad katt och utan nät. För jag kan inte tänka mig att TDC lyckas lösa problemet under det kommande århundradet. Jag börjar fundera på att låna JC’s
Fredag: Terminsstart för den lokala syntklubben. Om jag orkar. Annars sitter jag hemma och stirrar in i väggen.
Lördag: P’s 30-årsfest, som jag i ett svagt ögonblick gick med på att hjälpa till med. Goddamnit. Varför gör jag så här? Så jävla kul är det inte. Men jag är för dålig på att säga ifrån när jag vet att saker behöver ordnas och det inte finns så många andra som kan ordna dem. Bläh. Har ingen lust. Skulle hellre sitta hemma med Gosseräven, en kopp te och en Usel Film ™.
Söndag: WoW. Dear god, let it be Wow… Jag drömmer bara om registreringar och andra jobbrelaterade saker numera. Varje natt. Behöver börja spela igen så att jag åtminstone kan få drömma att jag slår ihjäl datoranimerade kossor i kilt.
På allt det här ligger naturligtvis en fulltalig jobbvecka med nya glada studenter som aldrig upphör att förvåna en. Fråga mig om incidenten med den bifogade filen. Go on. Dessutom ska jag företräda ett tiotal studenter i en överklagandenämnd på onsdag. Utbildningen i hur man gör detta får jag någon gång i slutet på september. Men tack då. Och det saknas 3000kr i kassan sedan förra veckan, vilket min hjärna på något sätt hela tiden får till att vara mitt fel. Om den hör klumpen i magen inte försvinner av sig själv snart kommer jag behöva operera bort den.
Oh well. Bara jag får nät så blir det bättre. Nät. Te. Gosseräv. En kram vore inte heller så dumt. Meh.
Och här sitter jag nu, någonstans mellan mitt i natten och ännu ett avsnitt av Dead like me, och är ensam igen. Ensam på det där sättet att resten av världen inte riktigt finns. Och om jag skriker; skulle någon höra? Skulle någon lyssna? Jag vågar inte lita på att de skulle det. Jag antar att det är därför jag är ensam.
Här har vi varit förr; för fy fan vad melodramatiskt det där låter. Mmm, du förstår, det här är Fröken 1 och Fröken
Någon gång vore det även trevligt att fylla den här bloggen med poster som inte tröttar ut samma tema, gång efter annan. Men vi kanske bara är kod, och mycket copy/paste togs till när vi skapades. Tänk på det; hur mycket av vårat liv är egentligen originellt? Jag skriver samma sak, gång efter annan, i förhoppningen att om jag processar det här en gång till så får jag ihop kompileringen. Jag gör samma misstag gång efter annan, fastän jag är helt säker på att jag minsann har lärt mig av dem. Jag borde veta bättre vid det här laget. Hindesigt bias; det fina med att vara intelligent är att man kan se alla aspekter av hur puckat man beter sig.
Men jag vill inte ha det så här längre. Jag inte bara vet, utan känner det numera. Jag vill inte ha det så här och jag tänker göra någonting åt det, för jag vet hur jag vill ha det. Jag är rädd att det ska göra ont att ändras. Det är läskigt, för det finns så många hål att kliva i här, och så lite jag kan ha kontroll över. Skit samma. Det är dags att kliva rakt ut i luften igen. Eller... Mmm, jag kanske ska känna mig för lite innan jag gör det. Inte för mkt dock. Jag måste falla lite, om inte annat så för att hitta nya ställen att stå på. Men jag tänker inte fortsätta göra det ensam.
Det vart lite mycket igår. Inte vin då, utan stress. Så här i efterhand är jag förvånad över hur starkt jag reagerade. Eller kanske inte förvånad, för reaktionen var logisk. Snarare...besviken? Jag känner mig lite löjlig. En skräpdag på jobbet borde inte vara någonting man går hem och gråter över; det har aldrig varit något jag varit benägen att gråta över förut.
Samtidigt har jag inte riktigt några marginaler kvar, så allt som händer träffar mig direkt utan att jag kan hålla distans till det. Allt som händer, händer mig väldigt påtagligt och går rakt in.
Nåja, det känns mycket bättre idag och jag tror att jag är bättre rustad för att ta en skitdag. Dessutom är det helg snart. Fantastiskt hur väl den frasen fungerar som ett mantra.
